Tre teman

Den gångna veckan har präglats av tre saker (nu känner jag mig som Alexander Stubb):

1. Våra kära vänner som äntligen kom på besök från Åland.

Vi träffade familjen Waller när vi just hade flyttat till Åland, eftersom de, som vi, är goda vänner med Karin och Fredrik. Och när våra två äldsta barn (Lovis och Idun alltså) märkte hur bra de synkade med deras två äldsta barn fanns det ingen hejd på vänskapen. Barnen har skickat brev, de har ringt, de har längtat och de har saknat varandra. Vi andra har också längtat, så klart! Jag fick träffa dem när jag turnerade på Åland förra hösten, men resten av familjerna har inte setts på nästan ett år. När vi berättade att hela familjen faktiskt skulle komma och hälsa på oss blev barnen så glada att hela april månad fick ett nytt tema: "vänta på Wallers". Det har verkligen inte bara gällt de äldsta barnen, vi kommer alla helt superbra överens, och det har varit alldeles underbart att ha dem här. Till och med solen passade på att vara extra samarbetsvillig. Och vårt hus levererade igen (nu vet jag att det är nån som ryser, jag minns att det uttrycket fanns med på ryslistan vi gjorde här för nåt år sedan), vi rymdes alla tretton på övre våningen, otroligt nog. Det var trångt, men det gick. Och går det så fungerar det (de fyra bästisarna sov t.ex. på tvären i min och Cajs säng. Nemas problemas, sa de.)

Jag är fortfarande så glad över alla fina människor vi träffade på Åland. Även om vi inte ångrar vår flytt tillbaka saknar vi verkligen våra vänner, och är så innerligt tacksamma över att vi kan fortsätta träffas trots att vi inte bor kvar där.

2.  Jag var redan inne på det litegrann men vädret!

Alltså åååh vad jag älskar den här tiden på året, då man knappt kan tro att det är sant att det går att sitta ute och äta i kvällssolen, att vara ute i kortärmat, eller att hela familjen, utan att frysa, kan ligga i en trasslig hög på studsmattan och göra ingenting. Vi hann till och med dra ut trädgårdsmöblerna i tid, så det blev flera kvällar på terrassen, i solen. Och kvällssol, det är minsann inte alls överskattat, fast jag trodde det då jag var ung och enfaldig. Tur att man kan ändra sig. Nu blir det kallare igen, men det är härligt när sommaren kickstartar så här.


3. Spysjukan som aldrig tog slut.

Ja, det är inte bara rosor i lustgården här. Den första som däckade var ett av barnen, för över en vecka sedan, och den sista (jag) håller väl på än. Jag har gjort en noggrann, ovetenskaplig undersökning (på Facebook) och upptäckt att vi alla har samma fel, både som varandra och som resten av Jakobstad, men att den avgörande faktorn för sjukdomens varaktighet är huruvida man har en benägenhet att kräkas eller inte. Jag har det inte, vilket innebär att jag bara mår väldigt illa. Länge. Edda, däremot, levererade en megaspya, sov en timme och var därefter frisk som en nötskrika (det där uttrycket har myntats av min goda vän Johanna, puss på dig, om du läser!). Tyvärr sammanföll mitt illamående med att gästerna var här, så jag missade filmen och umgänget på fredag kväll och somnade klockan nio istället. Både snopet och ledsamt. Jag blev också tvungen att omboka vårens sista arbetsresa som jag egentligen skulle befinna mig på nu, och stanna hemma istället. Men är man sjuk så är man sjuk, och idag har faktiskt aptiten kommit tillbaka, så kanske det är över nu.