Äntligen

Äntligen är Caj hemma igen! Det är första gången på år som vi varit ifrån varandra så här mycket. (Jag: natten till fredag-natten till måndag, Caj: på jobb från tidig morgon på måndag, hemma i en timme, sedan arbetsresa till Hesa må eftermiddag-to morgon, därefter direkt på jobb och hemma igen först idag på eftermiddagen.)

I alla fall är det ju ett mycket gott tecken hur mycket vi (eller jag, egentligen ska jag ju inte lägga ord i hans mun här på bloggen, men han verkar nog glad han också. Tycker jag) längtar efter att få vara tillsammans. Det är ett bevis på att man har gift sig med rätt typ. Inte för att jag har tvivlat på det, i och för sig.

Från att i en vecka har varit en vuxen för lite har vi plötsligt ett barn mer än vi brukar ha. Min brorsdotter Tova kom hitresande med sin morfar (som är på arbetsresa) för att hänga med kusinerna i ett och ett halvt dygn. Jätteroligt. Hon är hemskt modig, tycker jag, som kommer resande till Åland utan sin familj för att bo med oss.

Det har varit full fart hela dagen. Hon har varit med mig och Edda till öppna förskolan, när Lovis och Idun kom hem från skolan har de lekt prinsessor och byggt raketer av gamla mjölkpaket, överblivna påskrisfjädrar och gammalt paketpapper. De har tittat på film och ätit popcorn, hört på sagor och druckit smoothies. Nu sover de gott, Tova och Idun på en tjock och bred luftmadrass och Lovis (som helst vill ligga som ett stort x i sängen) i en sin egen, utdragna säng i ett annat hörn av rummet. Och Edda med oss. Som vanligt.

All is well.