Vad får man göra, riktigt?

Ingen har väl missat diskussionerna om kolloidalt silver de senaste dagarna? Nej, jag tänkte väl det. Jag har inte heller gjort det, men jag tänker inte diskutera saken nu, utan en helt annan sak som jag har funderat över och som har kommit upp ett par gånger i samband med det som skrivits om just silvervatten.

Carola publicerade ett inlägg om hur svenska yle hade använt en skärmdump från hennes blogg utan lov, och Eva bloggade om kolloidalt silver, men inledde inlägget med att skriva att man inte får citera/skärmdumpa/kopiera hennes text i något sammanhang.

Jag märkte att jag blev ganska konfunderad av det här. Kan man ens försöka begränsa hur det man publicerar offentligt på en blogg används? Ingen får förstås kopiera det utan att nämna källan, men jag tror faktiskt inte heller att man har rätt att bestämma över vem som kopierar eller använder ens ord efter att man har tryckt på publicera. Lite som i en tidning, tänker jag.

Så här märkte jag att jag uppfattar det: om man en gång har valt att skriva om något, offentligt, är det inbyggt i konceptet att det man har skrivit är allmängods. Det får inte förvrängas eller knyckas, men det får citeras. Jag vet inte om jag har rätt, men så här har jag trott.

Sen började Caj och jag prata om hur det är med bilder. Får de månne också plockas fritt från bloggar och och offentliga facebookprofiler? Ja, jag tror faktiskt det. Så länge man anger källan. Men jag har ingen aning, riktigt.

Jag har bloggat i tolv år. I TOLV ÅR! Och vet fortfarande inte riktigt vad jag har för rättigheter, eller vad jag egentligen går med på när jag publicerar något här på bloggen. Och jag insåg alltså först igår att det som jag har tänkt att är helt självklart kanske är alldeles fel, eftersom andra som också bloggar verkar se annorlunda på det. Hur är det egentligen? Vet någon annan mera?

Det viktiga, sista

Ni vet hur det är när barnen just ska somna, men ännu måste säga en väldigt viktig sak.

Edda (som jag redan tror har somnat): Mamma?
Jag (ganska trött): Ja?
Edda (tittar mig djupt i ögonen i halvmörkret): Ögonen är ... bredvid varandra (konstpaus) i framtiden (ytterligare en konstpaus) och i verkligheten...

Och med de orden avslutade hon den här dagen.

En kavalkad hemsytt, varsågoda!

När jag packade upp min kappsäck här på hotellet för ett par timmar sedan gjorde jag en lustig upptäckt. Jag har med mig fem klänningar på resan och fyra av dem har jag sytt själv! Jag gick igenom bilder från de senaste månaderna, och tänkte nu bjuda på en bildkavalkad med plagg jag har sytt på sista tiden. Jag beklagar att fotografierna inte är några mästerverk, men oftast är de knäppta i hasten så att jag ska kunna visa åt min sybästis Maria vad jag har gjort. Det är annars ett bra tips om du tycker om att handarbeta men har svårt att få ändan ur vagnen: hitta någon som har samma intresse! Få saker är lika inspirerande. Att dela sömnadens vedermödor och glädjestunder med en vän är riktigt roligt, kreativiteten smittar av sig då man ser vad den andra håller på med.


1. En grön klänning med små rovfåglar på. Jag köpte tyget från Eurokangas och det är superfint, älskar färgen. Enda nackdelen är att tyget har blivit rätt noppigt redan. Det är också ganska genomskinligt, men i motsats till på bilden här så brukar jag ha en svart underklänning på mig för att lösa det problemet.

 2. Också det här tyget är från Eurokangas. Den här modellen tyckte jag inte så mycket om, den är otroligt lös, vilket är skönt, men det gör också att jag ser ut att bära ett tält. Lovis tyckte att jag måste sy i ett par band så jag kan spänna den under bysten, den såg för "slaka" ut annars, sa hon, och jag tror hon har rätt. Ändå har det här inte blivit en favorit.

 3. Det här här en röd linneklänning som gör sig bra på bild, men den är alltför stor. Jag har bara använt den en gång, tror jag, då vi var på släktfotografering. Jag borde sy om den på något sätt så den blir trevligare att använda, så här funkar den lite dåligt. Men färgen är rätt fin.

4. Det här är en av de klänningar jag har använt mest. Tyget är från en tygbutik i Härmä, och modellen är från Mekkotehdas-boken (för vuxna), den heter Inger. Den här är också lite tältlik, men mycket skön.

5. Den här modellen heter kanske... Vilma? och är också från Mekkotehdasboken. Samma modell som den gröna uggleklänningen, förresten. Tyget är jättefint, men jag tycker kanske att den blev onödigt urringad. Det oaktat har jag använt den mycket, gillar färgerna, så klart!

 6. Varvar lite med en bild av en klänning jag sydde åt Edda. Mönstret har jag ritat själv(!) jag tog modell av ett linne Edda hade i skåpet. Inte så värst svårt, och jag tycker tyget är så gulligt. Det är ekotrikå, köpt på nätet.

7. Åhå, vad har vi här då? Jo ett par tights in action. De ser säkert ut som om de bara är gul- och vitrandiga, men de vita ränderna har små fina, gula penndrag i sig. Jag behöver en svart trikåklänning att använda dem med, de passar inte så bra ihop med andra mönster, konstigt nog. Hehe. Jag har också sytt ett par svarta tights med vita prickar av cirka samma modell. Lite roligare än de helsvarta jag annars går med för jämnan.

8. Den här bilden har jag med för att den är så KATASTROFALT dålig, men ändå rolig. Så här ser det ofta ut hos oss. Saker överallt, och så står jag och fotar mig på en stol med tungan ute. (Okej, att jag står och fotar mig på en stol händer inte hela tiden, men lite oputsad verklighet skadar aldrig.) Jag älskade den här klänningen (också en Inger) tills jag tvättade den första gången, då krympte den massor. Jag hade nämligen gjort amatörmisstaget att inte tvätta tyget innan jag sydde. Man lär sig, men ibland får man offra en fin klänning eller två. Jag har funderat på att klippa upp den och sy om den på något sätt. Det är egentligen ärmarna som blev för trånga, så jag skulle kunna prova göra den ärmlös och se om det hjälper.

9. Den här klänningen är rolig, främst för att den verkligen har samma känsla som tapeten bakom mig. Denna stass sydde jag inför bokmässan och den har jag använt flera gånger sedan dess. Skönt tyg. En modifierad klänning där överdelen är en Inger (med några tweaks) och underdelen är något jag har ritat själv.

10. Det här är min nyaste, en blå med vita prickar. Tyget är lite märkligt, men den är rätt trevlig och allvarlig på ett gammaldags sätt. Vänligen bortse från att jag har pyjamasbyxor på mig, jag hade bråttom att visa den för Maria (vi har passerat stadiet där man måste ha städat och vara korrekt påklädd när vi visar upp våra alster).

På tåget

Nu sitter jag på tåget igen. Det är tredje gången på mindre än en vecka som jag åker sträckan mellan Bennäs och Böle. På fredag åker jag samma sträcka ännu en gång, men då har jag sällskap.

Jag brukar alltid se till att jag har något att göra då jag åker tåg. I dag lämnade jag stickningen hemma eftersom jag har stuckit hål (!) på mitt högra pekfinger, och det gör vansinnigt ont om jag måste trycka ut stickan ur maskan och tycker in den i såret. Dessutom är en stickning ganska bökig att ha med, trots att det bara är en enda socka (fast jag måste ju ha med den andra också så jag kan jämföra, förstås. Och nystanet. Och saxen, nålen och måttbandet).

Dagens alternativ är att:

1. Skriva. Jobbskriva alltså. Ibland på tåg får jag flyt. Som när jag åkte hem från Karis förra veckan och plötsligt hade skrivit ett och ett halvt kapitel, så där i förbifarten.
2. Titta på nån Netflixserie eller film, ifall nätet inte är för långsamt.
3. Läsa en bok. Jag har flera böcker på min Kindle och så har jag packat ner Fangirl av Rainbow Rowell, som jag fick av Maria i somras.
4. Äta. Jag har alltid med mig lite matsäck. I dag är det ett äpple, en vattenflaska och några kex, eftersom jag till min stora förvåning satte igång och bakade i eftermiddags, fast jag egentligen borde ha gjort något annat. Exakt vad vet jag i och för sig inte, men inombords hade jag en vag känsla av att jag  hade prioriterat fel. Jag är alltid supersugen på att äta min matsäck nästan direkt.

Håhå, livet.

Jag far omkring som ett jehu. Det känns som om jag alldeles just kom hem från Ekenäs och Karis, och på tisdag bär det av igen, då ska jag en snabb sväng till Borgå och en längre sväng till Helsingfors. Det är roligt. Jätteroligt. Och tungt som bara vad. Jag blir så trött av saker och ting nuförtiden, jag måste satsa ganska mycket på återhämtning för att inte bli ett vrak. Magen, sömnen och huvudet säger ifrån ganska tidigt, och det gäller att lyssna.

Vi har tagit det lugnt hela helgen, trots att det är kalashelg. Caj fyllde år i går och i dag är det farsdag. Men vi har alltså mest gått omkring här hemma. Vi har tittat på Djungelboken, två avsnitt Zumbo's Just Desserts, ätit tårta, ett barn har varit sjukt, ett har mest läst böcker och ett har varit lite uttråkat.  Dagens höjdpunkt var nog när Caj och jag lämnade barnen hemma och gick på en kvällspromenad tillsammans. Det händer inte särskilt ofta, men kanske vi borde se till att ändra på den saken. Det är så otroligt skönt att inte bli avbruten när man pratar. (Nu är det säkert lätt att tro att jag håller en lång promenadmonolog medan Caj lyssnar artigt utan att avbryta mig, men så är det inte.) En lustig stund var när mina föräldrar ringde för att sjunga åt Caj i går. Eftersom de tyckte det var lite fattigt med bara två personer i kören så hade de letat upp en massa smådjur (leksaker, statyer osv), som de prydligt hade radat upp framför iPadden.

En sak som jag har funderat på hela hösten är hur folk hinner med sina liv. Hur gör ni? Jag tycker att vi har gjort en medveten ansträngning till att hålla nere på programmet, men vi har ändå svårt att hinna med allt vi vill göra. Som vanligt undrar jag om livet var lättare ifall man hade mindre saker. Men att börja med en ny Marie Kondo-omgång (förra gången kom vi bara till kläderna. Våra kläder alltså, inte barnens) tar alltför mycket tid.

Håhå, livet.

Hurra för Rakel!

I går hade Joanna och jag vår första gemensamma releasefest, trots att vi redan har gjort fem böcker tillsammans. Det var verkligen på tiden, med andra ord! Som vanligt oroade jag mig lite ifall någon skulle dyka upp alls, men den oron visade sig vara helt obefogad.

I inbjudan hade vi nämnt att man gärna fick klä ut sig till pensionär om man vill, och Joanna och jag passade förstås också på att klä ut oss. Jag hade köpt grå hårfärgsspray, men tyvärr hade jag för mörkt hår för att det skulle synas trots att jag tömde hela flaskan i håret (mina lungor är däremot antagligen gråa). Jag fick rädda det hela med fammos gamla hatt.

Biblioteket fylldes snabbt. Jaffakexen, pommacen och de salta pinnarna hade stor åtgång. Jag tror faktiskt vi slutligen var över hundra personer! Många ovanligt korta tanter och farbröder var på plats, vilket förstås fick våra Pensionärsmaktshjärtan att bulta lite extra.

Vi hälsade gästerna välkomna

Det myllrade av folk!

Många barn från klassen som uppfann Dubbloratorn, en av bokens huvuduppfinningar, var där.

En av pensionärerna berättade att hon känner sig så fri sen hon gick i pension!

Sedan blev det dags för tal! Tal som inleddes med marschmusik!

Publiken var helt tyst ... ända tills vi hurrade för Rakels mirakel.

Och efteråt fick man äntligen köpa boken! Kön ringlade sig jättelång men alla väntade tålmodigt.

Fast vissa lekte. Edda var utklädd till Baltikum. Katten alltså.

Vi signerade så pennorna glödde.

Våra gäster gjorde oss så glada!

Vissa började läsa på en gång.

Medan andra fortfarande väntade på sin bok.

Man blir ju tålmodigare med åldern, som tur är!

Slutligen hade alla som ville fått bok, klistermärken och autograf.

Vi är så glada över att ni var så många som ville fira Rakels mirakel med oss! Nu hoppas vi förstås på många fina lässtunder! Hurra för Rakels mirakel! Hurra, hurra, hurra!

Repetition är all kunskaps moder

Haha, jag märkte just att mina två senaste inlägg hade identisk rubrik, det oerhört kreativa "Helsingfors bokmässa 2017". Ändrade det omgående. Lovar att aldrig mer skriva ett inlägg med den rubriken!