Har du mens, eller?

Jag har inte lidit särskilt mycket av att ha mens. Den har kommit regelbundet ända sen jag var fjorton, jag har visserligen blött som en gris ibland, men oftast har det ändå gått bra. Jag har klarat mig undan med lite molande mensvärk och ingen PMS alls. Har jag trott. Ända tills Caj en gång upplyste mig om att han tydligt märker när jag just ska få mens eftersom jag blir så arg på allting. (Det är därmed konstaterat att jag inte har saknat PMS, utan bara självinsikt.)

I dag kom en sån där dag igen då jag nästan började gråta eftersom Edda vägrade städa sitt rum, då en påse skor på golvet fick mig att gå i taket och då jag slutligen insåg att min ilska igen sammanföll med min mens och att det var bäst om jag tog en promenad istället för att stanna hemma, arg, sur och vrång. Så jag tog på mig ytterkläderna och min fula reflexväst och gick ut.

Jag vet i skrivande stund inte ens om jag kommer att publicera det här inlägget. För mig är det nämligen svårt att berätta i det offentliga om att jag blir på dåligt humör just innan jag får mens, helt enkelt av den anledningen att kombinationen kvinnor + mens + oberäknelighet + känslor alltid har tolkats som något som gör kvinnor svaga och opålitliga. Helt på riktigt har kvinnors hormoner använts som argument för en hel massa omyndigförklarande genom tiderna.

Genom att medge att jag drabbas av något så naturligt som PMS känns det som om jag samtidigt öppnar upp för att folk ska kunna pika mig för eventuellt dåligt humör (har du pms, eller? Hö hö). Och det vill jag inte. Mitt erkännande skulle kunna tolkas som om det är fritt fram för andra att avgöra när jag bara är lite hormonell eller när jag på allvar har något att säga. Vilket är så sjukt, för det är ju inte som om jag trallande skulle ha diskuterat städning med Edda under sansade former om jag inte hade haft PMS. Eller som om skopåsen skulle ha lett till ett glatt skratt och ett ömsint "oj oj, de där barnen, vad de nu är kreativa då de ställer påsen med skor mitt på golvet, så lustigt". Min PMS skapar inte helt nya känslor och åsikter utan förstärker de som finns. Jag är fortfarande mig själv, men mina känslor beträffande vissa saker kan vara snäppet starkare än vanligt. Det är allt.

Och just därför är det kanske viktigt att vi pratar om hur det är att ha PMS. Genom att inte prata om det blir det något oförståeligt, något som kan tolkas lite hursomhelst av vem som helst. Min PMS är ofarlig. Det gör mig inte oförmögen att tänka och det gör mig inte dummare än vanligt. Den gör mig lite arg, ibland. För andra är det kanske annorlunda.

Jag tror inte ens att jag har varit med om att någon skulle skoja bort något jag tycker, säger eller känner med orden "har du mens, eller?". Ändå är jag rädd för att det ska hända. Jag vet hur världen ser ut och tyvärr har jag hört alltför många berättelser om hur kvinnor bemöts för att jag ska känna mig helt trygg med att publicera det här.

Men nu gör jag det i alla fall.