Drömmen om hängbröst

Linn, Amanda och Nanó, (och säkert många andra), har redan bloggat superbra om det här med kroppsideal och skönhetsoperationer och sånt som alltför många (också jag) sätter alltför mycket tankekraft, tid och pengar på. Det har sagts så mycket bra. Och ändå känner jag att också jag vill säga något. Trots att jag har suttit och nickat och hållit med tror jag att det finns en poäng i att också jag bloggar om det. Ju fler vi är som granskar strukturerna, desto större chans är det att vi lyckas prata sönder dem. Det är alltid lättare att kämpa mot ett dåligt system om man vet att man inte är ensam om det.

För några veckor sedan bloggade jag om något som tangerade dethär, nämligen hur långt ifrån varandra känslorna och förnuftet står när det gäller skönhetsideal. Bröstoperationsdiskussionen handlar egentligen om precis samma sak. Om att någon annan har synpunkter på hur våra kroppar borde se ut, och att vi å ena sidan kan fatta att det är en bluff, samtidigt som vi å andra sidan inte kan låta bli att känna oss fel. 

Det finns ett system som går ut på att vi alltid ska vara lite missnöjda. Missnöje säljer skönhetsprodukter, viktminskningstjänster och dyra operationer. Dessutom använder vi tiden på ett dåligt sätt, istället för att förbättra världen sitter vi och funderar på hur vi ska göra för att uppfylla ett skönhetsideal någon annan har skapat. För det är ju faktiskt inte jag som har hittat på vad jag tycker att är snyggt. Inte från början. 

Ett exempel: när jag och min kompis var barn bad vi: gode gode Gud, NÄR ska vi få hängbröst. Långa bröst var det snyggaste vi visste. De kvinnor vi kände och beundrade (alltså våra mammor) var våra ideal och vi tyckte det var så snyggt när de stod med armarna i kors och brösten stöttades av underarmarna. Det var innan vi hade lärt oss vad som förväntades av ett par bröst. Och det är så sorgligt på något sätt, när vi äntligen fick vår barndoms drömbröst tyckte vi plötsligt att de var fula och oattraktiva, bara för att de inte såg ut som på teve.

Ni vet den berättelsen om att man har två vargar inom sig (en är god och gör ingen illa, den andra är full av ilska och ursinne, och de är i ständig kamp med varandra. Den man matar, vinner). Jag tänker mig att det här med kroppsideal är liknande. De ideal vi matar, vinner. Och vi har faktiskt ett val. Vi kan välja kampen mot den egna kroppen (en kamp vi slutligen ändå kommer att förlora). Eller så kan vi välja kampen mot ett skruvat utseendeideal, en kamp vi faktiskt har en chans att vinna?

Om vi pratar om det här, gång på gång, påminner varandra om att vi alla har våra komplex men att det faktiskt inte är det viktigaste i världen, och att det inte är en långsiktig lösning att vika sig för de utseendeideal som råder, kanske vi kan bromsa hetsen? Om vi inte pratar om det är det lätt att tro att alla andra är nöjda och snygga, eller att vi skulle bli lyckligare om vi såg mer perfekta ut.