Kommunikation

Numera drabbas jag ofta av en otrolig matthet inför världen. Det är så mycket missförstånd och så mycket ondska, så mycket förklaringar som aldrig går fram, så mycket som skaver. Jag vet inte om min uppgivenhet är tecken på en begynnande 40-årskris (fyllde 38 för en dryg vecka sedan) eller om det är så att mina skygglappar har blåst iväg i höststormarna och jag plötsligt upptäcker sånt som andra har vetat hur länge som helst. Jag som alltid har sett på mig själv som en obotlig optimist är plötsligt irriterad och cynisk.

Det här med kommunikation till exempel. Hur kan det vara så svårt? Nu menar jag inte att det är fel på alla andra utom mig, utan att det är fel på oss alla. Eller fel och fel, det är ju bara så det är med oss människor, att allt vi tycker, tänker och vill måste igenom så många filter (den egna hjärnan måste först formulera vad det är som känns, uttrycka det med ord som ska transportera via nån annans blick eller hörsel, in i en hjärna, och förstås synkas med alla den personens referensramar, känslor, åsikter och erfarenheter. Ja ni hör ju själv, här finns otaliga ställen det kan slå slint och gå snett. Inte undra på att världen är så knäpp som den är).

Och när jag tänker på kommunikation, framförallt misslyckad kommunikation, så får jag alltid den här låten i huvudet. (Jag tror förresten att Suzanne Vega är den artist jag har lyssnat mest på och gillat mest genom livet.)

Jag tror jag borde hänga lite mindre på FB och instagram och lyssna mera på musik och läsa bra böcker. Ja.

Och för att avsluta det här med en positiv grej (jag har tydligen inte gett upp hoppet ännu!) ska jag tipsa om en bra bok jag läste ut igår: Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland. Riktigt bra! "John Green möter Rainbow Rowell" stod det på baksidan, och de är ju båda fenomenala författare, så en författare som är som en hybrid av dem båda lät lovande, och höll faktiskt måttet också.

Födelsedagar

Idag har jag fyllt 38 år, och Finland har fyllt 100. Jag har konstaterat att jag helt säkert inte kommer att leva när Finland fyller 200, men möjligtvis på 150-årsdagen. Mina barn däremot kommer kanske leva om hundra år, i synnerhet Edda. Tänk om hon blir över 104 och minns BÅDE hundraårsdagen och tvåhundraårsdagen. Det skulle vara något det.

Jag firade dagen med sovmorgon till halv tio, sång och paket på säng, en läcker frukost, lite stickning i soffan, och med att gå på bal till Campus Allegro med cirka 1400 andra. Det finaste på hela balen var när vi sjöng nationalsången och Edda klämde i för full hals på både svenska och finska. Annat roligt var att ta kompisfoto i studion med våra goda vänner, att dansa vals med Caj, att lyssna på Finlandiahymnen framförd av Sinfoniettan och sen, när vi väl var hemma, att sitta soffan och titta på Black Mirror med Caj när barnen hade somnat.

Jag har ett oförskämt bra liv. Jag har en familj jag älskar, jag får minst tjugo kramar om dagen, jag bor i ett hus jag trivs i, jag får jobba med det jag gillar mest i hela världen och bestämma över mina arbetstider själv, jag har härliga släktingar och goda vänner att umgås med, och mat på bordet varje dag. Jag är inte förvånad över att mitt liv är så här pass bra just nu (det har det nämligen varit största delen av mitt leverne), men jag är oerhört tacksam över hur jag har det, och är medveten om att det är ett privilegium. Skål för Finland! Och skål för mig!

Vad får man göra, riktigt?

Ingen har väl missat diskussionerna om kolloidalt silver de senaste dagarna? Nej, jag tänkte väl det. Jag har inte heller gjort det, men jag tänker inte diskutera saken nu, utan en helt annan sak som jag har funderat över och som har kommit upp ett par gånger i samband med det som skrivits om just silvervatten.

Carola publicerade ett inlägg om hur svenska yle hade använt en skärmdump från hennes blogg utan lov, och Eva bloggade om kolloidalt silver, men inledde inlägget med att skriva att man inte får citera/skärmdumpa/kopiera hennes text i något sammanhang.

Jag märkte att jag blev ganska konfunderad av det här. Kan man ens försöka begränsa hur det man publicerar offentligt på en blogg används? Ingen får förstås kopiera det utan att nämna källan, men jag tror faktiskt inte heller att man har rätt att bestämma över vem som kopierar eller använder ens ord efter att man har tryckt på publicera. Lite som i en tidning, tänker jag.

Så här märkte jag att jag uppfattar det: om man en gång har valt att skriva om något, offentligt, är det inbyggt i konceptet att det man har skrivit är allmängods. Det får inte förvrängas eller knyckas, men det får citeras. Jag vet inte om jag har rätt, men så här har jag trott.

Sen började Caj och jag prata om hur det är med bilder. Får de månne också plockas fritt från bloggar och och offentliga facebookprofiler? Ja, jag tror faktiskt det. Så länge man anger källan. Men jag har ingen aning, riktigt.

Jag har bloggat i tolv år. I TOLV ÅR! Och vet fortfarande inte riktigt vad jag har för rättigheter, eller vad jag egentligen går med på när jag publicerar något här på bloggen. Och jag insåg alltså först igår att det som jag har tänkt att är helt självklart kanske är alldeles fel, eftersom andra som också bloggar verkar se annorlunda på det. Hur är det egentligen? Vet någon annan mera?

Det viktiga, sista

Ni vet hur det är när barnen just ska somna, men ännu måste säga en väldigt viktig sak.

Edda (som jag redan tror har somnat): Mamma?
Jag (ganska trött): Ja?
Edda (tittar mig djupt i ögonen i halvmörkret): Ögonen är ... bredvid varandra (konstpaus) i framtiden (ytterligare en konstpaus) och i verkligheten...

Och med de orden avslutade hon den här dagen.

En kavalkad hemsytt, varsågoda!

När jag packade upp min kappsäck här på hotellet för ett par timmar sedan gjorde jag en lustig upptäckt. Jag har med mig fem klänningar på resan och fyra av dem har jag sytt själv! Jag gick igenom bilder från de senaste månaderna, och tänkte nu bjuda på en bildkavalkad med plagg jag har sytt på sista tiden. Jag beklagar att fotografierna inte är några mästerverk, men oftast är de knäppta i hasten så att jag ska kunna visa åt min sybästis Maria vad jag har gjort. Det är annars ett bra tips om du tycker om att handarbeta men har svårt att få ändan ur vagnen: hitta någon som har samma intresse! Få saker är lika inspirerande. Att dela sömnadens vedermödor och glädjestunder med en vän är riktigt roligt, kreativiteten smittar av sig då man ser vad den andra håller på med.


1. En grön klänning med små rovfåglar på. Jag köpte tyget från Eurokangas och det är superfint, älskar färgen. Enda nackdelen är att tyget har blivit rätt noppigt redan. Det är också ganska genomskinligt, men i motsats till på bilden här så brukar jag ha en svart underklänning på mig för att lösa det problemet.

 2. Också det här tyget är från Eurokangas. Den här modellen tyckte jag inte så mycket om, den är otroligt lös, vilket är skönt, men det gör också att jag ser ut att bära ett tält. Lovis tyckte att jag måste sy i ett par band så jag kan spänna den under bysten, den såg för "slaka" ut annars, sa hon, och jag tror hon har rätt. Ändå har det här inte blivit en favorit.

 3. Det här här en röd linneklänning som gör sig bra på bild, men den är alltför stor. Jag har bara använt den en gång, tror jag, då vi var på släktfotografering. Jag borde sy om den på något sätt så den blir trevligare att använda, så här funkar den lite dåligt. Men färgen är rätt fin.

4. Det här är en av de klänningar jag har använt mest. Tyget är från en tygbutik i Härmä, och modellen är från Mekkotehdas-boken (för vuxna), den heter Inger. Den här är också lite tältlik, men mycket skön.

5. Den här modellen heter kanske... Vilma? och är också från Mekkotehdasboken. Samma modell som den gröna uggleklänningen, förresten. Tyget är jättefint, men jag tycker kanske att den blev onödigt urringad. Det oaktat har jag använt den mycket, gillar färgerna, så klart!

 6. Varvar lite med en bild av en klänning jag sydde åt Edda. Mönstret har jag ritat själv(!) jag tog modell av ett linne Edda hade i skåpet. Inte så värst svårt, och jag tycker tyget är så gulligt. Det är ekotrikå, köpt på nätet.

7. Åhå, vad har vi här då? Jo ett par tights in action. De ser säkert ut som om de bara är gul- och vitrandiga, men de vita ränderna har små fina, gula penndrag i sig. Jag behöver en svart trikåklänning att använda dem med, de passar inte så bra ihop med andra mönster, konstigt nog. Hehe. Jag har också sytt ett par svarta tights med vita prickar av cirka samma modell. Lite roligare än de helsvarta jag annars går med för jämnan.

8. Den här bilden har jag med för att den är så KATASTROFALT dålig, men ändå rolig. Så här ser det ofta ut hos oss. Saker överallt, och så står jag och fotar mig på en stol med tungan ute. (Okej, att jag står och fotar mig på en stol händer inte hela tiden, men lite oputsad verklighet skadar aldrig.) Jag älskade den här klänningen (också en Inger) tills jag tvättade den första gången, då krympte den massor. Jag hade nämligen gjort amatörmisstaget att inte tvätta tyget innan jag sydde. Man lär sig, men ibland får man offra en fin klänning eller två. Jag har funderat på att klippa upp den och sy om den på något sätt. Det är egentligen ärmarna som blev för trånga, så jag skulle kunna prova göra den ärmlös och se om det hjälper.

9. Den här klänningen är rolig, främst för att den verkligen har samma känsla som tapeten bakom mig. Denna stass sydde jag inför bokmässan och den har jag använt flera gånger sedan dess. Skönt tyg. En modifierad klänning där överdelen är en Inger (med några tweaks) och underdelen är något jag har ritat själv.

10. Det här är min nyaste, en blå med vita prickar. Tyget är lite märkligt, men den är rätt trevlig och allvarlig på ett gammaldags sätt. Vänligen bortse från att jag har pyjamasbyxor på mig, jag hade bråttom att visa den för Maria (vi har passerat stadiet där man måste ha städat och vara korrekt påklädd när vi visar upp våra alster).

På tåget

Nu sitter jag på tåget igen. Det är tredje gången på mindre än en vecka som jag åker sträckan mellan Bennäs och Böle. På fredag åker jag samma sträcka ännu en gång, men då har jag sällskap.

Jag brukar alltid se till att jag har något att göra då jag åker tåg. I dag lämnade jag stickningen hemma eftersom jag har stuckit hål (!) på mitt högra pekfinger, och det gör vansinnigt ont om jag måste trycka ut stickan ur maskan och tycker in den i såret. Dessutom är en stickning ganska bökig att ha med, trots att det bara är en enda socka (fast jag måste ju ha med den andra också så jag kan jämföra, förstås. Och nystanet. Och saxen, nålen och måttbandet).

Dagens alternativ är att:

1. Skriva. Jobbskriva alltså. Ibland på tåg får jag flyt. Som när jag åkte hem från Karis förra veckan och plötsligt hade skrivit ett och ett halvt kapitel, så där i förbifarten.
2. Titta på nån Netflixserie eller film, ifall nätet inte är för långsamt.
3. Läsa en bok. Jag har flera böcker på min Kindle och så har jag packat ner Fangirl av Rainbow Rowell, som jag fick av Maria i somras.
4. Äta. Jag har alltid med mig lite matsäck. I dag är det ett äpple, en vattenflaska och några kex, eftersom jag till min stora förvåning satte igång och bakade i eftermiddags, fast jag egentligen borde ha gjort något annat. Exakt vad vet jag i och för sig inte, men inombords hade jag en vag känsla av att jag  hade prioriterat fel. Jag är alltid supersugen på att äta min matsäck nästan direkt.

Håhå, livet.

Jag far omkring som ett jehu. Det känns som om jag alldeles just kom hem från Ekenäs och Karis, och på tisdag bär det av igen, då ska jag en snabb sväng till Borgå och en längre sväng till Helsingfors. Det är roligt. Jätteroligt. Och tungt som bara vad. Jag blir så trött av saker och ting nuförtiden, jag måste satsa ganska mycket på återhämtning för att inte bli ett vrak. Magen, sömnen och huvudet säger ifrån ganska tidigt, och det gäller att lyssna.

Vi har tagit det lugnt hela helgen, trots att det är kalashelg. Caj fyllde år i går och i dag är det farsdag. Men vi har alltså mest gått omkring här hemma. Vi har tittat på Djungelboken, två avsnitt Zumbo's Just Desserts, ätit tårta, ett barn har varit sjukt, ett har mest läst böcker och ett har varit lite uttråkat.  Dagens höjdpunkt var nog när Caj och jag lämnade barnen hemma och gick på en kvällspromenad tillsammans. Det händer inte särskilt ofta, men kanske vi borde se till att ändra på den saken. Det är så otroligt skönt att inte bli avbruten när man pratar. (Nu är det säkert lätt att tro att jag håller en lång promenadmonolog medan Caj lyssnar artigt utan att avbryta mig, men så är det inte.) En lustig stund var när mina föräldrar ringde för att sjunga åt Caj i går. Eftersom de tyckte det var lite fattigt med bara två personer i kören så hade de letat upp en massa smådjur (leksaker, statyer osv), som de prydligt hade radat upp framför iPadden.

En sak som jag har funderat på hela hösten är hur folk hinner med sina liv. Hur gör ni? Jag tycker att vi har gjort en medveten ansträngning till att hålla nere på programmet, men vi har ändå svårt att hinna med allt vi vill göra. Som vanligt undrar jag om livet var lättare ifall man hade mindre saker. Men att börja med en ny Marie Kondo-omgång (förra gången kom vi bara till kläderna. Våra kläder alltså, inte barnens) tar alltför mycket tid.

Håhå, livet.

Hurra för Rakel!

I går hade Joanna och jag vår första gemensamma releasefest, trots att vi redan har gjort fem böcker tillsammans. Det var verkligen på tiden, med andra ord! Som vanligt oroade jag mig lite ifall någon skulle dyka upp alls, men den oron visade sig vara helt obefogad.

I inbjudan hade vi nämnt att man gärna fick klä ut sig till pensionär om man vill, och Joanna och jag passade förstås också på att klä ut oss. Jag hade köpt grå hårfärgsspray, men tyvärr hade jag för mörkt hår för att det skulle synas trots att jag tömde hela flaskan i håret (mina lungor är däremot antagligen gråa). Jag fick rädda det hela med fammos gamla hatt.

Biblioteket fylldes snabbt. Jaffakexen, pommacen och de salta pinnarna hade stor åtgång. Jag tror faktiskt vi slutligen var över hundra personer! Många ovanligt korta tanter och farbröder var på plats, vilket förstås fick våra Pensionärsmaktshjärtan att bulta lite extra.

Vi hälsade gästerna välkomna

Det myllrade av folk!

Många barn från klassen som uppfann Dubbloratorn, en av bokens huvuduppfinningar, var där.

En av pensionärerna berättade att hon känner sig så fri sen hon gick i pension!

Sedan blev det dags för tal! Tal som inleddes med marschmusik!

Publiken var helt tyst ... ända tills vi hurrade för Rakels mirakel.

Och efteråt fick man äntligen köpa boken! Kön ringlade sig jättelång men alla väntade tålmodigt.

Fast vissa lekte. Edda var utklädd till Baltikum. Katten alltså.

Vi signerade så pennorna glödde.

Våra gäster gjorde oss så glada!

Vissa började läsa på en gång.

Medan andra fortfarande väntade på sin bok.

Man blir ju tålmodigare med åldern, som tur är!

Slutligen hade alla som ville fått bok, klistermärken och autograf.

Vi är så glada över att ni var så många som ville fira Rakels mirakel med oss! Nu hoppas vi förstås på många fina lässtunder! Hurra för Rakels mirakel! Hurra, hurra, hurra!

Repetition är all kunskaps moder

Haha, jag märkte just att mina två senaste inlägg hade identisk rubrik, det oerhört kreativa "Helsingfors bokmässa 2017". Ändrade det omgående. Lovar att aldrig mer skriva ett inlägg med den rubriken!

Årlig bokmässorapport

Nu är det tisdag och det har redan gått en hel dag och två nätter sedan jag kom hem från årets bokmässa. Min Facebookfeed har varit full med minnen från tidigare år, och jag insåg igår att slutet av oktober de senaste åren verkligen har varit suveräna. Det har varit boksläpp, fester, intervjuer, resor (både till Island och Malta de senaste åren) och en massa fina människomöten. Det jag däremot insåg i år är hur otroligt dålig jag har blivit på att dokumentera det hela. Några slarviga instagrambilder på sin höjd. Ni ser ju själva. Håhå.

Nu är i alla fall Rakels mirakel verkligen ute på riktigt. Många (både barn och vuxna) köpte den på mässan, Schildts & Söderströms gick igår ut med att mässförsäljningen ökade med 30% jämfört med fjolåret och innerst inne låtsas jag att det beror på att Rakels mirakel köptes av så många. Sånt får man fantisera om när ens jobb är att fantisera.

De programpunkter jag medverkade i blev lyckade, jag fick sitta i en diskussion med Katarina Gäddnäs, Karin Erlandsson och Katarina von Numers-Ekman på torsdagen och prata om hur man skriver så barn får lust att läsa, och på fredagen deltog Joanna, Karin och jag i en show för slukaråldern. Många barn lyssnade och ställde frågor och efteråt fick vi signera massor av böcker. Det är inte klokt vilka fina barnböcker det finns i höst, alltså! Jag tänkte på det när jag satt där, att det verkligen är en ära att få vara en del av den finlandssvenska barnboksutgivningen då sällskapet är så kanonbra (eller kaninbra som jag skrev i misstag, hehe). De andra som deltog i showen var Minna Lindeberg och Jenny Lucander med boken Snön över Azharia, och Malin Kivelä och Linda Bondestam med Den ofantliga Rosabel. Och så Karin med Pärlfiskaren, och vi. Läs alla böcker!

Några av höjdpunkterna under mässan:

• Att gå på kaffe med Karin och Amanda. Jag vill att de ska vara mina grannar. Bra människor som dessutom skriver bra böcker!
• Hotellets kuddar. AH! Hotell Glo har underbara sängkläder, så är det bara. Joanna och jag tillbringade cirka fjorton, femton timmar i sängarna det där första dygnet, bara för att det var så himmelskt bekvämt.
• Att titta på det här klippet. Joanna och jag kan det utantill snart. Fruktansvärt kul. Naglarna! Tonläget! Innehållet!
• När Joanna och jag kom till mässan första dagen och letade efter SetS monter och upptäckte var den var eftersom ett två meters foto av oss hängde i taket ovanför.
• När det visade sig att jättemånga i publiken hade läst Pensionärsmaktsböckerna. Jag smalt!
• Mässminglet i Schildts & Söderströms nya lokaler på lördag kväll var jätteroligt, särskilt att prata med världens bästa Martina. I något skede får vi alltid ett skrattsammanbrott så magarna krampar, hon är en av de roligaste jag vet. Det gick däremot dåligt för mig och Jonna i kontorsstolsracet, men den årligen återkommande pyramiden var större och bredare än förr, och ingen skadade sig i år. Dessutom fick jag träffa personen som har gjort pärmen till min vårbok (det är inte offentligt ännu, så jag berättar mer om det då vårkatalogen är ute), och hon var jättetrevlig!

Så lite dåliga bilder på det.

Joanna och jag innan vi åkte till mässan på fredag.

Där! Där hängde vi, i nobelt sällskap.

Vi hittade en häst som hade likadant hår som jag

Jag lyssnade på Tomas Sjödin, Amanda Audas-Kass och May Wikström

Vi försökte verkligen fånga oss på bild, men det gick ganska dåligt

Sängarna och SNL. Här hängde vi.

Pyramiden. Tyvärr är det lite lägre till tak i det nya kontoret, annars hade vi gjort fyra våningar!

En hotellfrukost av tre. Glo är mästare både på frukost och sängakläder!

Helsingfors bokmässa 2017

Nu är höstlovet slut men jag är glad ändå (skrev först att höstlivet är slut, och det stämmer också litegrann, eftersom jag fick skrapa rutorna i morse när jag skulle till jobbet). Det blev precis lagom mycket av allt. Jag hann (och orkade! och ville!) till och med sy mig en klänning av ett tyg som jag köpte i början av sommaren. Maria med familj hälsade på, vi hade släktkalas för Idun, vi promenerade, vi lekte utomhus, vi spelade spel, vi har bakat, jag har kokat tio kilo äppelmos, vi tittade på två filmer (Fantastic Beast and Where to Find Them, och 12 Years a Slave), jag läste ett par böcker, Edda började sova uppe i sin högsäng och har sedan dess sovit hela nätterna i egen säng... Ja, listan är lång, och många av punkterna på listan är sådana som bygger upp en människa.

Nu börjar vardagen igen, och det är också kul! För den här veckan får jag hålla Rakels mirakel i min hand för första gången (nya boken kom från tryckeriet i fredags, så nu går den att beställa), och på torsdag åker Joanna och jag till bokmässan.

Här är mitt program, jag tror ni lyckas tyda det trots de extremt smala spalterna, haha. Hoppas vi ses!

Torsdag 26.10	kl. 14.30	Edith Södergran-scenen	Hur väcka läslustar?Bland alla passioner i livet är läslust en av de viktigaste. Och lusten till läsning ska födas så tidigt som möjligt. Hur skriver man en bra berättelse som unga verkligen vill läsa? Vilka ingredienser ska vara på plats? Karin Erlandsson, Katarina von Numers-Ekman, Malin Klingenberg	Malin Klingenberg	Intervjuare Katarina Gäddnäs
Fredag 27.10	kl. 10.30-12.00	Edith Södergran-scenen	Show för slukaråldern Vi bjuder alla barn som börjat läsa och behöver böcker att sluka till en rolig bokklubb där de får träffa författarna som skriver just precis för dem. Arr: Schildts & Söderströms, Förlaget	Malin Klingenberg & Joanna Vikström Eklöv	Intervjuare  Lisa Gerkman /Larrie Griffis

Bromsa

Det är så skönt med höstlov. Vi hade planer på att åka till villan, men jag kände bara hur jag verkligen inte orkar med allt tankearbete som jag vet att jag börjar med då vi ska nånstans. Vi diskuterade och kom fram till att vi att vi alla var lika nöjda eller nöjdare hemma. Man måste inte alltid flänga omkring då det blir lov.

Vi har besökt simhallen, vi har varit på en skogsvandring och flera promenader, vi har röjt lite på gården, jag har eldat (mmmm), vi har haft både dag- och nattgäster och jag har läst några böcker. Och så har jag jobbat lite, men pyttelite verkligen, inte mer än nödvändigt. Lite textredigering, ett möte och några mail och listor.

Det här är den perfekta uppladdningen inför bokmässan, releasefesten och mina många skolbesök och fester de kommande veckorna. Vi har visserligen haft planer, men jag har bromsat så fort jag har märkt att det blir för mycket. Avbokat gäster och tagit ner på ambitionerna. Det är inte alltid enkelt för mig att göra det, för jag blir lätt så ivrig och entusiastisk, men att gå över gränsen kostar ganska mycket numera. Gör jag för mycket blir jag inte bara på dåligt humör, jag får magkatarr och sover dåligt också. Det är klokast att träna mig på att försöka prioritera smart. Så jag tränar.

3 x Edda

1.

Edda (till Caj): Hej Låg!
Caj: Va? Kallar du mig Åg?
Edda: Nej LÅG!
Jag: Varför säger du att pappa heter Låg?
Edda: För att han låg så länge i sängen i morse.

2.

Lovis: alltså i dag såg jag något så skrämmande! Det var en FEMTIOÅRING som skejtade, men han betedde sig helt som en trettonåring.
Edda (med mycket tillrättavisande röst): Vet du, gammelåringar kan också göra sånt. Moffa har en cykel.

3.

Edda och jag leker en ritlek. Man ska rita varsin teckning och man ska gissa vad den andra har ritat. Jag ritar en lampa, en bok och ett par glasögon.
Jag: vad tror du har hänt här?
Edda: Nån läser?
Jag: rätt.
Edda ritar.
Edda: Vad tror du har hänt här?
Jag: Där är en lampa och en bok som heter ... Lotusen?
Edda: rätt. Och där är en pinne. Den ska man klia sig i håret med. Och sen ska man spela fotboll med bollen som ligger där bredvid.
Jag ritar en saftflaska, ett glas och tre bullar.
Jag: vet du vad det här är?
Edda: SAFT! Och bullar!
Edda ritar.
Edda: Vad är det här?
Jag: Någon ... dricker vin?
Edda: Här är en flaska vin, några bullar och ett glas som svämmar över.

Tur att jag inte blev kock

– Jag skulle vilja dö, säger Edda plötsligt vid matbordet.
– Vad menar du? Varför vill du dö? frågar jag.
– Så skulle jag slippa allting, säger Edda sorgset.
– Vad är det du vill slippa? frågar jag.
– Nå... att äta upp den här maten.
(paus)
– Och dom där (hon pekar på Lovis och Idun). De ropar alltid "gå ut ur mitt rum, gå ut ur mitt rum!"*
– Men Edda, det här har vi ju pratat om många gånger, du måste lyssna på dem om de vill vara ifr...
– (verkar inte lyssna) ... och när jag inte går så KASTAR dom ut mig! (här börjar Lovis och Idun skratta. De lyfter visserligen ut henne ibland då tålamodet tar slut, men att de kastar ut henne är en överdrift.)

Sedan: en lång kärleksförklaring till Edda från samtliga familjemedlemmar, vi berättar hur ledsna vi skulle bli om hon dog, och hon återfår livslusten ganska snart. Men det är inte lätt att vara fyra, och ha ett sinne för dramatik. Och jag undrar hur äcklig mat jag egentligen lagar.


* Edda är en retsticka av rang, hennes bästa ret är att gå in i Lovis eller Iduns rum, och vägra flytta på sig när de säger att hon ska gå ut. Sen står hon där och totalignorerar dem tills de bränner propparna och börjar vråla eller lyfter ut henne, varpå hon blir extremt förorättad och sårad över att de har rört henne! Och lyft henne! Fast hon inte vill!

Jag, jag, jag!

En lista, hurra! Trots att jag inte ens bloggar på sevendays (det har ni väl märkt, va?) så tänker jag sno deras lista. Den här människan tror jag alltså att jag är i olika sammanhang.

På jobbet

Jag jobbar ensam för det mesta. Jag hittar mitt dagliga umgänge på Facebook, och förhalar saker genom att delta i olika diskussioner på fejan, fast jag egentligen borde jobba. Jag är faktiskt riktigt förvånad över hur mycket jag får gjort med tanke på hur många gånger per dag jag avbryter mig för att hänga på Facebook, se på youtubeklipp, elda, leta efter sötsaker i skåpen, plocka upp efter familjen och annat som inte hör till mitt jobb. Jag är en effektiv slacker, kanske?

På festen

Den som pratar med alla. Jag älskar att mingla runt och prata om ditt och datt med så många som möjligt. Nu låter det kanske som om jag är en riktig festprisse, det är jag inte. Dessutom är jag väldigt kvällstrött, så när jag blir sömnig går jag hem. Min fest-FOMO har jag lämnat bakom mig för många, många år sedan.

I kompisgänget

Jag är absolut ingen gängmänniska, har jag insett. Jag har många vänner, men umgås bäst med dem på tumanhand, inte i grupp.

För tillfället är jag ändå en ganska dålig vän. Familjen, jobbet och vardagslivet får nästan all min tid, om det mot förmodan blir tid över är jag gärna ensam.

På gymmet

Jag går inte på gym med maskiner, skulle jag göra det så skulle jag antagligen prata mer än gymma. När jag går till studio z på yoga eller något danspass passar jag på att ha det trevligt socialt också, innan och efter passen.

I bloggvärlden

Tydligen en som skriver listor.

I skolan

Nå nu går jag ju inte i skolan längre, men när jag gjorde det var jag ganska samvetsgrann. Inte en toppelev, men jag fick oftast åttor, nior och tior, vågade aldrig chansa på att gå till skolan och skriva ett prov jag inte hade läst till. Och dagen efter provet hade jag glömt det mesta.

Jag var också den som alltid svarade på lärarnas frågor, för jag föreställde mig att det var så jobbigt för lärarna att bara mötas av tystnad.

Bland okänt folk

Jag är inte särskilt blyg, om vi säger så. Jag är väldigt nyfiken på människor och  kan oftast inte hålla mig från att prata med dem och ta reda på mer om dem. Eller klart jag kan, men jag vill inte.

På restaurang

Artig. Kritisk i tysthet, överdrivet entusiastisk då maten är god.

I klädbutiken

Irriterad. Jag tycker inte alls om att shoppa, särskilt inte i sällskap, jag shoppar bäst för mig själv, för då får jag gå vidare så snabbt jag vill. Att vänta på folk i butiker är jobbigt, särskilt på vintern då man har vinterjacka och är svettig.

I en okänd stad

Jag älskar tanken på att resa, att titta på folk, att fantisera om hur det skulle vara att bo på ett annat ställe. I verkligheten är det ofta också härligt, men bara om jag har en base camp i staden i fråga, nånstans dit jag kan gå och nolla mig, och vara ifred en stund, ligga och läsa och vara ensam. Att släpa på bagage en lång stund i en okänd stad utan att veta vart jag ska gå tycker jag är jobbigt.

På flyplanet

Ganska lugn. Jag tycker det är spännande att lyfta, men tråkigt medan jag är i luften. Och så tänker jag alltid på döden, och på hur jag ska göra om det blir kris (det gör jag för övrigt i alla lägen. Jag har oftast en plan.)

I en relation

Oj, alla relationer är ju så olika. I min relation med Caj är jag inte rädd för att visa mig trött eller ledsen, men jag är ganska dålig på konflikter. Jag är bra på att kramas och pussas, blir förvånansvärt sällan irriterad (det beror kanske mer på Caj än på mig) och skrattar mycket, utom när jag är trött. Jag är mån om att det ska vara rättvist. Även om jag känner mig rätt trygg i just min relation saknar jag förvissningen om att en relation ska tåla precis vad som helst, för det tror jag inte den gör. Vissa människor verkar vara så otroligt hänsynslösa och oförsiktiga med varandra. Jag skulle inte själv vilja ha det så, men föreställer mig att man ändå måste vara väldigt trygg i sin relation då man utsätter den för sån skit.

I relation till mina barn är jag sträng, går alltid till botten med allt, pratar hela tiden med barnen och påminner dem ofta om det jag tycker de behöver lära sig (respektera andra människor, vara snälla, veta sina egna gränser osv). Jag vet att jag är onödigt mästrande ibland, men det är svårt att sluta. Jag är också kärleksfull, inflikar Caj här. Hoppas han har rätt.

I hissen

Den som ler och småpratar med folk jag inte känner, eftersom jag är nyfiken. (Fast om det är nån jag får dåliga vibes av tittar jag bort och håller käft.)

Ingen bokmässa

I år åkte jag inte till Göteborg på bokmässa.

Istället har jag

• stickat färdigt en socka (garnet heter revontuli och påminner lite om ett migränanfall i höstnyans)
• varit på café med barnen (Caj jobbade både i går och ikväll och de stora ville dricka chai latte, så vi besökte Kaffia)

• deltagit i en två timmars yogateknikworkshop (så otroligt givande, jag fick svar på en massa saker jag har undrat över. Plus att jag orkade stå i kråkans position längre än nånsin förr!) På bilden, som jag lånade från instruktör-Idas instagram, gör jag en planka med ett block mellan knäna, och Anna-Lena ska just släppa mitt ena ben. Och ja, jag yogar i en tröja som från början har varit en pyjamas. Det får man väl?)

• varit på massage (jag fick ett femgångers presentkort av Caj till morsdag. Nu har jag varit alla fem gångerna, men jag tror jag ska försöka fortsätta gå en gång i månaden för det är så skönt!)
• tittat på många avsnitt av the Californians och har skrattat jättemycket. Det roligaste är när skådespelarna själva inte klarar av att hålla sig utan börjar skratta.
• funderat på hur vi ska få Pip att sluta sova i syrenen och börja gå in till natten. Hon sitter så högt uppe att det inte går att plocka ner henne.
• ätit lite Ben & Jerry's

• Kokat en halv sats ratatouille. Det blev ungefär tre kilo. Tur att jag inte gjorde en hel sats.
• Varit på två promenader. Edda älskar att vara ute med sin Puky och jag får gå och springa om vartannat för att hänga med i farten. I går kom Idun och Lovis också med. 

• Tänkt på Salvador Sobral och hans hjärta
• Funderat på varför jag tycker det är så pinsamt och jobbigt att läsa gamla dagböcker. Jag är nämligen urtråkig och funderar på oerhört banala saker när jag bara pratar med mig själv (kanske annars också, vad vet jag). Löjlig låter jag också.
• Sovit för lite.
• Insett att bästa sättet för mig att blogga nuförtiden är genom att skriva i punktform. Är det här en regrediering? Vad är nästa steg? Att varje inlägg bara innehåller en mening? Vi får se.

Värt att fira

I dag åkte Rakels mirakel, den femte boken i serien om Patrik, Irene och Pensionärsmakten, till tryckeriet! Om några veckor kan man läsa den! Hurra!

I dag åkte också upplaga nummer fem av Patrik och Pensionärsmakten till tryckeriet. Om några veckor går den att köpa igen, efter att ha varit slut överallt i många, många månader. Hurra!

Jag upptäckte under kvällen att det går att skiva ost med en potatisskalare (båda våra osthyvlar var i diskmaskinen). Hurra!

Från och med i dag har jag några lite lugnare veckor framför mig. Inga deadlines som flåsar mig i nacken, och strålande sol på väderleksrapporten i morgon. Hurra!

I går städade jag äntligen hönshuset. Det har varit en svinstia, men nu är där fräscht och fint! Dessutom håller vi på att downsizea flocken, igår flyttade Mannen i fönstret, Tofsen och Ägget till ett nytt hem, och Randers ska också flytta snart. Jag hyser förhoppningar om att flocken, som har varit ganska splittrad och oharmonisk på sista tiden, kanske äntligen ska bli ett bra gäng. Hurra!

Jag har stickat årets första par sockor. De är så sköna att jag har dem på mig för det mesta. Ylle är världens skönaste fotbeklädnadsmaterial och nu måste jag skynda mig att börja sticka ett par sockor till eftersom jag går sönder mina yllesockor på ett par månader. Men det är inga problem, jag kan sticka flera par eftersom jag köpte mera garn i dag. Hurra!

Vad jublar ni över? Inget är för litet, inget är för stort!

I morgon flyger jag

I morgon åker jag till Sverige, där jag ska prata på en Nordspråk-konferens, och på söndag drar jag vidare till Århus i Danmark, där det blir skolturné, författarafton, språkcafé och workshop på Nordisk skoldag.

När jag ska prata om nya saker (i det här fallet stereotyper, humor och genusfällor) spänner jag mig jättemycket. Jag förbereder mig i veckor! Det tar enormt mycket tid. Ibland undrar jag nästan varför jag ens tackar ja till de här  uppdragen. Svaret på den frågan vet jag ändå på rak arm: jag lär mig enormt mycket av att fundera kring det jag pratar om, och att sammanställa en presentation av det gör att jag måste sortera mina tankar, tänka på mitt skrivande på ett mer analytiskt sätt och formulera vad jag egentligen håller på med. Det är hemskt nyttigt.

Nu är alla mina anföranden utprintade, prydligt inlagda i mappar med plastfickor (ingen risk för att hela talet ska strös ut på golvet, med andra ord), workshopsuppgifterna förberedda, materiallistorna meddelade till uppdragsgivaren, kläderna framplockade på sängen och biljetterna utskrivna. Jag är redo.

När jag stod i min skrivarhåla idag och printade det sista (för andra gången, jag hade tagit tid på just det talet här hemma och insåg att vissa saker kom i en ologisk ordning, så jag stuvade om styckena och printade ut talet igen, alla trettiosex sidor!) slog det mig att när det här är över får jag fokusera bara på tre saker: Älgflickan, treans läsebok och ett av materialen till tvåans läsebok. Nu är allt det jobbiga över inför den här turnén, nu får jag bara njuta av resan och av att framföra det jag har planerat. När jag kommer hem är det inte länge tills Rakels mirakel kommer från tryckeriet, och i oktober är det bokmässa.

Snörvel

Så olämpligt att vara sjuk samtidigt som höstdagarna för en gångs skull är perfekta. Ännu i söndags var jag i tillräckligt bra skick för att gå på en skön Fäbodapromenad med familj och vänner, vi tog med Eddas puky (OCH PICKNICK!) så ingen gnällde ens. SÅ njutbart, även om jag snöt mig och nös i ett. Och sen, i måndags, slog sjukan till på allvar, och i mitt instaflöde ser jag att jag är långt ifrån ensam.

Det som stör mig nästan lika mycket som att jag inte orkar vara ute och jobba hårt med kroppen när jag är så här krasslig (jag har planerat att röja i trädgården), är att jag missade min inplanerade Helsingforsresa med möten i går och i dag, och Schildts & Söderströms traditionella höstfest i kväll, som alltid brukar vara rolig. Nåja, vad är väl en bal höstfest på slottet G18 när man kan sitta och snyta sig, hosta och se på solskenet genom fönstret.

För att det här inlägget inte bara ska handla om mina krämpor kan jag berätta att Lovis och Idun arrangerade en frågesport åt oss andra för några dagar sedan. Caj, Edda, vår granne Josefin och jag deltog. Geniet Edda var så bra! Hon funderade inte ens utan började skriva så FORT frågan var ställd, helt utan att tveka. Om hon hade rätt eller inte spelade ingen roll, hon tyckte det var hemskt roligt att gissa. Frågesporten var ultrasvår och innehöll 30 frågor som man fick poäng för och en bonusfråga som man inte fick poäng för. (Men vi förhandlade tills vi fick poäng för den också.)

Eddas bästa svar var:
Hur många bröder har Malala (svar nr. 14)
Uppstår norrskenet före eller efter midnatt ( svar nr. 12)
Vad tillverkar Adidas? (svaret står längst nere i första spalten).
När levde Runeberg? (se svar nr. 26)
Vem var Harry Potters värsta fiende? (se svar nr. 28)

System och ordning och reda

Redan när jag jobbade på Eckerölinjen minns jag att jag älskade att jobba med Kata, min kollega, för vi hade samma syn på system och fick allt viktigt gjort i rask och ordnad takt. Ju äldre jag blir, desto tydligare blir det för mig hur viktiga de här systemen är för att jag ska må bra.

Som nu till exempel. Efter en jobbig sommar utan strukturer och med Cajs oförutsägbara och väldigt varierande jobbschema tycker jag att det är skönt att få ordning på saker och ting. Vi har nu bestämt oss föra att varje söndag sätta oss ner och gå igenom den kommande veckan. Vi bestämmer vem som gör vad när, och gör en lista över allt viktigt som inte får glömmas bort.

Det här låter säkert tråkigt och styrt i mångas öron. Men jag tycker det är så evigt skönt. När vi har gjort upp ett program i förväg slipper vi ta ställning till varje ny grej som dyker upp, hela tiden. Det är så otroligt bra för mitt psyke, särskilt den här hösten då jag har en massa olika projekt att hålla i huvudet på jobbet. Jag fattar att vissa skulle avsky det här inrutade, men den här sortens planering (veckostädning en överenskommen dag, vem för eller hämtar från dagis, vem handlar, vem planerar matlistan, när ska stora barnen vart, klarar de sig själva eller behöver de ha nån med sig, vem av oss åker i så fall, osv.) ger mig möjlighet att fokusera på andra, roliga saker, istället för att hålla veckans göromål innanför skallbenet hela tiden.

Barn och fritidsaktiviteter

Vi har tänkt att våra barn ska ha max två aktiviteter per person och vecka. Då hinner de med läxorna, de hinner hem till kompisar och leka, de hinner slappa och vara hemma om de vill.

Jag tror vår plan håller på att gå käpprätt åt pipan.

I fjol hade Idun fiol och dans, Lovis hade kör och dans. Men så ville Lovis söka in till drama i våras, det fick hon, hon kom in, och så ska hon byta från dans till simning, och Idun ska börja med musikteori, flytta över till stråkorkestern och börja med friidrott istället för dans, vilket gör att hon plötsligt har FEM aktiviteter i veckan (3 x fiolrelaterat, 2x friidrott) och Lovis har FYRA aktiviteter i veckan (2 x simning, 1 x kör och 1 x drama). Edda vill också göra något, så hon ska börja i gympa på måndagar. Tio aktiviteter i veckan alltså. Även om vi kanske inte behöver köra eller följa dem till allt längre är det ett sånt pussel att hålla allt i huvudet, särskilt nu i början. Och jag, som parallellt är en förespråkare av att prova på allt möjligt OCH att ha massor av ledig tid då man bara leker, hänger, läser och pysslar, vet inte riktigt vad jag ska känna inför den här förändringen. Hur ska de orka? Hur ska VI orka?

Lite gladare. Lite.

Min arbetsvecka har börjat otroligt bra. Jag har nämligen fått massor skrivet, och tydligen har min produktivitet med mitt humör att göra, jag är så nöjd över mig själv att jag är mycket gladare än sist jag bloggade.

Trots att jag bara har jobbat till halv två och halv tre (Edda mjukstartar i dagis) har jag under mina tre första arbetsdagar skrivit närmare 4300 ord, varit på pressinfo, planerat en litterär afton, gått igenom årets budget och stipendier, diskuterat nästa bok med en av mina redaktörer och gjort en sammanställning över den fiktiva klass 3A som jag skriver om. Dessutom har jag inlett varje dag med minst en halvtimme yoga, och så har jag cyklat både till och från jobbet, via dagis, vilket blir nästan åtta kilometer per dag. Kanske var det några konkreta bevis på att jag faktiskt gör något som behövdes för att jag skulle känna mig bättre. Skrämmande, men bra om nedstämdheten vänder. Inte känner jag ju att jag är som vanligt igen, ännu. Men lite gladare, faktiskt.

Man måste väl inte alltid vara glad?

Jag har upptäckt att jag inte tycker så mycket om att blogga om jag inte har något roligt att blogga om. Och den här sommaren har inte varit så värst rolig. 

Det känns dumt att klaga, för inget har varit extremt dåligt heller, men jag har känt mig nedstämd mycket oftare än jag brukar. Nedstämd och trött, ledsen över världens tillstånd, arg över alla orättvisor som finns, besviken över vädret och över att sommaren inte blev det roliga andningshål jag hade hoppats på, och trött på en massa andra saker också. Jag har träffat en massa människor, det har varit roligt, men något inom mig har gjort att jag inte alls har orkat njuta av det som jag brukar. Jag har känt mig ensam. Vet inte varför, jag vet ju att jag inte är det. Men ja. Om jag plockar fram något roligt och bloggar om det för att det ska bli bra stämning här på bloggen känner jag mig som en hycklare, och det vill jag inte vara, så nu skriver jag rakt upp och ner om mitt dåliga humör för att se vad som händer.

(Nu märker jag i och för sig att det här inlägget låter som ett rop på hjälp, det är det inte alls. Det är bara ett litet surt hej från en som har varit på dåligt humör lite för ofta på sista tiden. Jag återkommer när jag är lite mer inspirerad. Eller tidigare än så om det tar alltför länge att bli som vanligt igen.)

Precis i mitten

Lovis och Idun och Edda åkte till mina föräldrar igår eftersom Caj och jag skulle på konsert till Schauman-salen. Vi hade funderat på att ansluta oss till dem efteråt men hämtade en pizza från Mr Banks och for hem istället. 

I morse steg jag upp i lugn och ro, yogade, skötte om hönsen litegrann, sen läste jag tidningen jättenoga medan jag drack te och åt en massa frukost. Med efterrätt! Caj sov till kvart över tolv! Och när han vaknade blev jag lite trött igen och tog en tupplur, medan han åt frukost och satt sig på terrassen för att läsa en bok han håller på med.

Barnen har det så bra hos sin mommo och moffa att de inte ville komma hem ännu i dag, så nu är de där en natt till. Caj och jag har hunnit måla på vårt hus, vara ut och promenera och jogga (!!!!) , vi har badat bastu och pratat om allt möjligt utan att bli avbrutna. Vi åt middag klockan nio och har tänkt titta på en film ännu ikväll om vi orkar. Eller ett avsnitt av någon av de många serier vi halvengagerat följer. Det är sällan vi har så här mycket tid tillsammans utan några speciella planer. Lyxigt, särskilt som vi inte behöver oroa oss för barnen eftersom vi får glada rapporter om vad de sysslar med med jämna mellanrum.

Det slog mig att det här lugnet förmodligen kommer vara vardagsmat om cirka tio år. Då är Edda fjorton och är antagligen inte alls hemma lika mycket som hon är nu. Lovis och Idun är (nästan) tjugo och tjugoett har förmodligen flyttat hemifrån. Om bara tio år. För tio år sedan hade vi just flyttat in i vårt hus, jag var höggravid med Idun och Lovis var lite på ett år gammal. Vi befinner oss precis i mitten av vår tid med alla barn i huset.

Så underlig en barnlös tillvaro ter sig i jämförelse med våra vanliga vardagar just nu som är stimmiga, fulla av käbbel, ständiga måltider, gos och kramar, aktiviteter, grannar och kompisar som kommer och hälsar på, logistik som ska lösas, diskussioner om moral och vänskap, och huruvida man får äta glass till efterrätt, med ständigt dundrande musik, hemmagjorda pjäser som ska visas upp, och så vidare.

Det kommer bli så tyst.

Men i en så här liten dos är det riktigt skönt. Vi vet ju att de kommer hem i morgon.

Sommartakt på bloggen

Trots att jag hade tänkt ta semester för ett bra tag sedan jobbar jag fortfarande, och då jag inte jobbar är jag ensam med barnen eftersom Caj jobbar. Det händer något nästan varje dag.

På bloggen är det tyst.

Jag påtar i trädgården, läser böcker och syr kläder. Vi har fått fem kycklingar. Allas namn är inte fastslagna ännu, men två av dem heter Tofsen och Ägget. Ovetandes om varandra hade Edda tänkt döpa sin till Skalet och Lovis sin till Scarlet, men de ändrade sig. Harmt!

Trevligt besök får vi med jämna mellanrum. I torsdags var Maria med familj här, vi pratade sömnad och dansshower och åt en överambitiös (men god) middag. Vi har köpt en till bil, eftersom jag insåg att jag är helt låst här hemma nu då Caj har börjat jobba på annan ort och tar bilen dit. Det blev en liten, rolig Nissan Micra. Jag har fortfarande inte byggt det där trädgårdsbordet som jag tänkte bygga för flera veckor sedan. Nästan alla ätbara blommor jag drev upp här inne dog när jag planterade ut dem, men igår köpte jag två salladskrasseplantor. Det doftar ljuvligt av syrener överallt. Edda sover över hos Lone i natt och vi märker hur lugnt livet är när vi är utan vår fyraåring, stämningen förändras helt här hemma. Igår på midsommarafton var Jonas och Saija här med barnen, och vi åt så fruktansvärt god mat, jag blir alldeles svag i armarna när jag tänker på det (bland annat: portabellohamburgare fyllda med blåmögelost, gräslök och philadelphiaost, med en väldigt god hamburgarsås och grillade grönsaker). Jag hoppas att sommaren fortsätter på samma sätt, men jobbandet skulle kunna bytas ut mot fint väder, tack.

Lilla Nytt

Alldeles i början av sommarlovet startade Lovis och Idun en tidning tillsammans med en av sina kompisar. I flera timmar skrev de artiklar. Tidningen heter Lilla Nytt och är jätterolig. De har som mål att sprida falska nyheter. Jag fick lov att publicera några av artiklarna här på bloggen.

Flashbacks

Caj jobbar långa dagar just nu, och när han inte jobbar, jobbar jag. Vi går om varandra helt och hållet, och jag får flashbacks till det som var allra tyngst när vi bodde på Åland. Vi mixtrade och jämkade i ett helt år för att barnen skulle få vara hemma så mycket som möjligt, men det gick ut över min och Cajs tid tillsammans, och över kvaliteten på de timmar vi hade gemensamt, alla fem.

Nu har jag verkligen inget att klaga på, det har bara varit mycket program i några dagar, men trots att jag vet att det är tillfälligt, är det tillräckligt för att mina känslor ska reagera. Tydligen var det livsarrangemang vi levde enligt på Åland känslomässigt tyngre än jag insåg då.

På plussidan: efter att ha funderat i flera veckor på att slå på stort och införskaffa ett soffmöblemang till trädgården hittade jag i dag en gammal snickarbänksstomme som har perfekt höjd för att funka som trädgårdsbord. Vi har redan tre udda rottingstolar som är bekväma, och om vi flyttar en bänk för två till sydsidan av huset kan vi äta frukost i solen, hela familjen. Jag hade tänkt skruva ihop skivan ikväll, men skruvdragaren var i bilen, så det blev till ingenting. Det är bara sjätte juni, så jag hinner väl ändå.

Och i morgon ska det vara ännu mera sommarväder. Tjugotvå grader och sol. Tjoho!

Rapport från hönshuset

BROILER HAR BÖRJAT RUVA!

Om allt går väl får vi kycklingar på midsommarafton. Underbart!

Lite mer sansad

Edda har en docka. Den heter Jusefin. (Att det stavas med U vet jag eftersom hon bokstaverade det för mig.) Jusefin har hon köpt för födelsedagspengar hon fick av min mormor. Jusefin är från Halpa-halli och har munnen uppspärrad i ett konstant skrik. Till en början hävdade Edda att hon sjöng temasången från Lejonkungen, men numera betyder gapandet ibland att Jusefin gäspar.

I måndags skulle vi åka och handla, och Jusefin skulle med. Edda hade planerat att hon skulle skjutsa omkring Jusefin i en liten kundvagn. När vi kom fram till parkeringen insåg vi till Eddas stora förfäran att Jusefin hade blivit hemma. Vi försökte trösta med att Jusefin får komma med nästa gång istället, men Edda var helt förstörd, och uttryckte detta genom ett rasande, ihärdigt vrål. Caj och Idun gick in och påbörjade mataffärerna, och Edda och jag satt oss ner i hallen. Edda skrek och jag tröstade. Edda skrek och jag försökte avleda. Edda skrek och jag kramade. Edda skrek och jag försökte berätta roliga, pruttrelaterade skämt. (Nej. Inte ens att jag pratade om pruttar fungerade. Då vet man att det är illa.)

Vi bor inte jättelångt från butiken. Kanske det hade varit smart att åka hem och hämta Jusefin. Man ska ju välja sina strider. Men Caj hade bilnyckeln i sin ficka och befann sig långt inne i Prismas labyrinter, och jag hoppades dessutom hela tiden på att utbrottet skulle avta.

Det gjorde det inte.

Kunder kom in i butiken, kunder handlade i lugn och ro och kom ut igen, med fulla kassar. Där satt vi hela tiden, Edda med en skrällande volym, jag med bedövade öron. Ibland kom nån bekant förbi, jag försökte konversera men fick ge upp eftersom varken jag eller de bekanta kunde bortse från Eddas misär.

Hon skrek oavbrutet i 50 minuter. Det var inte frågan om en mild, hulkande gråt, utan ett otroligt högljutt och argt läte som höll i sig.

Om det här hade varit första barnet hade jag antagligen fått ett nervöst sammanbrott eller ett ilsket utbrott. Vi har faktiskt kommit otroligt lindrigt undan just sådana här offentliga utbrott hittills i livet. Hemma har vi däremot grälat högljutt, länge och ofta. Jag brukar inte vara den som gör som jag vet att man borde göra, alltså bete sig som en sansad människa och resonera sakligt. Jag brukar hålla ut en stund och sen bli superirriterad och säga till på skarpen.

Men något har hänt i mig. Jag orkar inte. Jag orkar trösta och jag orkar vänta. Men jag orkar inte engagera mig så känslomässigt att jag själv dras med i stormen längre. Jag har ett helt annat överseende än jag hade i mina unga föräldradagar. Och det är ju riktigt bra i det här fallet.

Jag har kanske på ett pyttelitet område blivit en lite mer sansad förälder än jag var tidigare. (Eller en mer oengagerad?)

Nåväl. När Caj och Idun handlat klart åkte vi hem, och när vi hade varit hemma en stund slutade Edda att gråta, fast hon var lite sur på Jusefin över att hon hade stannat hemma.

Sen blev de kompisar igen.