Mitt förhållande till 50-talet är ungefär lika som mina föräldrars förhållande till 20-talet.
80-talet är för mig ungefär vad 20-talet är för min farmor och vad 30-talet är för min mormor.
Det känns som om andra världskriget är jättelänge sedan, ändå känner jag flera som antingen var barn eller unga vuxna då. Som var med.
Och Edda har snart bott på Åland halva sitt liv.
(Här ville jag avsluta med något slagkraftigt om tidens gång men det blir bara fånigt. Men ni fattar vad jag menar, va?)
Jag har roats mycket av tanken på att mina barn en dag kommer se sammanbitet på mig och säga:
SvaraRadera-försök få in i din 1900-talshjärna att...
Och att de kommer att ha rätt.
Och så har det slagit mig att när mina föräldrar var unga måste det varit rätt vanligt att springa på folk som var födda på 1800-talet.
Tiden går. Alla andra tar bilen.
U.J.
Ja precis, våra barn kommer säkert att känna en ännu större distans till vår barndom eftersom den utspelade sig på ett helt annat århundrade.
RaderaDet där med 1800-talet hade jag inte tänkt på, men det är ju alldeles sant att det måste ha varit så för våra föräldrar, för att inte tala om våra mor- och farföräldrar, vars föräldrar var födda då.