Möbler med historia

Jag vet inte hur många inredningsreportage jag har läst där jag eller nån annan skribent lite slarvigt upplyser läsaren om att den intervjuade gillar "möbler med historia". Haha. Om man inte är intresserad av gamla saker låter det bara som en fånig, tom, betydelselös kliché. Som om alla gamla möbler per automatik är härliga oavsett om man känner till deras historia/ har en historia med dem eller inte.

Jag försöker verkligen inte förtala fenomenet "möbler med historia". Tvärtom! Jag själv gillar verkligen möbler med historia. Det intressanta är förstås vilken historia en möbel har, inte bara att den har en, i och med att den är gammal. Och det är inte alltid det är det som har hänt innan jag har fått tag i möbeln som är intressant för mig, utan ibland det som hänt medan jag haft den.

För många år sedan när jag gjorde ett inredningsreportage i Sundby råkade jag få syn på några gamla trädgårdsstolar som var på väg till återvinningen. "Jag kan ta dem", sa jag, och det gjorde jag. Jag föreställde mig hur jag skulle måla dem i snygga färger, sitta på terrassen i solen och prata med vänner och bekanta och njuta av deras nya liv (stolarnas, alltså) (eller ja, varför inte vännernas och de bekantas också?).

Det här var i runda slängar tre, fyra år sedan. Vad tror ni hände? Jo, stolarna sällade sig andra stackars övergivna projekt. De stod visserligen i solen ibland, men alldeles ensamma och vanvårdade. Ibland användes de till barnens spontana kojor eller flyttades för att gräset skulle klippas under dem, men för det mesta stod de bara, sorgsna och bortglömda, i regn, snö, blåst och sol.

Vid ett tillfälle blev den redan avskavda färgen så förtorkad att den gick att spola bort med trycktvätten, vilket Caj faktiskt gjorde i förbifarten. Man kunde ju ha trott att vi då skulle ha slagit till och målat dem. Men det gjorde vi inte. Vi fortsatte ignorera de stackarna.

När vi kom hem i fredags efter vårt åländska utbytesår fick jag syn på en av dem. Den stod gömd i gräset på en stensättning vi har framför huset. (Ja, alldeles riktigt stod den gömd i gräset på stenplattorna. Nästan så man inte såg den. Vi har ganska mycket gräs här just nu.)

Idag har Caj trimmat gräsmattan. Bland annat trimmade han ut stolen ur dess buskage. Också jag har gjort en massa saker, men mest inomhus. Hela dagen har jag tänkt att jag vill göra något som tillför utomhuset något.

När barnen hade somnat öppnade jag äntligen en burk med lite gammal, vit målfärg som jag köpte på Åland (jag skulle måla två hyllor) och en burk med ännu äldre, tjock, röd färg som vi använde när vi målade golvet i Iduns rum för några år sedan. Jag hämtade en liten pinne från vedhögen, doppade den i den röda färgen, sen i den vita och rörde runt tills målet hade samma nyans som sockervadd (nu frossar jag verkligen i detaljerna, här).

Därefter gick jag ut och målade en stol.

Jag är beklagar den obalanserade kompositionen men är för lat för att ta ett nytt foto

Undersidan är fortfarande ogjord (för att inte tala om hur försummade de övriga tre stolarna är), men jag tror att jag kanske fixar den i morgon. Jag tänker mig att alla stolar ska ha olika, pastelliga färger (som Pia och Dennis gjorde med sina trädgårdsstolar för flera år sedan) Och gör jag inte det kommer stolen och jag att ha en ännu längre historia att falla tillbaka på när det blåser snålt (på stolen som antagligen kommer förlora målfärgen inom en snar framtid eftersom den blev ganska slarvigt målad och målfärgen dessutom är avsedd för möbler som förvaras inomhus). Det är sådana här historier med möbler jag gillar. Jag har egentligen inte ens ett behov av att berätta dem, men jag skulle alla gånger, trots allt, välja just den här stolen framom en färdigmålad, ny från K-rauta.