Ett alltför utelämnande inlägg

Egentligen hade jag inte tänkt blogga om det här. För jag tycker det är jobbigt och onödigt och pinsamt och jag vill inte alls tänka på det. Jag vill ju inte ens prata om det med någon. Men sen tänker jag att jag kanske inte är den enda som lever med det här dilemmat. Knappast är jag det. Och att nån kanske kan säga något som bekräftar att jag inte ska tänka mer på det här nu. För på egen hand lyckas jag inte sluta älta.

I några år nu har jag varit överens med mitt utseende. Jag har känt mig tillräcklig. Inte orkat tänka att jag inte duger. Jag har njutit av att äta, jag har njutit av att jumppa när jag har hunnit och har haft lust. Har jag sett en bild på mig där jag ser tjock ut har jag tänkt att det inte spelar så stor roll. Dessutom har jag haft en massa viktigare saker för mig. Förra året var galet och det var hemskt lätt att välja att hänga med familjen när Caj kom hem från jobbet, framom att stressa iväg på jumppa. No problem.

Jag har alltså varit ganska nöjd, känt mig fin för det mesta och inte oroat mig så mycket för min kropp.

Det enda som behövdes för att rasera det här var en liten kommentar av en bekant.

"Alltså nu måste jag fråga: är du gravid eller har du bara jättestor mage?" 

Taktlöst och dumt och det sa jag också åt den som kläckte grodan, hon bad om ursäkt, men skadan var redan skedd.

Jag var jätteledsen en hel helg men ville inte prata med någon om varför. De som inte hade tänkt på min kropp innan dess skulle absolut göra det om jag berättade om incidenten. Trots att det inte var jag som hade gjort bort mig var det jag som bar skammen. Jag önskar att jag var mera hårdhudad, att jag bara kunnat slå kommentaren ifrån mig, men det kunde jag inte. Jag trodde ärligt talat att jag stod över sånt här, men jag hade fel. Minst lika besviken som jag var över kommentaren, var jag över att jag brydde mig så mycket.

Å ena sidan borde jag fortsätta som förr. Jobba med att gilla mig som jag är. Vara den förebild för mina barn som de förtjänar. Inte en hysterisk, smygbantande mamma som innerst inne tycker det är viktigt att passa in i mallen, utan en förståndig, vuxen kvinna som accepterar att det verkligen inte är värt ansträngningen att försöka se ut som man gjorde när man var sjutton (nej, jag var inte nöjd då heller). Jag har kämpat med vikten förr och vet: det innebär ohälsosamt mycket funderande på mat, en hel massa ångest, en känsla av misslyckande de dagar jag inte klarar av mina krav, jobbiga sociala situationer där jag antingen måste förklara varför jag inte tar emot det som erbjuds eller göra mig själv besviken eftersom jag inte täcks tacka nej, samt en känsla av hyckleri eftersom jag aldrig skulle nämna något om viktminskning inför barnen trots att mitt huvud är fullt av tankar på kalorier och vikt. Det är helt klart inte värt ansträngningen, och det vet jag. För det slutar ju inte där, utan sen, när man äntligen har nått vikten, då ska den hållas. Det går ju inte av sig själv direkt (skulle det göra det skulle jag inte väga mer än jag önskar just nu).

Å andra sidan orkar jag inte vara missnöjd heller. Jag vill känna mig fin. Och fast jag vet att det ena egentligen inte har något med det andra att göra associerar jag "fin" med "smal". Helst ska jag bli smal rätt snabbt också, för jag orkar inte gå omkring och grubbla över om det i själva verket är så att alla innerst inne tycker jag är för tjock, det är bara det att folk är för väluppfostrade för att kommentera det.

Mina alternativ är att acceptera att jag inte ser ut som jag gjorde för 10 år sedan, eller att kämpa mot naturen. Att hänge mig åt fysiskt förfall eller att svika systerskapet och de feministiska idealen.

Den lilla kommentaren sved så pass mycket och så pass länge att jag tänkte "men lite 5:2 kan jag väl prova på". Sen googlade jag och bestämde mig för att testa, så länge det inte märktes. Låter det inte sjukt? Jo, det gör det. Helt vrickat. Som skåpsupande, men i en annan form.

Förra veckan hade jag således två dagar med halvfasta. Första dagen drabbades jag av en hemsk huvudvärk, jag hade säkert druckit för lite. Andra dagen gick bättre. Idag halvfastade jag också till en början. Men det går ju inte att sitta och jobba effektivt en hel dag på en deciliter havregryn.

Jag jobbade på en presentation. Vid tvåtiden började jag se suddigt och kände mig vinglig och matt. Jag övergick till att läsa igenom ett manus. Kände mig placerad vid sidan av verkligheten. Konstaterade så där lite utifrån att det här är helt absurt. Kom hem, var så hungrig att jag mådde illa. Caj stod och lagade mat. Det doftade gudomligt. Jag var arg som ett bi, både på mig själv och på världen. Jag bestämde mig för att sluta med de här dumheterna. Sen åt jag. Det var gott. Men inte känner jag mig som en vinnare, precis.

Bantar jag sviker jag mina egna ideal.
Äter jag sviker jag de ideal som obönhörligt tränger sig på utifrån och som jag tydligen inte kan ignorera, trots att jag vill.
Hur jag än gör blir det fel.
(Och nu har jag angst över att publicera det här. Men jag blundar och klickar i alla fall. Om inte för annat så för att dementera misstankarna om att jag är gravid: det är jag inte.)