Halkade ut

Jag halkade ut från internet ett tag, dels för att allt tar så länge när man bor i husvagn att det inte finns tid att varken läsa eller skriva blogg numera och dels för att jag har känt mig riktigt nere och deppig de senaste två dagarna. Till all lycka har jag ändå lyckats sköta mitt moderskap ganska bra, i vanliga fall tappar jag nerverna rätt fort, men eftersom jag varit helt ensam med barnen har jag skärpt mig och varit snäll fast jag varit megatrött och ledsen. Det ger mig en liten tillfredsställelse i allt annat elände (jag har varit desto surare sen när Caj kommit hem från jobbet, tur att han är snäll och uthållig fast han också är trött).

Allt känns så underligt, ser ni. Vi har flyttat, men bara från, inte till. Vi har klämt in oss i en husvagn som är så trång att det knappt går att föreställa sig. Jag sopar golvet tio gånger om dagen, i övrigt går min tillvaro ut på att göra mat, diska, bära på Edda och flytta runt våra ägodelar så att vi ska få plats på olika ställen. Vi har inte särskilt mycket saker med oss, men utrymmet är ändå för litet. Det har regnat. Jag har tvättat kläder som aldrig torkade, matat i otaliga slantar i tvättmaskiner och torkskåp och gått många många gånger upp och ner för backen här på Gröna Udden med Edda på ena armen och en korg med mat/kläder/disk/övrigt under den andra. Eller en hink med slaskvatten. De stora barnen älskar visserligen husvagnslivet men Edda gillar det inte alls. Hon är arg för jämnan och jag kan inte ha henne i famnen så mycket som hon skulle vilja eftersom det är andra saker som ska uträttas (allt det där jag nämnde tidigare) hon står ofta och gråter hjärtskärande och kramar mina ben eller vinglar omkring på golvet, husvagnen står lite snett och hon har svårt med balansen. Vi vet fortfarande inte när vi får flytta in till vårt nya hem. Jag funderar lite på att åka bort med flickorna, kanske till Sverige en sväng, eller till och med tillbaka till Österbotten, jag vet inte. Det är ju också ett utmattande projekt, då har jag hela ansvaret dygnet runt. Tillvaron svajar.
Jag skulle föredra fast mark under fötterna.

På plussidan: Emma och Marc bjöd oss på middag igår. Det var utsökt och härligt och fint att få vara på ett trevligt ställe (med massor av utrymme!) och snälla människor. Idag sov barnen (alla tre!) jättelänge, vi vaknade halv nio (Caj hade åkt till jobbet för länge sedan då). Det är första sovmorgonen sedan Edda föddes, tror jag. Det är kanske den långa natten, eller så är det bara att jag börjar få rutin på livet här i vagnen, men allt har känts mycket lättare idag, kanske jag kommer få kläm på den här husvagnsvardagen så småningom. I morgon får jag träffa Saara som jag studerade med i Åbo förra årtiondet. Och det är min tur att jobba hela dagen! Jag har massor att skriva och vet inte hur jag ska orka koncentrera mig, men jag måste. För jag får. Äntligen.