Vi älskar lyckliga slut

Amanda har skrivit ett intressant inlägg om synen på skilsmässor med en bra diskussion i kommentarsfältet. Själv fortsatte jag i flera dagar fundera på det här med hur skilsmässor och andra tragedier marknadsförs. Det är verkligen symptomatiskt för den här tiden att fenomen gärna ska ses på med en klackspark i blicken (hm, jag tror ni vet vad jag menar), allt ska alltså helst framstå som smärtfritt och enkelt, det gäller inte bara skilsmässor utan en massa saker.

Vi älskar framgångshistorier. Vi älskar (kanske jag i synnerhet) talangjakter där människor vi inte förväntar oss att ska vara duktiga på något plötsligt glimmar till och får stråla. Vi älskar att läsa om mannen utan ben som mot alla odds besteg Mount Everest, om kvinnan som övervann cancer -inte en, utan kanske tre hela gånger, om barnet som modigt ställde sig upp och sa emot alla mobbare i skolan och fick stående ovationen. Vi älskar lyckliga slut, helt enkelt.

Och i sig är det inget fel med det, det är ju fint att få hoppas på att allt reder upp sig och det är vackert att få läsa om människor som faktiskt får njuta av livet efter en jobbig tid.

Men det här kan göra att vi glömmer bort att de lyckliga sluten faktiskt inte är alla förunnade. Alltför sällan får vi höra om det tunga medan det pågår, sällan får vi läsa om hur dåligt en övergiven person mår eller om de som faktiskt dör av sina sjukdomar trots att de kämpat precis lika mycket som de som överlevde. Jag menar inte att det är hälsosamt att vältra sig i andras misär, men jag tror det är viktigt att inte glömma bort att den finns. Vi ska fortsätta se på alla livsöden, inte bara de lyckliga, fast det säkert är bekvämare.

Jag tycker att det luktar framgångsteologi över trenden att oftast berätta om människor som har kommit över motgångarna eller som mår toppen. När vi läst tillräckligt många berättelser om lyckade öden börjar vi tro att det faktiskt är upp till oss hur det går och hur det känns ("det verkar ju GÅ att skiljas lyckligt, alltså är det kanske MIG det är fel på då jag inte kan komma vidare", "det verkar ju GÅ att övervinna cancer bara jag tänker positivt, betyder mina negativa provsvar då att jag inte lyckats styra in tankarna på rätt spår" och så vidare...) Lyckan blir plötsligt avhängig den egna insatsen. Och jag tror det är hög tid att påminna oss om att det verkligen inte är upp till oss själva hur det går. Livet är jätteorättvist. Kommer vi ihåg det kanske ödmjukheten och medkänslan och tacksamheten över det vi har blir större. Och domarna färre. Tänker jag mig.

Hur stort ska man bo?

Här kommer en uppföljare på det här inlägget. Liberata ställde nämligen en jätteintressant fråga i kommentarsfältet, hon undrade hur stor bostadsyta man anser sig behöva för sin familj. Själv tycker jag vi har onödigt trångt nu när vi bor på 90 (100) kvadrat, men det har mindre att göra med ytan än med planeringen. Den här bostaden är egentligen inte planerad för en så här pass stor familj, så trots att ytorna är väl tilltagna skulle jag gärna stuva om dem för att få mer förvaring och fler mindre rum. 127,5 som vi bodde på i Jakobstad (nåja, den totala ytan var 140) tycker jag var riktigt lagom för vår familj på fem, även om jag också där gärna hade flyttat om väggarna en del för att optimera. Skulle vi bygga nytt (det skulle vi i och för sig aldrig) skulle det antagligen räcka med betydligt färre kvadratmetrar eftersom vi kunde anpassa ytorna precis för vår familjs behov. Jag tycker själv att barnen gärna kan få ha egna rum, men de behöver inte alls vara stora (Iduns gamla rum var bara sex kvadrat och det räckte hur bra som helst!). Jag vill att köket skall vara praktiskt och ha mycket förvaring och ordentliga arbetsytor och jag vill ha en stor matplats som rymmer många eftersom vi ofta har stora middagar. Vardagsrummet behöver däremot inte vara så stort eftersom det oftast bara är familjen som hänger där.

Nu slussar jag frågan vidare till er: hur många bor ni i ert hushåll och hur stort är/skulle vara det optimala hemmet för er?

Nästa helg

Nästa helg ska jag åka till Åbo på kurs och vara borta hemifrån i tre hela dagar. Jag är mycket uppspelt. På ett sätt är jag samtidigt lite rädd att Edda kommer uppleva min frånvaro som svekens svek, men det blir ändå bäst så här nu, hon får ju lära sig att jag kommer tillbaka och att tillvaron är fin också utan mig.

Och sen blir jag glad igen när jag tänker på hur fint det ska bli att få koncentrera mig fullt på kursen (fredagens talare är barnboksexpert, t.ex!) och på att få vara med min kära vän Jenni som jag träffar alltför sällan. Sitta på nåt café på söndag och ta det lugnt. Eller kanske äta något läckert. Vad som helst kan hända! (kom inte och påstå att mina förväntningar är orimliga, tänk på att mina peaks i vardagslivet ofta består av att få städa ensam i ett par timmar, hände senast idag).

Mysteriets svar

Jag glömde avslöja mysteriet för er! Det var en vacker skänk jag köpte. Så här ser den ut! (Mattorna under den är inte en vågad inredningsdetalj utan finns där för att vi för tillfället håller på att leta efter en optimal plats för möbeln. Svårt att hitta en!)

Miljonärsfamiljen

Jag satt på bibban och jobbade igen. Nere i Slemmern (det är ett väldigt äckligt namn på en söt liten vik, tycker jag) ligger en stor yacht och guppar. I dag fick jag höra att ägaren är ingen mindre än Jorma Lillbacka, alltså samma man som äger Power Park i Härmä.

Vi pratade om båten vid matbordet, ryktet säger att samma yacht har varit med i Bond-filmen Golden Eye, som vi har sett för länge sedan och barnen ville ha ett förtydligande angående vem som ägde båten. Vi berättade att det är Power Parks ägare (de har varit till Power Park flera gånger). Reaktionen var omedelbar. "Kan man äga ett nöjesfält? Får han gå dit när han vill? Kommer han in gratis? Får han åka hur mycket som helst? Och sist: VI VILL OCKSÅ ÄGA ETT NÖJESFÄLT, KAN VI INTE KÖPA ETT?" Vi svarade förstås att nej, det skulle vi aldrig ha råd med, ett sådant kostar nog många miljoner.

Varpå barnen blev grymt chockade över att vi inte var miljonärer, för det har de enligt egen utsago "alltid trott". 

Höstdepp

Jag traskade iväg till skolan för att hämta barnen. Edda sov i vagnen, svala vindar blåste i trädkronorna och jag hörde på ett gammalt avsnitt av Snakk, den enda podden jag faktiskt har hängt med i från början (eller ja, nästan, har ett halvt olyssnat avsnitt. Känns som en oöppnad karamell). (Att jag nämner Snakk här beror mest på att jag skrev det där om att jag aldrig hinner lyssna på podcasts häromdagen.)

Jag mådde rätt bra tills jag plötsligt slogs av insikten. Sommaren är förbi. Visst, jag gillar hösten, men alltså vemodet! när jag fattade hur länge det är till nästa sommar.

Ju äldre jag blir, desto större blir min förståelse för pensionärerna som bor i Marbella eller på spanska solkusten (är det samma sak?) halva året. Jag vet inte vad det är jag har börjat tycka är så tragiskt, eländigt och deprimerande med vintrarna. Det är så kallt. Så ändlöst mörkt och trist. Och framförallt är det så länge tills man får slappna av igen. Nu vet jag att många vill säga: men hösten är OCKSÅ fin, vintern är LJUVLIG, tänk på alla skidturer, och så LJUSET om våren, åh. Men även om jag i princip fattar njutningen med såväl höst, vinter som vår gör vetskapen om att vi är på väg bort från ett okomplicerat liv med värme och ljus att jag inte kan glädjas fullt ut. Och slappna av. När det är sommar behöver jag inte bekymra mig om vädret. Det är ju sommar.

Jag undrar vad det här, i kombination med min ständiga impuls att prova på nya bostadsorter, kommer att leda till på sikt. Det känns ganska osunt att vara knäckt och nedstämd över årstidernas växling tre gånger av fyra per år (obs, att bo annanstans är sällan så perfekt som jag målat upp det på förhand, åtminstone inte till en början, men jag brukar i alla fall slå till och prova på nya vyer med jämna mellanrum, min familj verkar vara av samma kaliber, vilket gör det rätt sannolikt att vi flyttar igen i något skede. Om det är om fem år eller om femton får tiden utvisa.)

Har jag blivit en dysterkvist? Eller är detta normalt?

Lösningen

Med jämna mellanrum har någon i mitt Facebook-flöde fått en uppenbarelse av något slag. Det kan vara någon ny diet som får henom att må fantastiskt, ett nytt kosttillskott, en ny motionsform eller nåt annat som gör att orken är på topp och att hälsan plötsligt är bättre än någonsin, tillfälligt åtminstone. Och det är ju bra.

Själv har jag en helt egen teori  (det har väl alla) om vad som egentligen behövs för att man ska må bra. Jag tror nämligen att det är två saker som är absolut grundläggande för välmåendet.

Nummer ett: stressa inte. Jobba så att du klarar dig ekonomiskt, inte mer än så. Ordna gärna tillvaron så att du inte har stora löpande utgifter som gör att du måste jobba massor för att inte stressa över pengabrist, då kan du kanske gå ner i arbetstid och må bättre för att du har mer tid över att tänka, komma på nya idéer, umgås med människor du själv har valt, och vila.

Nummer två: sov. Se till att du sover tills du vaknar av dig själv. Se till att du inte är trött hela tiden.

Just nu följer jag varken punkt ett eller två och mår sämre än jag brukar. Det är förstås mycket svårare att leva efter mina fenomenala riktlinjer än vad det är att skriva ner dem. Och jag tycker de är väldigt TRÅKIGA riktlinjer, det skulle vara mycket mer sensationellt att börja äta magiska örter eller lägga sig ner med stenar mellan tårna. Men jag tror början lösningen ändå är mycket alldagligare än så. Trist. Men effektiv.

Ett mysterium

Om en liten stund kommer jag att få ett sms av en man jag inte känner. Han kommer att säga att det är dags nu. Och sen packar jag barnen i bilen, kör ett par kilometer söderut och hjälper mannen att lyfta över objektet i hans bil. Sedan kör vi tillbaka hit och hjälps åt att baxa in hela grejen i vårt hus. Den är stor, kommer i två delar och innehåller både trä, mässing, glas och bly.

Nu är ni nyfikna va.

Jag tänker högt här:

Jag tycker jättemycket om att lyssna på podcasts, men det är just en sån där sak som jag inte fattar hur jag ska ha tid med. Lika som att andra undrar när jag hinner läsa undrar jag när andra hinner lyssna på poddar. Nå, där har vi förstås svaret, jag kan byta ut läsning mot poddlyssning. Men det vill jag inte. Hellre vill jag ha fler timmar på dygnet så jag hinner med ALLT. Hoppas jag får leva länge så jag hinner ikapp nån gång.

Några minuter av lokal berömmelse

I fredags fick jag den stora äran att figurera i lokaltidningen Nya Åland! Här finns ett sammandrag av reportaget (det var den skickliga Ylva Vikström som intervjuade och skrev, jag tror jag aldrig har blivit mer rättolkad i mina svador i hela mitt liv, efter intervjun hade jag ingen aning om vad jag hade sagt och när jag fick tillbaka texten för genomläsning var allt helt korrekt). Vill man läsa hela artikeln får man vända sig till fredagsnumret av Nya Åland.

Kattattack

I dag har jag varit på mamma-barnträff med ett gäng mammor som har barn i alla möjliga åldrar, många i Eddas ålder och åtminstone tre av dem går i Lovis klass. Jättetrevligt! Huset värdinnan bodde i var ljuvligt och jag kände igen hur jag bara längtar efter att få bo i något som är vårt alldeles eget (mitt tjat om eget hus är som en skiva som hakat upp sig). Nästan så jag undrar om jag borde börja lotta bara för att ha chansen att bo lika fint.

Här finns ett hus till salu, om det inte var alldeles för dyrt för vår budget skulle jag slå till med det samma. Dessutom ligger det bara ett stenkast från Karins och Fredriks, det skulle vara kul att bo nära dem. Men nä. Vid 320 000 har nog min smärtgräns passerats för länge sedan. Huset är säkert värt priset. Men vi vill inte prioritera så.

På vägen hem plockade jag upp Idun från skolan, Edda somnade och jag såg fram emot att få kasta mig ner på sängen och läsa en stund. Men... vad möts jag av om inte en stor gul fläck på vårt vita sängöverkast. Grannens katt har smitit in till oss i morse (jag som trodde den bara var in och vände när vi kom hem, men jag såg inte när den smet in, så den måste ha varit här hela förmiddagen) och KISSAT I VÅR SÄNG. Fy sjutton. Så nu går tvättmaskinen för fullt (som om vi inte hade grejer att tvätta ändå, hmpf) och jag får typ lägga mig på soffan istället.

Vad får ett hus kosta?

Vi tittar lite på hus här hela tiden, trots att vi verkligen inte är redo att köpa något i nuläget. Men det är intressant. Husen är mycket dyrare här än vi är vana med. Nu tänkte jag göra en liten gallup: vilket pris tycker du är lämpligt för ett hus du skulle kunna tänka dig att köpa. Alltså inte så där att "ja, jag vill köpa ett lyxhus för 1€" utan mer realistiskt: vilket pris är du beredd att betala för ett hus du vill bo i. Var går gränsen, liksom, vad uppfattar du som ett normalt pris på ett hus? Och var bor du? Det är ju ganska avgörande för uppfattningen om vad ett hus är värt. Utveckla gärna resonemanget också, om du orkar!

(Obs: du har inget ansvar, om du skriver att 800 000€ är lämpligt för dig betyder det inte att jag rusar iväg och köper ett hus för 800 000€ och skyller på dig sen när jag blir ruinerad.)

Boktips

För många år sedan köpte jag en pocket av Curtis Sittenfeld på loppis, En klass för sig vill jag minnas att boken hette. Den var jättebra. Jag gillar ju att läsa om amerikanska internatskolor eller college- och universitetsmiljöer.

Idag på bibban plockade jag upp en ny bok av henne, Systerland heter den, och jag har redan plöjt halva. Den är bra. Riktigt välskriven med spännande intrig och ett sånt flyt att jag både imponeras och inspireras. Dagens boktips alltså: Systerland av Curtis Sittenfeld.

Älgkuriosa

I går började jag skriva på en idé som jag har haft rätt länge. I dag fortsätter jag och när jag gjorde research inför projektet hittade jag följande kuriosa:

"Vad man vet har Danmark bara haft en enda älg. 14 juli 1999 simmade en älg från Sverige till Hornbæk på Nordsjälland och blev då Danmarks enda älg. 7 augusti samma år satte Danmarks Naturfredningsforening upp en älgvarningsskylt vid Humlebæk. Skylten hade samma motiv som den svenska älgskylten, men med vit bakgrund. I maj 2000 togs skylten ner efter att älgen dödats av ett tåg"
(källa: Wikipedia)

Jag undrar vad lokföraren tänkte, när hen lyckats ta kål på Danmarks ENDA älg. Fast i och för sig, kanske älgen kände sig ensam och välkomnade döden. Det är väl inte så kul att vara den enda i sitt slag i ett helt land, tänker jag mig.

Karaktärskarikatyrer på bokföräldrar

Jag sitter och går igenom en del gamla texter och läser ur ett pågående projekt. Jag försöker också skriva till lite nytt, men höll på att halka in i en vanlig fälla (nummer två på listan under). Jag har noterat att problematiska föräldrar i böcker ofta beter sig snarlikt. Dessa typer tänker jag på:

1. Föräldrar som håller på med forskning/experiment. De är ofta ganska känslokalla, de bryr sig inte så mycket om vad barnen har för problem utan låter dem sköta sig själva. De är distanserade och totalt omedvetna om att deras barn har det dåligt men är lättare att förlåta eftersom det inte ligger nån illvilja bakom deras passivitet.

2. Föräldrar som är fanatiska på något sätt, som kanske slår sina barn i hemlighet eller utövar något slags makt över sina barn. De är oftast a) präster eller b) militäröverhuvuden. De verkar som ett samhällets tjänare utåt och besitter stor respekt medan de hemmavid är ondskefulla tyranner.

3. Föräldrar som är snälla men dumma. De vill väl men missar allt, högst troligen för att de är lite blåsta.

4. Föräldrar som verkligen försöker prata med sina barn, men där barnen kanske underskattar deras förmåga till förståelse. (Men jag tror att den här sortens föräldrar är ganska ovanliga i böcker.)

5. Föräldrar med alkohol- eller drogproblem. Ibland är de riktigt avskyvärda och hatiska, ibland är de goda och snälla när de inte är berusade men de låter alltid beroendet gå före barnen, vilket förstås har ödesdigra följder.

6. Föräldrar som är som barn. Här är det oftast barnen som tar ett stort ansvar för sina föräldrar, antingen för att föräldrarna är alkoholiserade (se punkt 5) eller för att de lider av mental ohälsa eller för att de bara är blåsta (se punkt 3).

7. Föräldrar som är gamla. I böcker medför detta total oförståelse mellan generationerna och föräldrar och barn lever helt och hållet olika liv eller så grälar de konstant och saknar helt vilja att förstå varandra.

8. Rika föräldrar. De bryr sig enbart om hur avkommorna presterar eller hur de uppfattas utåt, och inte alls om hur de mår.

Kommer ni på flera stereotypa föräldrasorter? Den här listan är inte särskilt genomtänkt, punkt ett, två och åtta är de vanligast förekommande, skulle jag säga.

I morgon, i morgon

I morgon börjar Idun ettan. I morgon börjar Lovis tvåan. Det pirrar i våra magar, det går knappt att äta. Men jag tror det blir bra, riktigt bra. Barnen har träffat flera av sina klasskamrater, Caj och jag har bekantat oss med flera föräldrar till barn som går antingen i Lovis eller Iduns klass. Och Caj kan börja lite senare i morgon så att båda barnen får en vuxen med sig i klassen om det känns som om det behövs, vilket det gör åtminstone i kväll.

Så där. Nu känns det som om det här Ålandslivet börjar lite mer på riktigt, faktiskt, när alla turister har åkt hem och vi stannar kvar och barnen börjar skolan.

Fast för Edda är det mesta som vanligt, bortsett från att hon har lite färre kompisar på dagarna. Om ni inte följer mig på instagram ska ni göra det (jag heter engulapelsin) så får ni se hur snabbt hon kan äta yoghurt. Det är lite imponerande, faktiskt.

Tunissarna

Vi åkte till Maxinge (Ålands enda köpcenter) för att jaga inneskor (typ: crocs-imitation) åt barnen som börjar skolan i morgon. Vi kom hem utan skor, men istället hittade vi två jättesnygga kvalitetscykelhjälmar på 70% rea. Vi är mycket nöjda.

Otursnissarna

När vi var i Martinique för två och ett halvt år sedan bodde vi bredvid ett bygge under de 2,5 sista veckorna vi var där. Det dammade och bullrade och var lite jobbigt.

Hela förra sommaren bodde vi bredvid ett bygge. Det dammade och bullrade. Det var så skönt då det äntligen var färdigbyggt på hösten.

Sedan flyttade vi. Nu bor vi bredvid ett bygge igen. Det bullrar och dammar. Byggarna spränger stenar och gräver i jorden. Det är nästan så vi kan säga att det är typiskt oss att bo bredvid byggen, faktiskt.

Bästa sättet att bli av med bananflugor

Det är en konstig tid på året det här. Folk sticks av getingar till höger och vänster, barn blir bitna av huggormar och bananflugorna frodas som gäddor i vassen (hrm, är inte helt säker på om den analogin håller, så vi går raskt vidare).

Förra veckan drabbades vi av en bananflugeinvasion utan like. Eller nåja, inte helt utan like, men vi hade en ihärdigt grupp flugor som förökade sig aktivt. Jag försökte med några vanliga huskurer (hett vatten i vasken, saft+diskmedel i en kopp på diskbänken, städa undan alla frukter och så vidare) (städa köket. Det var antagligen ett kontinuerligt ostädat kök som allt bottnade i). Sedan drabbades jag av Crazy Concoction Syndrome och gjorde en egen blandning som fungerade alldeles fantastiskt, eventuellt i kombination med de andra huskurerna. Jag känner mig manad att dela min upptäckt med världen:

1 del sirap
1 del vinäger
1 del diskmedel

Blanda om i en kopp och låt stå på diskbänken.

Efter en natt hade ungefär tjugo bananflugor mött sin död i koppen. Köket var omgivet av ett fräschörens skimmer. Eftersom det fortsättningsvis är varmt och vi fortsättningsvis inte är en familj med ett kök som alltid är i tippform har de inte gett sig av för gott, igår kom en lite våg till, men jag gjorde en ny blandning och även denna morgon var koppen full med döda bananflugor.

Testa! Och berätta sen om det fungerade lika bra för er också!

Bilresa

När vi vaknade i morse hade vi ingen aning om att dagen skulle sluta så här!

På impuls bestämde vi oss för att hoppa på färjan idag för att åka till fastlandet och köpa en större bil, så på en och en halv timme packade vi, storstädade bilen och bokade resa och sen åkte vi. Och nu är vi plötsligt i Åbo. I morgon blir det biljakt. Helst skulle ju förstås köpa en sjupersoners Tesla, uppfunnen av självaste Elon Musk, men 135 000 € känns rätt saftigt. Så vi satsar antagligen på något (betydligt) förmånligare.

Det trevligaste med den här impulsen var nog ändå att Caj ringde en av sina kompisar som vi inte har sett på säkert fyra år, och frågade om vi får sova hos dem fast vi är så många numera. Såklart fick vi det! Vi har grillat, catchat upp och de stora barnen, som är jämngamla, hittade varann direkt.

Sånt här gillar jag. Jag ska börja impulsresa oftare. Världen känns så tillgänglig när man far omkring!

Hur är det?

Om man bokar en resa via Silja Lines hemsida och betalar den på en gång över nätet, får man annullera resan då om man plötsligt får förhinder?

sign. för lat för att läsa det finstilta (till mitt försvar kan jag säga att jag inte ens hittade det finstilta i det här fallet)

Ho hooo

Så underligt. Klockan är sju i tolv och jag borde sova för länge sedan (jag har nattkläder, bettskena och öronproppar och borde med andra ord redan ligga utslagen i nattkoma) men här sitter jag och riktigt känner hur ögonen spärras upp av sig själva, hur nacken är vriden på alerten och hur... nej men hjälp, det är ju nästan som om jag har druckit kaffe OCH DET HAR JAG INTE. Vad är det som sker?

Jag är helt säker på att jag inte är utvilad och att jag därför inte somnar. Det kan hända att jag har för varmt för att slappna av. Det kan också hända att den färska insikten (fick samma insikt för några kvällar sedan, men sedan somnade jag och glömde bort den. Jag skulle vara en urusel guru.) att jag helt har glömt bort att momsdeklarera för årets andra kvartal (!!!) gjorde mig så paff att jag inte kan sova. Inte kan jag göra något åt det heller eftersom alla mina viktiga verifikat är nedpackade i en låda nånstans. Vilken amatörföretagare jag är. Som låter mig rubbas av en liten flytt.

Till mitt försvar vill jag meddelar att jag faktiskt har dammsugit övre våningen idag.
(Resten av dagen har jag däremot legat på soffan och läst och låtit barnen sköta sig själva och varandra. Tur att vi får lunchbesök i morgon så jag slutar vara så himla dekadent. Min fråga om hur folk hinner göra hushållsarbete torde just ha besvarat sig själv: man ska inte läsa. Alls. Då hinner man kanske till och med leka med sina barn ibland.)

Allt kan bero på hettan

Det är så konstigt. För å ena sidan tycker jag verkligen att hettan är olidlig emellanåt. Idag var vi inne flera timmar på förmiddagen, det var så varmt.

Men å andra sidan märker jag att jag håller på att piska upp en liten sorg över att sommaren snart är slut. Jag räknar dagarna tills skolstarten, med fasa bakom tankarna. Det är ju så varmt nu! Man behöver inte frysa! Och jag vill inte att det blir vinter! Det är på sommaren Finland är bäst! Vi slipper ha jättemycket kläder på oss! Vi kan simma! Kläderna torkar jättefort utomhus! Det är nu-nu-nu vi måste njuta så evinnerligt mycket att det räcker ända till maj 2015 (Att jag ens orkar gå och känna så här är ju lite underligt med tanke på hur förlamande hettan stundom är. Vi hade 44° här på terrassen i eftermiddags.)

Annat: om någon hörde ett avgrundsvrål över Mariehamn idag runt klockan nitton var det bara jag som fick ett nervsammanbrott och skickade upp ett av barnen på rummet mitt i maten, i vredesmod. Det var första gången jag har tagit till den ålderdomliga metoden. Men vi har rett ut och sagt förlåt, så kanske det blir en bättre dag i morgon. Jag hoppas innerligt att våra humörkrockar beror på hettan och inte på någon stundande "jobbig period" i vårt liv.

Malin Ibrahimovic här hej

Nåja, en sak har vi faktiskt hunnit med. Både på fredag och idag har vi åkt till sportplanen nära Ytternäs skola och sparkat fotboll. SPARKAT FOTBOLL! Ja, ni hörde rätt. Jag misstänker att dessa matcher är nummer två och tre i mitt liv (jag minns att jag en gång har spelat fotboll på ett barnläger i Larsmo när jag var ungefär åtta eller nio år.) Det är en överraskande rolig sport. Åtminstone när man spelar med en sex- och en åttaåring och reglerna inte är så väldigt noggranna och Edda springer omkring mellan våra ben med en egen, pytteliten boll och solen skiner och en halvlek kan vara allt från några minuter till lite mer än så.

Och idag, mellan halvlekarna, kastade vi dessutom bumerang.

När jag tänker efter är det här ett väldigt oväntat sätt för mig att prioritera i vardagen. Hahaha.

Hur hinner folk?

Min största uppenbarelse nu när både Caj och jag jobbar och barnen har sommarlov och Edda fortfarande är en liten bebis som ska vaktas hela tiden eftersom hon älskar att göra allt hon inte får (tugga på skräp, riva riktigt hårt i alla glasögonbågar hon hittar, stoppa in pyttesmå leksaker i munnen, klättra upp på kvarglömd kökspall och dricka diskvatten och så vidare) är hur oerhört lite tid och ork det finns kvar när det mest nödvändiga är avverkat.

Och med det mest nödvändiga menar jag äta och sova, sedan vi flyttade in på midsommarannandagen har vi inte städat hela huset på en gång en endaste gång, bara i små korta snuttar ett par tre gånger, vi har städat toaletterna totalt två gånger (varför det inte ser värre ut än det gör begriper jag inte, kanske det åländska toalettporslinet är tillverkat av ett oerhört hygieniskt och smutsavstötande matierial?), vi har fortfarande en massa ouppackade lådor och jag har nästan slutat bry mig om hur det ser ut här, trots att jag ändå minst en gång om dagen väljer att fly bostaden och sova/läsa/gå ut med barnen för att slippa se den. Alltså, mark my words: det är inget fel på bostaden i sig, det är innehållet och placeringen av detta som vacklar lite.

Vi har visserligen träffat rätt mycket folk och varit till Österbotten. Men så där en vanlig vardag? Nix, vi hinner ingenting, inte ens titta på Orange is the New Black eller So You Think You Can Dance. Vi släpar ständigt efter också med de vanliga hushållssysslorna (städning, disk och sånt).

Så nu frågar jag: HUR hinner barnfamiljer där båda föräldrarna jobbar göra något annat alls än att jobba och nätt och jämnt överleva? Det är ju sanslöst tungt att ha en sådan här vardag. Kan ni snälla dela med er av era bästa tips?

Kaffeångesten

Alltså det är verkligen inget skämt det här med min kaffeångest. Jag trodde på något sätt att jag mognat och vuxit ifrån den. Så i morse bad jag Caj göra en latte åt mig.

Hahahahahahahahahahahahaha.

Nu har jag darriga händer, tusen tankar i huvudet, vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv och vet inte heller vilka impulser jag ska följa. Yoga innan jag börjar skriva? Fara ut och springa? Fålla gardiner? Skriva bok (jo men det är ju DET jag ska göra, faktiskt)? All den här energin som är så där... sorglig på nåt sätt. Bara den som reagerar som jag på espresso (ja ja, den var utblandad med mjölk, men ändå) vet vad jag pratar om. Hu.

Jag får nog fortsätta hålla mig till koffeinfritt.
Om det nu inte visar sig att jag skriver ett mästerverk så här i efterdyningarna av dagens kickstart.