Det känns dumt att klaga, för inget har varit extremt dåligt heller, men jag har känt mig nedstämd mycket oftare än jag brukar. Nedstämd och trött, ledsen över världens tillstånd, arg över alla orättvisor som finns, besviken över vädret och över att sommaren inte blev det roliga andningshål jag hade hoppats på, och trött på en massa andra saker också. Jag har träffat en massa människor, det har varit roligt, men något inom mig har gjort att jag inte alls har orkat njuta av det som jag brukar. Jag har känt mig ensam. Vet inte varför, jag vet ju att jag inte är det. Men ja. Om jag plockar fram något roligt och bloggar om det för att det ska bli bra stämning här på bloggen känner jag mig som en hycklare, och det vill jag inte vara, så nu skriver jag rakt upp och ner om mitt dåliga humör för att se vad som händer.
(Nu märker jag i och för sig att det här inlägget låter som ett rop på hjälp, det är det inte alls. Det är bara ett litet surt hej från en som har varit på dåligt humör lite för ofta på sista tiden. Jag återkommer när jag är lite mer inspirerad. Eller tidigare än så om det tar alltför länge att bli som vanligt igen.)
Alltså tack! Jag är FÖRSTÅS ledsen över att sommaren varit tassig, men tack för att du delade med dig. Det gjorde att jag känner mig mindre ensam. <3
SvaraRadera<3 Tack Anne!
RaderaHärligt med uppriktiga och raka besked! För det mesta dras det så mycket glanspapper över folks verklighet - jag gör det nog ofta själv också. Din kollega i Sjundeå skrev just att hon var så trött, så trött. Det var också rakt och ärligt. Författare behövs för att blotta verkligheten - dvs inte den riktigt hemska, för den kommer ur varje rör, utan den vanliga vardagliga.
SvaraRaderaHoppas det börjar kännas lättare småningom. Kram!
Vi får alla träna oss på att berätta hur vi har det på riktigt, och inte bara hur vi önskar att vi hade det. Kram!
Radera