Skrivet för några dagar sedan

(Våra internetstunder blir alltmer sporadiska, därav de stora glappen i uppdateringarna. Det här skrev jag för någon dag sedan, utan att kunna publicera det.)

Vi skypade med min bror Jonas och barnens kusin Tova för ett tag sedan, de frågade vad vi gör på dagarna här i Martinique. Jag visste inte vad jag skulle svara. Och kom att tänka på att vi verkligen inte gör något särskilt. Vi bara… är.

Jag brukar i vanliga fall vara en sådan som hur enkelt som helst kan redovisa för allt jag har gjort under en dag ifall någon undrar. Jag brukar vara effektiv och handlingskraftig och får de flesta dagar ganska mycket gjort. Därför var det konstigt att upptäcka att vi inte gör något särskilt numera.

Vi ser till att alla äter med jämna mellanrum, vi diskar efter maten. Ibland går vi till stranden, men inte varje dag. Vi läser mycket. Ibland spelar vi lite kort, ibland går vi och handlar. På det hela taget åstadkommer vi väldigt lite.

Någonstans inom mig känner jag en lätt skam över att inte få mer till stånd än så här. Man ska ju åstadkomma saker för att... ja varför egentligen? Vara värd att få finnas till? Därhemma går jag sällan sysslolös. Medan jag utför en uppgift planerar jag nästa. Men här… dagarna bara går. Jag gör inte så mycket.

På ett sätt börjar jag småningom längta efter vardagen igen. Lite struktur skulle inte kännas helt fel. Jag längtar också efter att ha egen tvättmaskin, att kunna göra vanlig mat, att få träffa släkten och vännerna igen.

Men paradoxalt nog känns det också väldigt jobbigt att den här långa semestern snart tar slut. Hur skall jag orka ta itu med det där vanliga igen, utan att ha något nytt äventyr att se fram emot? Ändlöst många, slaskiga vårvinterdagar på rad, mörker, kyla och plikter. Plikter, framförallt.