Alla dessa beslut

Tips till alla som ska renovera: tänk igenom varenda liten detalj innan ni börjar. Och beställ ALLT  material (till exempel dörrar, golvkakel och tapeter) på förhand, så ni har.

hälsningar från två som inte gjorde så.

I min hjärna

Just svepte jag till med armen så skålen med socker-kanel-blandning flög i golvet och gick sönder. Så här tänkte jag.

1. Äh.
2. YES, det var inte en av de fina arabiaskålarna utan en värdelös ikeaskål.
3. Tur att vi har en massa annat som ska till soptippen, nu kan jag sätta det krossade porslinet direkt med det avfallet istället för att lägga det i en plastpåse i skåpet på obestämd tid.
4. Hurra, ingen har städat undan dammsugaren, och den ligger mitt på köksgolvet. Nu är det ju bara att trycka igång den och suga upp spillet.

Där hade jag allt tur.

Brunt är tydligen det nya röda

Så var det äntligen dags för det årliga julpysslet. Varje år i slutet av november brukar Aja, Maria, Linda och jag träffas och pyssla tillsammans. I år var det tydligen brunt som var temafärg för alla utom för mig, som ju ändå aldrig lyckas bonga trender. Helt okej! Maria snurrade ihop en stilig stjärna av kvistar som ska hända utomhus (brun), Aja tog sig an en gammal, stor julstjärna som skulle skrapas ren från lim och tyg (den var delvis brun) och Linda broderade en tavla med en vit gran och bruna barr som gjorde att gransilhuetten framträdde. Vad jag gjorde kan jag inte berätta pga julhemlisar men det involverade symaskin och gick inte i brunt. Fast förresten, chokladpajen med kolasås jag bakade var ju rätt färg. Räknas det?

Vi har alltid lika trevligt. Sen körde jag hem och skyfflade 16 sopsäckar fulla med över 3000 liter ekovilla, medan Caj ordnade upp i den enorma högen med rivet byggmaterial som våra byggare har kastat ut från vinden.

Fy vad jag är trött nu!

Kulturen skulle kunna rädda världen

I morgon ska jag på julpyssel till Maria tillsammans med Maria själv, Aja och Linda. Det här är tionde året vi pysslar tillsammans, jag missade i och för sig förra gången eftersom vi bodde på Åland då, men nu är det dags igen. Just nu håller jag på att baka en paj, den andra för kvällen eftersom jag brände den första så illa att jag inte ens täcks ge den åt hönsen. Medan jag bakar tänker jag på världen och på eländet och på hur inget är logiskt fast allt hänger ihop (därav den brända pajen).

Dagens världsekonomi är uppbyggd på konsumtion. På ett personligt plan uppmanas vi inte spara oss ur kriser, vi ska konsumera mera, sägs det, för att ekonomin ska komma på fötter igen. Å andra sidan går en stor del av konsumtionen ut på att köpa varor av olika slag, varor vars produktion förstör miljön och hälsan för miljontals människor.

Kunde man inte satsa på att folk ska konsumera kultur istället? Naturligtvis försvinner inte vårt ekologiska spår på det sättet, men jag är ganska säker på att det skulle minska rejält. Tänk om hela samhället gemensamt skulle satsa på att alla, från barnsben, skulle erbjudas högklassiga  och mångsidiga kulturupplevelser; teater, musik, skådespel, litteratur, som man sedan som vuxen gärna skulle betala för. Jag tror ju nämligen att vi måste lära oss allt, vi har lärt oss att shoppa och göda ett materiellt begär, skulle vi inte kunna lära oss att längta efter något annat istället, som både skulle gynna sysselsättningen och själen.

Visst är det en naiv och lite utopisk idé som jag helt säkert inte är den första om att kläcka, men för en sekund där kändes det som om jag närmade mig en lösning. Det var en fin sekund.

Så länge slapp vi undan

I måndags när vi skulle handla färg till vårt nya köksskåp (det där som har inneburit cirka tusen gånger mer arbete än vi föreställt oss, ni vet. Just nu är det t.ex. blått - inte för att vi skulle ha målat det den färgen, utan för att det blåa kom fram under en massa lager med annan färg) och var inne på Lenas shop fick Edda ett utbrott. Ett sånt där det inte går att prata eller resonera eller trösta, utan där kroppen (obs, Eddas, inte min) böjer sig i en båge och skriket är så högt att man borde ha dubbla Peltor-skydd för att inte få omedelbar tinnitus. Orsak? Hon fick inte ordna om bland målfärgsburkarna så mycket som hon hade lust med. Hon fick heller inte dra i penslarna eller flytta på färgkartorna. Med nejet kom skriket. Och med skriket kom uttåget.

Men insikten alltså. Att vi har klarat oss i nästan NIO OCH ETT HALVT ÅR utan sådana här vansinnesutbrott i butiksmiljö (hemma är det en helt annan sak). Jag har inte ens tänkt på hur förskonade vi har varit. Det var inte mer än rättvist att det drabbade oss nu. Det är i själva verket nästan orättvist att det inte har drabbat oss tidigare. För varken jag eller Caj tog särskilt mycket stress över situationen, det hade vi kanske gjort om vi inte hade haft barn ett tag redan. Vi tog Edda under armen, gick ut, satt oss i bilen, körde till musikhuset för att hämta Idun från violinlektionen, åkte tillbaka, frågade om Idun hade lust att sitta i bilen och underhålla Edda medan vi köpte färg, fick ett jakande svar, gick in, did our thing och var klara. Nu vet jag således hur det känns när ens barn släpper nerverna i en butik. Inte så farligt, faktiskt.

Broiler och Kaliselott

På söndag åkte Caj och jag först till Pörtom och hämtade ett skåp som sedermera visade sig vara i ett uslare skick än vi hade bedömt. Vi betalade rätt mycket för det, men med gemensamma krafter ska vi väl nog få fason på det, hoppas jag. Vi hämtade också hem två nya maran-höns, som vi har suktat efter i flera år (de lägger mörkmörkbruna ägg). Vi bestämde att barnen får ge namn åt ena hönan och vi namnger den andra. Så nu heter de Broiler (barnens förslag, vi höll på att fnissa oss fördärvade) och Kaliselott (vårt). Välkomna! Nu har vi fyra höns. Sex eller sju tror jag skulle vara optimalt för vintern.

Och på tal om vinter: i morse när jag cyklade iväg till jobbet såg det ut så här.

Jag har en rätt intensiv vecka framför mig, jag har tänkt skriva klart första versionen av Patrikboken (obs första versionen), vår kakelugn, som blivit gruvligt försenad på grund av en massa orsaker borde äntligen bli klart på onsdag, i morgon kommer Evalis hit och mäter upp vårt kök för att kunna bygga vår nya köksinredning, det nya skåpet ska fixas klart (Caj har hållit på hela dagen och justerat gångjärn och annat och jag har provmålar två ställen men det blir nog grått fast vi hade tänkt hitta på något spännande) och så är jag mitt inne i att skrapa pardörrarna som visade sig vara jättefina under den gamla målfärgen. Och på torsdag är det dags för det traditionella julpysslet. Vad sjutton ska jag hitta på? Har nån ett roligt tips tas det gärna emot! Och jag vet, om något, om möjligt, är tråkigare än att höra vad folk har gjort, så är det att höra vad folk tänker göra. Bäst att sluta nu. Heh.

Galan 2015

I förmiddags skrev jag ett långt och utförligt inlägg om galan i lördags och sen fick webbläsaren fnatt och så försvann hela texten, med länkar, foton och allt! Fatta hur irriterande! Jag föreställer mig att inlägget hade allt man kan begära av ett riktigt bra blogginlägg. Dessvärre är det för evigt försvunnet. Så här kommer en kortare och betydligt sämre version. Ack, ack.

Galan var i alla fall jättefint ordnad. Vasa stadshus är ett festligt och fint ställe att hålla gala på och arrangemangen löpte mycket fint, med proffsiga programledare (Anne och Hannah), skickliga musiker och värdiga vinnare.

Själv vann jag inte den här gången, årets författare blev ingen mindre än Kaj Korkea-aho. Välförtjänt, tycker jag! I alla kategorier som jag hade röstat var det mina kandidater som drog hem segern, så jag kände mig glad och nöjd ändå. Och så var det så fint att Caj var med på galan (vi hade så trevligt på Island att vi verkligen tycker att galor är vår grej just nu, haha) och att jag, trots att jag inte kände största delen av gästerna, fick umgås med idel fina typer.

Där fanns årets mest inspirerande Amanda, årets företagare Eva, årets mediapersonlighet Linn, Nadia, Anna-Lena och Anna. Christina skymtade jag och Linda som vann pris för årets mest kreativa blogg hann jag säga hej och grattis åt. Och en massa massa andra, så klart.

Till exempel humorgruppen Kaj, som också vann pris. Denna bild är främst tagen för att Caj och jag skulle kunna imponera på våra barn. Vi visste vad vi gjorde, de blev alldeles till sig av fröjd.

Amanda, jag och Eva. Caj och jag hängde med dem i pauserna och efteråt gick vi till Fondis på mat, vi  hade visserligen kunnat fortsätta på efterfest till Plan B, men vi ville kunna höra vad vi pratade om, och slippa köa. Dessutom kom Amandas superduktiga och trevliga syster Fanny med oss, hon hade kompat Ella Sanoo (en av kvällens artister) på piano. Att gå ut och äta med trevliga människor = kan det bli bättre? Nä.

 

Fanny, Amanda och Eva (och mina matrester).

Så där sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag verkligen hör till det gamla gardet av bloggare nu. Och det känns ju helt rätt. Det är så skönt att ha osäkerheten, ångesten, komplexen och ovissheten inför framtiden bakom sig. Om två veckor fyller jag 36, och jag känner mig så också. Skönt!

Tack för en fin gala!

Galakväll

Ikväll är det gala! Om mindre än två timmar ska vi starta från Jakobstad (Caj kommer också med, hurra!) för att hinna via barnvakten med barnen. Och här går jag fortfarande omkring i pyjamas! Men jag tror vi hinner. Bara jag skulle sluta göra annat och koncentrera mig lite på vad jag ska ha på och med mig. För hur klär man sig egentligen vettigt när det är snöyra ute, man ska sitta i bil i nästan en och en halv timme och sen åker direkt på fest. Guldkantad halare? (Jag har förresten inget guldigt att klä på mig, måste kanske lacka naglarna för att passa in!)

Ses ikväll!

Svisch!

Det går så otroligt bra det här byggandet nu! Alla historier om långsamma byggare som inte dyker upp kan slänga sig i väggen, vi har inte sett röken av sådana. Innan vi började uppskattade de att jobbet skulle ta ungefär fyra veckor. Och det här går så snabbt, att det verkar faktiskt vara sannolikt.

Förra veckans onsdag dök de upp, en halv dag tidigare än de trodde att de skulle kunna komma, och sen har de bara byggt. Som om det var världens lättaste grej.

Så där förenklat: första dagen byggde de upp plastväggar och rev en stockvägg mellan kök och vardagsrum. Andra dagen byggde de om golvet och kanterna runt väggen. Tredje dagen gjöt de en sockel för den nya kvisten. Fjärde dagen spirade de upp den, med tak och allt. Och idag har de byggt väggar och flyttat ytterdörren till sitt nya ställe. Svisch, svisch säger det bara. Jag är gravt imponerad av Roger och Jonas på Byggakuten.

Vi har fått offerter på köksinredning och bestämt oss för att följa Linns fotspår och anlita Elsa möbel i Kronoby. Vi har hittat ett gammalt köksskåp på Findit som vi ska hämta i helgen. Vi kollar på golvkakel till tamburen (svårt, det mesta är lite tråkigt och allt som är roligt har jättelång leveranstid). Och så letar vi efter firmor som kan bygga fönster snabbt och smidigt, vi har hittat några och väntar på offert, men de är inte lika snabba som våra byggare (för det är omöjligt).

Har du några tips på firmor som bygger fönster, ge dem pronto! Jag tar emot dem med glädje och tacksamhet. Samma sak om du har tips på firmor som säljer snygga golvkakel. Jag lyssnar andäktigt.

En annorlunda julkalender

Idag kom jag på en helt ny adventskalender- idé, och det är så synd att jag inte har kommit på den tidigare, för numera läser vi oftast kapitelböcker till godnattsaga, vilket gör att vi aldrig hinner med en hel bok på en kväll. För Eddas del kunde vi i och för sig köra den här. Jag ska se hur vi gör.

Nåja. Jag såg en bild på Pinterest.

Den var tydligen härifrån

Och tänkte att det allra enklaste skulle vara att göra så här:

1. Gå till biblioteket
2. Låna 24 bilderböcker
3. Skriv ner titlarna på lappar
4. Gör julkalendern och stoppa in en lapp i varje toarulle
5. Visa inte böckerna åt barnen, tryck in dem i en skrubb eller nåt sånt (bastun?)
6. Låt dem öppna en lucka per dag, titeln som finns inne i rullen får bli den kvällens godnattsaga.

Nu då jag ser min idé inser jag förstås att den inte är helt revolutionerande, men lite bra är den väl ändå?

#döden

Det är sällan jag inte hinner läsa, men just nu är jag faktiskt inne i en sån period. Om kvällarna är jag för trött och den övriga tiden har jag för bråttom (jobb, renovering, volontärarbete, familj). I alla fall trotsade jag min ständiga tidsbrist och började läsa Sara Jungerstens bok #döden för några dagar sedan. Det går långsamt eftersom jag aldrig hinner läsa långa stunder i taget, men redan nu kan jag rekommendera den å det varmaste. 

Jag har redan fått läsa delar av den innan den kom ut (ja, jag skryter helt ogenerat här över att jag förärats den ynnesten), och det är fantastiskt att se hur den är som färdig. Men min förtjusning har egentligen inte särskilt mycket med att jag känner mig känslomässigt knuten till boken på grund av vårt förflutna, utan snarare på grund av detta:

1) Sara skriver SÅ bra. Så exakt, så snyggt och så medryckande. Hon formulerar sig som en prins.

2) Boken är rolig. Jätterolig. Alltså inte så att den är skriven som en humorbok, men det finns en massa situationer som får mig att dra på munnen av igenkänning/fasa.

3) Igår skulle jag bara läsa lite av boken högt för Caj, men det slutade med att jag läste över två sidor fast vi hade bråttom och skulle iväg. Även han, som trots allt är en ganska krävande läsare, tyckte det var mycket underhållande (inte så där skratt-underhållande, som en clownshow, utan snarare så att han gärna lyssnade.)

Och nu, fast jag egentligen inte ens brukar recensera halvlästa böcker, blev jag så inspirerad av mitt brandtal att jag måste gå och lägga mig bums, så jag hinner läsa lite innan jag somnar.

Dagens boktips, alltså: #döden av Jungerstens Sara.

Over and out.

Byggrapport

Det är rätt tyst här på bloggen eftersom jag har så mycket annat att göra. Utöver att jobba, ringer jag runt och ber om offerter på olika saker, som köksinredningar och fönster. Och så städar jag, dammsuger upp sågspån och skurar ställen i köket som inte har blivit blottade på länge.

Väggen mellan matrummet och köket är redan riven, golvet är lappat där väggen har suttit och strömbrytarna och eluttagen är flyttade. Caj håller på och river vår gamla trappa så att byggarna ska kunna börja fixa den nya kvisten i morgon. Och i helgen måste vi flytta sovarrangemangen tightare, för på måndag börjar de bygga om på vinden. Vi ska alltså ha inklämt alla möbler från vårt sovrum i barnens rum. Men vi har gjort liknande, tillfälliga, ytterst trånga lösningar förr. Det kommer att gå braaaa. (Intalar jag mig.)

Snart börjar vi renovera!

Nästa vecka kommer byggarna! Vårt bygglov har gått igenom (åtminstone tolkar jag det att vi fick en räkning på det så), kakelugnen är inburen men omonterad och jag håller på att tömma köksskåpen eftersom vi också ska renovera i köket. Det kommer att vara rätt fruktansvärt att bo här under tiden, men enligt beräkningarna ska byggandet bara ta fyra veckor, så kanske vi är klara till ... jul.

Det är hursomhelst hemskt spännande. Barnen och jag satt i nästan en timme i dag och tittade på inspirationsbilder till deras rum, det finns så mycket fint i tapetväg just nu. Jag håller som sagt på att förbereda köket för att en hel vägg ska rivas ner. Vi ska förstås använda köket fram tills att de börjar, men en hel avdelning ska förnyas och den måste tömmas. Trots att vi både packade ner och upp köket för bara några månader sedan känns det förvånansvärt otraumatiskt att göra det igen. Det här blir nog fint när det blir klart, tror jag.

Goda nyheter, igen!

Just innan jag hoppade på cykeln för att ta mig hem från jobbet fick jag ett mail som gjorde mig så glad, så glad. Också andra upplagan av Alberta Ensten (på svenska) har tagit slut och förlaget har bestämt sig för att trycka upp en tredje. Det känns alldeles fantastiskt!

Dessutom har jag jobbat på flitigt med skrivandet sedan jag tog mig i kragen. Inte för att jag inbillar mig att jag ska kunna hålla samma höga takt hela november, men fortsätter det ens hälften så bra som det har börjat kommer jag att ha kommit långt innan månaden är slut.

Det är roligt att skriva!

Kan du skriva skrivstil?

Jag skriver ganska sällan för hand numera. Listor, javisst, och korta anteckningar, gärna. Men längre texter skriver jag så gott som alltid på dator.

Idag på kaffepausen (älskar att ha en arbetsplats där man får ta paus och vara social!) började vi prata om skrivstil och handstil och lettering workshops, som blir allt populärare.

Min årgång (1979) var den sista som fick lära sig den gamla skrivstilen. Man fortsatte visserligen med skrivstil, men den nya varianten var mycket mindre dekorativ än den vi hade lärt oss. För några månader sedan provade Caj och jag (han är också -79) om vi fortfarande kommer ihåg alla versaler i skrivstilsalfabetet. Med gemensamma krafter lyckades vi skriva ner alltihop. Och det är ju faktiskt ett rätt vackert alfabet, med alla krokar och slängar.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att man inte längre får lära sig den i skolan. Kanske man kunde ha den på bildkonst, eller som tillval eller något? Det handlar ju uttryckligen om dekorativ skönskrivning. Och med tanke på trenden med lettering workshops som dyker upp överallt kan man ju anta att intresset för att skriva vackert inte alls har försvunnit någonstans.

Men det finns en praktisk aspekt också: jag har till exempel märkt att mina barn inte kan läsa sånt som min farmor har skrivit, eftersom de aldrig har lärt sig skrivstil. Snart måste man alltså vara en aktiv bokstavsentusiast för att kunna tyda det som skrivits bara tre generationer bakåt.

Förr, när man inte skrev allt på dator, var det förresten en egen grej med handstil. Jag minns i högstadiet, hur jag plötsligt kunde få för mig att byta handstil, börja skriva bokstaven g eller a på ett annat sätt, experimentera med lutningen, eller så. Växla mellan skrivstil och tryckbokstäver, eller versaler. Jag undrar om man gör sånt numera när man inte skriver lika långa texter för hand längre.

Vårt samtal under kaffepausen (jag drack te, för alla som undrar) fick mig också att tänka på att det behov dagens lettering workshops fyller kanske skötte sig själv förr, när man skrev mera för hand. Lite på samma sätt som att man förr bakade surdegsbröd eftersom man behövde bröd att äta, medan det nu är en uttalad hobby.

En annan sak jag undrar över är vad som händer med hjärnan när man (ja, jag också) alltid skriver på tangentbord. Ett klassiskt skrivknep om man har fastnat är ju att man skriver för hand, det är som om det motoriska skrivandet, rörelserna i handleden, skulle öppna låsningarna i hjärnan. Blir man dummare av att bara knattra fram texter på tangentbord?

När jag pluggade till studenten minns jag att jag skrev av alla grammatikkompendier vi hade fått, för hand, i en liten bok. Jag har för mig att jag hade ganska bra koll på grammatiken just runt den tiden. Vet inte om det hade något att göra med handskriften, men det är väl en erkänd studieteknik, att för hand skriva av det man ska lära sig?

På sista tiden har jag märkt att jag ganska ofta skriver med versaler. Det är inte alltid supersnygga, men det gör åtminstone att jag kan läsa vad jag har skrivit, min handskrift har blivit gräslig under de senaste åren. Kanske jag borde öva mer?

Hur skriver du?

Författare från morgon till kväll

Idag har varit en lång dag. Lång och rolig.

Först gjorde jag ett skolbesök i Kyrkostrands-Jungmans skola. Mellan passen kom TV-nytt och gjorde ett reportage om nya läsebok en, Smygfarfar. Fantastiskt att det finns ett intresse för den redan ett år innan den kommer ut! Sen körde vi workshops för hela slanten, barnen fick uppfinna betydelsen för ord som luktlåda, bokgran, rosenkrok och trollborste, och förklaringarna de kom med var påhittiga och finurliga.

Därefter cyklade jag hem en sväng, åt lite och förberedde mig för libristkvällen på Sets i Vasa, där Kaj Korkea-aho, Sara Jungersten, Joanna Vikström Eklöv och jag pratade om våra böcker.

Joanna och jag susade iväg till Vasa, hämtade en begagnad emma-fåtölj från ett ställe och ett par kassar ärvda kusinkläder åt Edda från Jonas och Saija, och sedan for vi till förlaget.

Libristkvällen blev rolig och intressant. Dessutom fick jag äntligen både Saras och Kajs böcker, med fina dedikationer, och nu vill jag bara läsa och läsa men istället måste jag sova och sova för Idun börjar åtta imorgon och jag är trött.

(min idealiska semester skulle förresten gå ut på att läsa ca 10h per dag på nåt ställe där det är varmt skuggan, och däremellan skulle jag äta goda måltider. När ska det hända? Snart, hoppas jag!)

Ett nytt sätt att jobba

Ett obehagligt drag hos mig är inställningen att jag ska göra undan det tråkiga innan jag får börja med det roliga. Ibland är det förstås bra, men jag måste träna bort det där, jag har nämligen insett att det bara är till nackdel när det gäller mitt jobbande.

Förra året, när vi pusslade utav bara sjutton för att hinna med allt, då var jag minsann effektiv. När jag en gång skrev, skrev jag verkligen. Bara. (Ja ja, nästan bara, ibland var jag på Facebook också.) Och jag producerade en massa text, manus och texter till litterärt skapande. Men nu, när jag har ett riktigt kontor och allt, så låter jag fixandet och ordnandet ta mycket mer tid, ja så mycket tid att jag inte alls hinner komma in i skrivflödet på det sätt jag vill. Jag skrev om det här i förra inlägget.

Igår och idag har jag svängt på ordningen. Jag har börjat med att skriva, och först sen, när eftermiddagskoman slår till, har jag tagit itu med planering av olika föredrag, reseräkningsskrivande, momsdeklaration och mailande. Och åtminstone efter två dagar tycker jag det verkar fungera alldeles utmärkt. Jag har börjat på ett nytt manus (fast jag inte skulle). November och NaNoWriMo manar nämligen till det. Det är jätteroligt. (På ett sätt borde jag verkligen inte börja på nåt nytt nu, jag har ett manus som är ganska färdigt och som jag gärna skulle skicka in så småningom, men bara för att känna att jag inte segar omkring i samma soppa som jag har hållit på med ända sedan februari lät jag mig sväva ut på ett helt nytt spår och börja skriva smått på nästa bok om Patrik. Just nu är det bara roligt.) Något av det tveklöst bästa med att vara författare just nu, för mig är att jag får bestämma i vilken ordning jag gör saker och ting. Jag har världens bästa jobb.

Karamellpopcorn

Jag testade popcornen igår. Det blev SÅ gott! Här kommer receptet:

Värm upp 1,5 dl grädde i en kastrull. Det ska inte koka.

Mät upp 2,5 dl socker i en kastrull. Låt smälta. Rör hela tiden. Det är klart när allt socker har löst upp sig och blivit ljusbrunt (akta dig, det är fruktansvärt hett!). Klicka i totalt 100 lite kallt smör och låt smälta. Häll i grädden och rör om. Ha i 1/4 tsk salt och 1/2 tsk soda. Häll upp karamellsåsen i en glasburk och låt svalna till rumstemperatur. Du kan t.ex. ställa ut den på trappan så går det snabbare.

Poppa 5-6 liter kastrullpopcorn. Salta.

Värm ugnen till 150 grader. Förbered tre plåtar med bakplåtspapper på.

Häll upp popcornen i en stor skål, slå över såsen och blanda ordentligt tills alla popcorn har fått ett tunt lager karamellsås över sig. Bred ut popcornen på plåtarna och ställ in i ugnen i ca 10-20 minuter. Ta ut och låt svalna. Om popcornen sitter fast i varandra går det lätt att bryta loss dem.

Förvara karamellpopcornen i en glasburk med lufttätt lock. (Fast det är egentligen helt lönlöst att förvara dem, de tar ändå slut på en gång.)