Ett inlägg om städning

Oj nog ÄR det ju ändlöst det här städandet. (Och som jag går på om det kunde man ju tro att vi strävar efter tipptoppskick hos oss. Haha.)

"Att städa när man har småbarn är som att skotta snö i snöstorm" har jag hört nånstans, och precis så är det. Ett exempel: jag hade städat jättefint i köket idag. Sen bakade jag bullar och lagade mat och så var allt det förstört. Sen tvättade jag lite fönster (jag vet, undrens tid är inte förbi, det är bara ett år sen sist, rekord!) och måste flytta på sofforna, soffbordet och annat och det såg värre ut än nånsin. Vi åt kvällsmat, lämnade allt efter oss på bordet, barnen och Caj for på dans och jag satt mig ner för att skriva och då var det minsann inte läge att städa, ska jag tala om för er.

Nu har jag städat igen, det är jättefint (på vissa ställen, obs), men jag vet ju att det ser ut som ett bombnedslag efter frukosten igen.

Så där mal det på. Varje dag. Alltid när det är riktigt usligt tänker jag att det nog blir upprett nån gång. Det blir det alltid. Och ibland, när det är riktigt städigt, tänker jag dystert att det ändå inte är nån vits, för det blir snart eländigt igen.

Jag tror givetvis inte att jag är ensam om detta problem. Vi är säkert många som lever i västerländsk hushållshygienisk misär (alltså jag jämför mig på inga vis med dem som har problem med riktiga saker, jag har mer perspektiv än så. Nu känns detta klagande plötsligt mycket förmätet. Jag vill därför passa på att uppmana er att hjälpa t.ex. offren i Nepal. Här!)

Fast jag inbillar mig att det finns en grupp människor som alltid har det fint och fräscht i sitt kök, som kontinuerligt, vips vips, bara får undan all disk på studs. Som torkar lite fläckar med trasan medan de går genom livet. Som minns att vattna blommor och som aldrig har oanvändbara saker i sina garderober.

Jag hör bara inte till den gruppen.