Senast idag såg jag en tråd på Facebook där nån efterlyste en doppräst som inte pratar så mycket om Gud och Jesus. Jag har varit med om det i andra sammanhang också, t.ex. på församlingens sångstund, där en bekant efteråt uttryckte sin lättad över att programmet inte var så religiöst.
Det här tycker jag är riktigt skrattretande. Kyrkans uppgift är att prata om Gud och Jesus, det tror jag nog de flesta kan hålla med om. Det är smått förmätet att vilja ta del av kyrkans program och samtidigt hoppas på att prästen ska anpassa sig så mycket efter sina besökare att hen plockar bort orsaken till att kyrkan finns.
Visst kan man ha önskemål på innehållet i till exempel ett doptal, där tror jag nog att prästerna gärna diskuterar och försöker göra det så bra som möjligt. Men om man kräver att Gud och Jesus inte får nämnas tycker jag faktiskt att man har gått för långt. (Ungefär som att gå in i ett slakteri och vara sur för att de inte har något vegetariskt.) Om man inte vill ha med Gud på dopet kanske det är smartare att hålla en namngivningsfest istället?
Slut på dagens tant-rant.
Jag håller helt med. Sen kan jag själv ha lite svårt för de där gud-orden, men som du skriver så är det väl det som ÄR kyrkan. Jag reagerade själv ganska argt igår på en Facebook-tråd där en förälder ville skriva ur sig ur kyrkan för att slippa betala kyrkoskatt, men nog tycker det är fint och bra att barnen deltar i kyrkans barnverksamhet och att det är fint och stämningsfullt med julkyrka och konserter.
SvaraRaderaJag kan också känna igen det där med att inte vara bekväm med alltihop, men jag tycker inte att jag har mandat att be någon ändra på budskapet bara för att det inte passar mig... Det börjar bli för mycket av en kundinrättning i så fall.
RaderaJamen verkligen. "Det är så fin stämning i biblioteket men det finns lite obehagligt många böcker här, jag skulle uppskatta om ni kunde tömma biblioteket på böcker till lördag om två veckor när jag tänker komma."
SvaraRaderaFantastisk liknelse, Hanna!
RaderaVisst är kyrkan en Guds boning. Mer behöver inte sägas. Dock finns det många församlingsmedlemmar där kärleken till nästan känns mera "som deras grej" än allt "det religiösa" som många uttrycker det. Många församlingar tycker jag glömmer bort att majoriteten av medlemmarna inte går i kyrkan, men gärna vill göra gott. För att möta dem borde kyrkan tänka till. En del gör det. Men inte alla.
SvaraRaderaDet är ju verkligen inget fel på att betona kärleken till nästan, men det tycker jag nog att så gott som alla aktivt kristna jag känner redan håller som det viktigaste, på ett mycket föredömligt sätt. Hur tycker du att kyrkan borde bemöta dem, menar du?
RaderaHåller så med dig Malin. Min vän gifte sig i kyrkan och påstod att hon nog int alls är religiös och vill int alls höra "någå om gud å sånt" men att det är fin stämmning i kyrkan. Tror många tänker så. Och för många är alternativen som att ha namngivningsfest och borgerlig vigsel (eller alternativ vigsel hur man nu än vill ha själva akten) mindre "tunga" och betydelsefulla. Dom ses kanske inte som likvärdiga med dom kyrkliga.Det är synd.
SvaraRaderaDet är säkert sant att vissa upplever en kyrklig, traditionell ceremoni som mer betydelsefull. Men just därför tycker jag också att de ska få vara det de är, alltså handla om Gud också, och inte bara fegt undvika sitt ursprungsbudskap bara för att vara till lags...
RaderaIntressant. Man vill "plocka russinen ur kakan" på många sätt idag. Å andra sidan är det lite av "kyrkans utmaning" att "tala till folket", tänker jag. Många säger att de "tror på något", men det verkar inte vara till kyrkan de går för att känna/uppleva detta...
SvaraRaderaMånga tror på "något" och det är ju inte något fel med det, så länge man inte förväntar sig att kyrkan ska skriva om sitt program så det passar ens egen tro, tänker jag.
Radera