Vi älskar lyckliga slut

Amanda har skrivit ett intressant inlägg om synen på skilsmässor med en bra diskussion i kommentarsfältet. Själv fortsatte jag i flera dagar fundera på det här med hur skilsmässor och andra tragedier marknadsförs. Det är verkligen symptomatiskt för den här tiden att fenomen gärna ska ses på med en klackspark i blicken (hm, jag tror ni vet vad jag menar), allt ska alltså helst framstå som smärtfritt och enkelt, det gäller inte bara skilsmässor utan en massa saker.

Vi älskar framgångshistorier. Vi älskar (kanske jag i synnerhet) talangjakter där människor vi inte förväntar oss att ska vara duktiga på något plötsligt glimmar till och får stråla. Vi älskar att läsa om mannen utan ben som mot alla odds besteg Mount Everest, om kvinnan som övervann cancer -inte en, utan kanske tre hela gånger, om barnet som modigt ställde sig upp och sa emot alla mobbare i skolan och fick stående ovationen. Vi älskar lyckliga slut, helt enkelt.

Och i sig är det inget fel med det, det är ju fint att få hoppas på att allt reder upp sig och det är vackert att få läsa om människor som faktiskt får njuta av livet efter en jobbig tid.

Men det här kan göra att vi glömmer bort att de lyckliga sluten faktiskt inte är alla förunnade. Alltför sällan får vi höra om det tunga medan det pågår, sällan får vi läsa om hur dåligt en övergiven person mår eller om de som faktiskt dör av sina sjukdomar trots att de kämpat precis lika mycket som de som överlevde. Jag menar inte att det är hälsosamt att vältra sig i andras misär, men jag tror det är viktigt att inte glömma bort att den finns. Vi ska fortsätta se på alla livsöden, inte bara de lyckliga, fast det säkert är bekvämare.

Jag tycker att det luktar framgångsteologi över trenden att oftast berätta om människor som har kommit över motgångarna eller som mår toppen. När vi läst tillräckligt många berättelser om lyckade öden börjar vi tro att det faktiskt är upp till oss hur det går och hur det känns ("det verkar ju GÅ att skiljas lyckligt, alltså är det kanske MIG det är fel på då jag inte kan komma vidare", "det verkar ju GÅ att övervinna cancer bara jag tänker positivt, betyder mina negativa provsvar då att jag inte lyckats styra in tankarna på rätt spår" och så vidare...) Lyckan blir plötsligt avhängig den egna insatsen. Och jag tror det är hög tid att påminna oss om att det verkligen inte är upp till oss själva hur det går. Livet är jätteorättvist. Kommer vi ihåg det kanske ödmjukheten och medkänslan och tacksamheten över det vi har blir större. Och domarna färre. Tänker jag mig.