Nostalgi och morgonmagi

Igår hade Caj och jag filmkväll med Saija, Jonas, mamma och min moster. Vi tittade på Bridesmaids. Den var rolig. Jag skrattade ovanligt mycket.

Huvudpersonen i filmen hade haft ett café som gått i konkurs. Och jag fick (ändå) sån lust att baka.

När jag bodde i Paris för läänge sedan jobbade jag på café och hade ofta morgonpasset, vilket innebar ansvaret för att baka dagens muffins och kakor. Jag startade hemifrån 05.30, promenerade både förbi Centre Georges Pompidou, Notre-Dame och Panthéon på vägen till caféet, mötte ofta folk som vinglade hem från krogen på vägen medan solen steg upp.

Sedan fick jag vara alldeles ifred i en timme med mina muffins. Det var så skönt. Skönt att stiga upp tidigt, skönt att bara jobba till ett eller två, skönt att få börja dagen med att åstadkomma något väldigt konkret.

Klockan sju började de första kunderna droppa in. Jag hade några stammisar som jag alltid hann småprata lite med medan jag gjorde deras latte eller capuccino. Sedan blev det morgonrusning, mina kollegor började sina pass och dagen blev helt vanlig, ganska hektisk, också rolig men inte på samma sätt. För det var något med de där morgontimmarna som var magiskt. Det kändes som om Paris var mitt, caféet mitt, morgonen min.

Jag (fjant)poserar utanför min gamla arbetsplats i januari 2010