Tur att jag inte blev kock

– Jag skulle vilja dö, säger Edda plötsligt vid matbordet.
– Vad menar du? Varför vill du dö? frågar jag.
– Så skulle jag slippa allting, säger Edda sorgset.
– Vad är det du vill slippa? frågar jag.
– Nå... att äta upp den här maten.
(paus)
– Och dom där (hon pekar på Lovis och Idun). De ropar alltid "gå ut ur mitt rum, gå ut ur mitt rum!"*
– Men Edda, det här har vi ju pratat om många gånger, du måste lyssna på dem om de vill vara ifr...
– (verkar inte lyssna) ... och när jag inte går så KASTAR dom ut mig! (här börjar Lovis och Idun skratta. De lyfter visserligen ut henne ibland då tålamodet tar slut, men att de kastar ut henne är en överdrift.)

Sedan: en lång kärleksförklaring till Edda från samtliga familjemedlemmar, vi berättar hur ledsna vi skulle bli om hon dog, och hon återfår livslusten ganska snart. Men det är inte lätt att vara fyra, och ha ett sinne för dramatik. Och jag undrar hur äcklig mat jag egentligen lagar.


* Edda är en retsticka av rang, hennes bästa ret är att gå in i Lovis eller Iduns rum, och vägra flytta på sig när de säger att hon ska gå ut. Sen står hon där och totalignorerar dem tills de bränner propparna och börjar vråla eller lyfter ut henne, varpå hon blir extremt förorättad och sårad över att de har rört henne! Och lyft henne! Fast hon inte vill!