Min julklapp till er: Livet under en buske

God jul allesammans! Det börjar verkligen närma sig! Jag är inte ett dugg stressad, däremot har jag julstämning. Allt är på topp, med andra ord. Och eftersom jag är på gott humör, solen skiner, jag fick veta i förrgår att jag har finansiering för hela 2017 (!!!)  och det enda vi har glömt att handla inför julafton är risgryn, tänkte jag ge er en julklapp.

Ni minns kanske att jag gick kursen Litterärt skapande för några år sedan? En av uppgifterna nämndes i en tråd på Facebook i dag, och nu tänkte jag göra något jag inte vet om jag har gjort förr, nämligen lägga ut en tidigare opublicerad, fiktiv text här på min blogg. Vår uppgift var att skriva om vårt liv (som författare?) om fem år.

Livet under en buske

Malin Klingenberg, barnboksförfattare, politisk agitator och ökänd kulturlivssabotör, har fyra omtumlande år bakom sig. Hufvudstadsbladet träffar henne i Brunnsparken i Helsingfors, där hon numera bor under en buske tillsammans med sin man och sina tre barn.

Vårsolen värmer, men Malin huttrar i den tunna, slitna jackan. En nedgången polityrgubbe passerar henne och de hälsar. Gamla bekanta, berättar hon, efter att hon stärkt sig med en klunk ur en dammig glasflaska. Malins yngsta dotter Edda, snart sju, sveper in sig i en maläten filt som familjen hittade i en container bakom teatern förra veckan. Hon viskar till sin mamma att hon är hungrig. Maken Caj och de två äldre döttrarna Lovis, 13 och Idun 12 befinner sig på ”shopping”, som Malin kallar det. Med andra ord går de igenom soptunnor utanför mataffärer, i hopp om att finna något ätbart.

Hur blev det så här, Malin?

– Det är lättare än man tror att förlora allt. Innan man vet ordet av har man retat upp helt fel personer, och resultatet ser du här. Det här var inte vad jag hade önskat för varken mig eller min familj, men jag är inte bitter, säger Malin.

Allt började med barnboken Älgflickan som utkom på Schildts & Söderströms 2016. En av karaktärerna hade många gemensamma drag med den dåvarande statsministern Alexander Stubb, vilket fick hans arbetsliv att ta en ovälkommen riktning. Hans karriär lyckades som känt studsa tillbaka, men de som drogs med i fallet återhämtade sig aldrig.

– I vanliga fall är all uppmärksamhet bra för försäljningen, men beträffande den här boken och personen den kopplades ihop med var resultatet förödande. Människor i maktpositioner har uppenbarligen kontakter som kan ödelägga karriärer, ja hela bolag, om så krävs.

Boken Älgflickan blev sista spiken i kistan för förlaget Schildts & Söderströms, som redan flera år innan skandalen vacklat. Förläggare Mari Koli hade tänkt att Älgflickan skulle vända den negativa spiral företaget befann sig i, men dessvärre inträffade motsatsen, allt tack vare Stubbs kontakter i Ryssland.

– Att ge ut agiterande böcker är alltid ett vågspel, säger Malin. På den tiden var det inte många som såg barnlitteratur som ett hot, vilket med facit på hand var naivt. I dag är det nog få förlag som vågar publicera barnböcker, också i Sverige. Det finns en orsak att nästan ingen publicerar fiktion överhuvudtaget i dag. Och visst, vem hade trott att en älg med stora tänder skulle ha så förödande effekt?

Förödande är ordet. Inom loppet av ett par år hade inte bara Schildts & Söderströms gått omkull, utan även Svenska kulturfonden fick avsluta sin verksamhet. Alexander Stubb var egentligen den enda som vann på det hela. Förlorarna var desto fler.

– Det är kanske det jag har svårast att komma över, säger Malin och tittar ut i fjärran. Vi är många som gick miste om möjligheten att leva på vår konst.

Har du konkreta exempel?

– Tja, jag vill inte hänga ut någon. Men under det där värmeaggregatet brukar Peter Sandström och Heidi von Wright turas om att värma sig när det börjar bli kallare om höstarna. Jag har hört att Kjell Westö också skulle frekventera samma fläck, men det kan hända att det bara är rykten.

Skriver du fortfarande i hopp om att publiceras?

­– Jag vågar inte. Jag har tappat tron på det fria ordet och tycker inte längre att det är värt risken. Om min familj eller platsen under busken också tas ifrån mig är hoppet ute. Då finns det inget att leva för längre.

Hon torkar bort lite snor med vanten innan hon fortsätter.

– Men ibland kan jag inte låta bli att skriva för min egen skull. Idéerna slutar ju inte komma, trots att mycket mer tid än förr går åt till att tänka på konkreta saker, som att … överleva, helt enkelt.

Malin drar fram en bunt gamla kvitton ur fickan. Hennes fingrar är nariga och slitna, det är förvånande att hon alls kan använda dem för att hålla i en penna. Men kråkfötterna på pappren talar sitt tydliga språk.

– Det här är mitt pågående projekt. En österbottnisk dystopi. Det går långsamt, men jag ändå inte släppa idén.

Caj, Lovis och Idun dyker upp med plastpåsar i händerna. De är utmärglade, åren har inte varit nådiga mot dem. Ändå ler de.

– I dag blir det fest. Vi hittade en oöppnad påse ris, säger Lovis och Edda drar en lättnadens suck och börjar göra i ordning en eld.

Livet fortsätter, även om kulturen är död.