Låtsas som inget (del 1)

Ett ganska vanligt, österbottniskt småstadsfenomen är att folk vet en massa om varandra utan att känna varandra personligen. Det här gör det stundom osmidigt att mötas, man vet inte riktigt vad som är på riktigt och vilken kunskap som bara snuddat vid ens öron där man rört sig på stan. Man vet inte heller hur mycket man skall låtsas att man vet.

Följden av det här är att man låtsas som ingenting. Man passerar varandra utan att hälsa.

Fånigt, tycker jag, och hälsar på de flesta. Om jag känner igen någon utan att kunna placera den säger jag hej för säkerhets skull. Om jag möter någons blick och den ser ut att känna igen mig brukar jag ofta säga hej för säkerhets skull. Jag förlorar väldigt lite på att hälsa på någon jag inte känner, ifall jag tar fel. Det känns alltid bra att bli sedd och bekräftad.

Men det verkar som om många resonerar tvärtom. De håller tyst för säkerhets skull. För att inte göra bort sig.

De flesta har säkert varit med om att hälsa på någon som inte hälsar tillbaka. Man känner sig snopen, skamsen. Jantelagens innersta budskap lyser stjärnklart, det är ju klart att den där människan inte vet vem jag är, jag är ju så obetydlig. Fy vad jag är pinsam som trodde att hon skulle känna igen mig.

Jag tycker att man skall säga hej, för man förbinder sig inte till något genom att hälsa. Man behöver inte redovisa vad man vet om personen i fråga, man behöver inte bjuda hem henne på kaffe, man behöver inte ens stanna och prata.

Jag betraktas hellre som lite förvirrad och glad när jag hälsar på någon jag inte känner, än som snobbig och kall när jag håller tyst bara för att jag är osäker på om mitt hej kommer att besvaras.