Det var ju skönt att vara ensam på hotellet. Jag gick in i något slags sjukdomsbubbla, tiden upphörde existera, jag förstod mig inte på klockan och kunde tillbringa långa stunder med att bara stirra. Nu när jag är hemma? Not so much. Det är bus och skrik och ljud och prat och spelkort och leksaker och sånt som hör till när man är många under samma tak.
Det uppvägs dock av att verklighetskänslan i någon mån har återvänt. Samt av familjens ljuva sidor: Edda, som pepprar mig med komplimanger och kramar (vad du är skööön mamma, OJ, vad du har fin klänning, men vad du har FINA örhängen! Å, mamma!) och Lovis och Idun som verkligen anstränger sig för att jag ska ha det bra (de kom t.ex. upp med en kopp perfekt tempererat te och iPaden som spelade musik från "lunga rum", nån avslappningsskiva de har hört på i skolan, samt en uppvärmd vetedyna för mina kalla fötter). Och Caj som ilade iväg till apoteket för att köpa en lämplig hostmedicin åt mig, och som gjorde varm saft och serverade kaka som han och Idun hade bakat. De tar hand om mig så bra, så bra (när de inte busar, skriker, har ljud, pratar, sprider ut spelkort och leksaker och sånt som hör till).
Vad kan man säga? Familjen är kanske inte det lugnaste alternativet. Men absolut det bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar