Ja, det var nog nära ögat i år. Aldrig förr har en vinter känts lika ändlös, aldrig tidigare har lusten att sälja allt, bryta upp, flytta till ett behagligare klimat varit lika stor. Sista veckan innan påsken och solen kom satt vi dagligen och beklagade oss över allt som var fel (inte uppbyggligt alls, men vi orkade inte annat) och över hur trötta vi var på vädret, kylan, snön. Till och med Edda drogs med, sa att hon gärna lär sig ett annat språk och att vi BRA kan flytta, för ett tag i alla fall. Jag googlade på billiga, italienska hus (Ja, vi har tittat på Husdrömmar i Sicilien!) och kollade resor (och kom varje gång ändå fram till att jag måste skärpa mig och undvika att flyga, började planera resor med Railplanner, men sen när jag såg hur länge det tar att ta sig till Sydeuropa med tåg från Jakobstad blev jag alldeles matt och googlade nåt annat istället).
Men sen kom solen! Vi blev långsamt på bättre humör. Och utan att vi märkte det slutade vi drömma oss bort, istället känns det som om sommaren kanske ändå är på väg. Men vi är trötta, så trötta. Jag tar en tupplur de flesta dagar, vi är alla helt slut. Jag undrar nog vad det gör med människan i längden att bo i det här klimatet. Det här var aldrig ett problem när jag var yngre, men nu är det det. Jag undrar hur jag ska orka vara här en vinter till. Bäst att inte tänka på det på ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar