Så länge slapp vi undan

I måndags när vi skulle handla färg till vårt nya köksskåp (det där som har inneburit cirka tusen gånger mer arbete än vi föreställt oss, ni vet. Just nu är det t.ex. blått - inte för att vi skulle ha målat det den färgen, utan för att det blåa kom fram under en massa lager med annan färg) och var inne på Lenas shop fick Edda ett utbrott. Ett sånt där det inte går att prata eller resonera eller trösta, utan där kroppen (obs, Eddas, inte min) böjer sig i en båge och skriket är så högt att man borde ha dubbla Peltor-skydd för att inte få omedelbar tinnitus. Orsak? Hon fick inte ordna om bland målfärgsburkarna så mycket som hon hade lust med. Hon fick heller inte dra i penslarna eller flytta på färgkartorna. Med nejet kom skriket. Och med skriket kom uttåget.

Men insikten alltså. Att vi har klarat oss i nästan NIO OCH ETT HALVT ÅR utan sådana här vansinnesutbrott i butiksmiljö (hemma är det en helt annan sak). Jag har inte ens tänkt på hur förskonade vi har varit. Det var inte mer än rättvist att det drabbade oss nu. Det är i själva verket nästan orättvist att det inte har drabbat oss tidigare. För varken jag eller Caj tog särskilt mycket stress över situationen, det hade vi kanske gjort om vi inte hade haft barn ett tag redan. Vi tog Edda under armen, gick ut, satt oss i bilen, körde till musikhuset för att hämta Idun från violinlektionen, åkte tillbaka, frågade om Idun hade lust att sitta i bilen och underhålla Edda medan vi köpte färg, fick ett jakande svar, gick in, did our thing och var klara. Nu vet jag således hur det känns när ens barn släpper nerverna i en butik. Inte så farligt, faktiskt.