Man hade förutspått regn idag, så jag passade på att stanna inne med barnen under förmiddagen och insåg att det är precis för att vi INTE stannar inne till vardags som heminredningen stampar på stället här hos oss.
Nåja. Inredde gjorde jag inte heller idag, men jag provkörde mitt senaste manus på barnen. Det var fantastiskt roligt, de är i en så bra ålder nu för att agera bollplank. De hittade en del småmissar som jag gjort, de fick mig att inse vilka ställen som verkligen funkar och tack vare deras frågor fick jag veta vilka ställen som är otydliga. Vilka duktiga lyssnare de är! Även om det enligt Idun är "den bästa bok hon nånsin har hört på" (jag är fruktansvärt smickrad eftersom jag vet att hon inte smörar utan kan vara ganska hård när hon tycker det behövs) finns det en del arbete kvar innan jag skickar in den. Jag har till exempel rusat genom slutet, insåg jag. Och vissa svansar från tidigare versioner hänger kvar, som t.ex. att Patrik plötsligt känner en lukt som inte kommenteras desto mer.
Men hurra för att det verkligen rör sig framåt och hurra för att jag förhoppningsvis kommer klara av att nå målet att ha både antologitext och manus klara för redaktörsgenomläsning innan sommaren är slut (för enkelhetens skull räknar jag med att hela augusti är en sommarmånad, det får jag väl, va?).
31 juli 2014
30 juli 2014
Kravet
Jag blir tokig av ljudnivån i bilen nuförtiden. Det är inte klokt. Vår bil innehåller: två skolbarn som fnittrar så de tjuter åt sina interna skämt och en bebis som härmar de ljud storasystrarna utstöter med ungefär tiofaldig volym. Och så Caj och jag, som sitter som hålögda zombies i framsätet och önskar att vi snart ska vara framme.
Vi går i bilköpartankar igen (nä, vi har fortfarande inte lyckats hitta en bil vi gillat bättre än den vi har, men efter att ha letat i vågor i över ett och ett halvt år börjar det sannerligen vara hög tid att slå till, tycker jag). Ett av mina lite hemliga kriterier är att bilen ska ha en sån där plexiglasskiva som man kan dra upp mellan fram- och baksätet. Då får barnen härja runt hur mycket de vill medan Caj och jag kan ha våra intressanta samtal för oss själva i framsätet, i lugn och ro.
Vi går i bilköpartankar igen (nä, vi har fortfarande inte lyckats hitta en bil vi gillat bättre än den vi har, men efter att ha letat i vågor i över ett och ett halvt år börjar det sannerligen vara hög tid att slå till, tycker jag). Ett av mina lite hemliga kriterier är att bilen ska ha en sån där plexiglasskiva som man kan dra upp mellan fram- och baksätet. Då får barnen härja runt hur mycket de vill medan Caj och jag kan ha våra intressanta samtal för oss själva i framsätet, i lugn och ro.
29 juli 2014
Hem och hem
Hå hå vad jag bloggar lite nuförtiden. Jag orkar inte. Hettan. Barnen. Tröttheten. Ni vet. Det blir säkert bättre när dagarna får lite mer struktur och ordning om ett par veckor. Fatta förresten att sommarlovet är över helt snart. Hur gick det till? Det här har kanske varit den kortaste sommaren i mitt liv.
Förra veckan åkte jag till Österbotten med barnen på tisdag, Caj anslöt sig till oss senare i veckan som den förvärvsarbetande man han numera är. Där träffade vi en hel del folk (främst släktingar), gick i Prideparaden (åh så mycket kärlek och finhet, det var verkligen en minnesvärd upplevelse. Läs förresten vad Amanda har skrivit om diskussionerna kring evenemanget, hon är så klok och vis den kvinnan att jag vill trycka upp ungefär allt hon skriver på olika skyltar som jag skulle kunna sprida över världen), simmade många fler gånger än jag sammanlagt gjort under de senaste somrarna, kalasade med Lone som fyllt två, besökte gammaldags torg med Aja, åt mycket glass och körde väldigt, väldigt mycket bil.
Och nu är vi tillbaka på Åland igen. Det är faktiskt rätt skönt att vara "hemma" (jag undrar i vilket skede jag kan ta bort citattecknen här).
Vid ett tillfälle när vi kom från Nykarleby och närmade oss det Jakobstadsavtag vi i vanliga fall skulle ta för att åka hem fick jag ett nyp i hjärtat och tänkte "åh, så fint det vore att få svänga in och åka hem nu. Parkera bilen på gården, låsa upp dörren, stiga in. Och allt skulle vara som vanligt, alla saker på sina vanliga platser och det skulle bara vara att gå in i vardagslivet igen." Det var sorgligt att tänka så, jag vet ju att det inte GÅR.
Men sen hälsade vi på våra hyresgäster som funnit sig tillrätta på ett ypperligt sätt, vi fick se deras fyra kycklingar som Lillan hade kläckt fram och det kändes verkligen på stämningen att det inte är vi som bor där nu, att vårt hem har blivit deras hem, precis som det ska vara. Och då kändes det inte lika jobbigt längre, konstigt nog.
Förra veckan åkte jag till Österbotten med barnen på tisdag, Caj anslöt sig till oss senare i veckan som den förvärvsarbetande man han numera är. Där träffade vi en hel del folk (främst släktingar), gick i Prideparaden (åh så mycket kärlek och finhet, det var verkligen en minnesvärd upplevelse. Läs förresten vad Amanda har skrivit om diskussionerna kring evenemanget, hon är så klok och vis den kvinnan att jag vill trycka upp ungefär allt hon skriver på olika skyltar som jag skulle kunna sprida över världen), simmade många fler gånger än jag sammanlagt gjort under de senaste somrarna, kalasade med Lone som fyllt två, besökte gammaldags torg med Aja, åt mycket glass och körde väldigt, väldigt mycket bil.
Och nu är vi tillbaka på Åland igen. Det är faktiskt rätt skönt att vara "hemma" (jag undrar i vilket skede jag kan ta bort citattecknen här).
Vid ett tillfälle när vi kom från Nykarleby och närmade oss det Jakobstadsavtag vi i vanliga fall skulle ta för att åka hem fick jag ett nyp i hjärtat och tänkte "åh, så fint det vore att få svänga in och åka hem nu. Parkera bilen på gården, låsa upp dörren, stiga in. Och allt skulle vara som vanligt, alla saker på sina vanliga platser och det skulle bara vara att gå in i vardagslivet igen." Det var sorgligt att tänka så, jag vet ju att det inte GÅR.
Men sen hälsade vi på våra hyresgäster som funnit sig tillrätta på ett ypperligt sätt, vi fick se deras fyra kycklingar som Lillan hade kläckt fram och det kändes verkligen på stämningen att det inte är vi som bor där nu, att vårt hem har blivit deras hem, precis som det ska vara. Och då kändes det inte lika jobbigt längre, konstigt nog.
21 juli 2014
Sneda horisonter
Jag läser nästan inga bloggar just nu. Att vara med barnen tar ungefär 95% av min vakna tid. Eller lite mindre kanske, fast det känns som 110%, så 95% är ett medeltal av upplevelse och verklighet. Det är jättesynd eftersom jag har rätt många bloggare vars liv jag noggrant brukade läsa om tidigare. Linns blogg kan jag ändå inte riktigt låta bli, och idag skrev hon ett inlägg om sneda horisonter som fick mig att tänka på den här tavlan som vi satt bredvid i en restaurang på Dominica för två år sedan.
I'm just sayin'.
I'm just sayin'.
Inte säker
Jag är inte säker, men det kan hända att min bok är klar. "Klar" alltså, det finns ju en risk för att jag får skriva om den många gånger och helt säkert kommer jag bearbeta den jättemycket innan den är helt färdig, men jag har lyckat skriva igenom den en gång från början till slut ett varv, och det känns sannerligen bra.
Nu ska jag låta den vila lite och sen ska jag läsa igenom den (jag vet inte vilken gång i ordningen det blir). Och så ska jag testläsa för barnen. Sen får vi se.
Nu ska jag låta den vila lite och sen ska jag läsa igenom den (jag vet inte vilken gång i ordningen det blir). Och så ska jag testläsa för barnen. Sen får vi se.
16 juli 2014
Magnus-Maria
I går bokade jag biljetter till operan Magnus-Maria som hade premiär här i Mariehamn i går (den drar vidare till Jakobstad nästa lördag, hett tips!) Jag och min kusin Emma ska gå på torsdag har vi tänkt. Jag är en mycket oerfaren opera-dam trots att jag tog lektioner i klassisk sång under många år. Jag är rädd att en del kommer gå mig förbi. (Jag tror emellertid att det inte kommer att gå som i Intouchables, när assistenten fick gå på opera tillsammans med sin arbetsgivare och höll på att skratta sig fördärvad när ett träd som såg ut som en broccoli plötsligt drabbades av ett aggressivt sånganfall. Det är en fruktansvärt rolig scen.) Det blir spännande. Dessutom är det min begåvade kompis Minna som har designat kostymerna, de lär vara något alldeles enastående fick jag höra från en säker källa häromdagen.
Och så är det snart Rockoff här i stan. Jag överväger starkt att gå och lyssna på Laleh på söndag.
I övrigt fortsätter vi träffa en massa folk, det är roligt! Min litt.skap.-kompis Riina kom hit med sin vän Ette i söndags, i måndags var vi på kalas (det vattnas ännu i munnen på mig när jag tänker på alla läckerheter Karin hade dukat fram) och i går kom min farbror Bossan hit tillsammans med Emma, Marc och deras barn på lite middag. Innan dess hade Lovis, Idun, Edda och jag varit på en träff med några mammor och barn i samma åldrar som vi. Och så är det simskola varje dag. Vårt sociala liv här överraskar mig varje dag. Det är nästan så vi inte hinner med annat.
Och så är det snart Rockoff här i stan. Jag överväger starkt att gå och lyssna på Laleh på söndag.
I övrigt fortsätter vi träffa en massa folk, det är roligt! Min litt.skap.-kompis Riina kom hit med sin vän Ette i söndags, i måndags var vi på kalas (det vattnas ännu i munnen på mig när jag tänker på alla läckerheter Karin hade dukat fram) och i går kom min farbror Bossan hit tillsammans med Emma, Marc och deras barn på lite middag. Innan dess hade Lovis, Idun, Edda och jag varit på en träff med några mammor och barn i samma åldrar som vi. Och så är det simskola varje dag. Vårt sociala liv här överraskar mig varje dag. Det är nästan så vi inte hinner med annat.
13 juli 2014
Fem före färdig
Jag tror jag håller på att sluta amma. Jag är nere i en ynka amning per dygn nu, på kvällen innan Edda somnar brukar hon dricka lite. Jag har glidit ut ur amningen lika odramatiskt som med de andra två, mina döttrar tycker tydligen att det räcker med ett år. Okej. Det är riktigt okej. Men också lite vemodigt nu när det kanske (antagligen) är sista bebisen jag får amma i mitt liv. Och nu när jag skrev det så där dramatiskt blev jag nästan sorgsen för ett ögonblick. Hå hå.
I övrigt kom jag på mig själv med att tänka att det faktiskt har lättat lite, att Edda har blivit större. Hon äter själv (utan haklapp, det anstår inte en ädel dam som Edda, verkar hon tycka). Hon kan säga ganska flera ord, fattar mycket av det vi säger åt henne och har börjat dra egna gibberish-skämt som hon skrattar jättemycket åt själv. Hon är en rolig typ. Väldigt bestämd också, kanske bestämdast av alla våra barn. Hon älskar att simma (när vi är med), hon äter som en häst (exempel: när vi äter morgongröt öser vi upp fem lika stora portioner. Hon brukar äta allt), blir oerhört sårad när hennes äldre systrar stänger dörren framför hennes näsa (så klart!) gillar att kramas och gosa och är omåttligt förtjust i mig, fortfarande. Ett av hennes specialtrick är att plocka osynliga partiklar från luften och äta dem, hon tycker väldigt mycket om musik och är förfärligt fascinerad av djur, i synnerhet fåglar (hon är sin fars dotter).
Andra saker som är fem före färdiga: det är inte mycket kvar nu tills första versionen av Patrikbok nummer tre är klar. Det har jag sagt länge nu. Jag är så HIMLA dålig på att få till smarta slut. Så i värsta fall får jag kämpa med boken hur länge som helst till. Att skriva en bok följer ingen logisk mall eller enkel formel för mig. Det är precis lika svårt varje gång, men tilliten till att jag någon gång kommer att bli klar växer för varje gång. Och så håller jag på att slutputsa första versionen av min novell till vår litterärt skapande-antologi som torde komma ut om mindre än ett år om allt går som planerat. Det är ett roligt projekt. (Jag har ingen insikt i det liv jag valt att skriva om, jag hoppas det inte märks. I så fall får jag skriva om.)
I övrigt kom jag på mig själv med att tänka att det faktiskt har lättat lite, att Edda har blivit större. Hon äter själv (utan haklapp, det anstår inte en ädel dam som Edda, verkar hon tycka). Hon kan säga ganska flera ord, fattar mycket av det vi säger åt henne och har börjat dra egna gibberish-skämt som hon skrattar jättemycket åt själv. Hon är en rolig typ. Väldigt bestämd också, kanske bestämdast av alla våra barn. Hon älskar att simma (när vi är med), hon äter som en häst (exempel: när vi äter morgongröt öser vi upp fem lika stora portioner. Hon brukar äta allt), blir oerhört sårad när hennes äldre systrar stänger dörren framför hennes näsa (så klart!) gillar att kramas och gosa och är omåttligt förtjust i mig, fortfarande. Ett av hennes specialtrick är att plocka osynliga partiklar från luften och äta dem, hon tycker väldigt mycket om musik och är förfärligt fascinerad av djur, i synnerhet fåglar (hon är sin fars dotter).
Andra saker som är fem före färdiga: det är inte mycket kvar nu tills första versionen av Patrikbok nummer tre är klar. Det har jag sagt länge nu. Jag är så HIMLA dålig på att få till smarta slut. Så i värsta fall får jag kämpa med boken hur länge som helst till. Att skriva en bok följer ingen logisk mall eller enkel formel för mig. Det är precis lika svårt varje gång, men tilliten till att jag någon gång kommer att bli klar växer för varje gång. Och så håller jag på att slutputsa första versionen av min novell till vår litterärt skapande-antologi som torde komma ut om mindre än ett år om allt går som planerat. Det är ett roligt projekt. (Jag har ingen insikt i det liv jag valt att skriva om, jag hoppas det inte märks. I så fall får jag skriva om.)
10 juli 2014
Molande
I morse när jag vaknade längtade jag hem. Inte akut och hjärtekrossande, snarare molande, lågmält. Jag kom på en massa byggprojekt i vårt kära hus, tänkte på släkten, alla våra vänner, grannarna, barnens vänner och hur jag har mycket svårare att tänka mig att åldras på Åland ännu Jakobstad.
Oftast känns det okej här. Inte överväldigande fantastiskt men riktigt bra. Och ibland känns det så här. Det är inte lika roligt.
Oftast känns det okej här. Inte överväldigande fantastiskt men riktigt bra. Och ibland känns det så här. Det är inte lika roligt.
9 juli 2014
Vad jag önskar jag gjorde/ vad jag gör
Också här är det varmt. Jag parallelläser Maraminne (jättebra!) av Mia Franck och Kroppspanik (superintressant!) av Julia Skott. I min idealvärld skulle jag ligga i en av de sköna trädgårdsgungorna på gården och läsa hela tiden. Jag skulle dricka något fräscht och läskande, sova långa nätter och varva soffliggandet med god mat (att sova, läsa och äta är väl grundpelarna i livet, eller hur?).
Men mest är jag med barnen, matar Edda, tvättar av henne (hon vägrar haklapp, vägrar bli matad och tycker att det hör till en redig måltid att hurtigt vifta omkring med skeden/gaffeln), småkivas med stora barnen om samma saker som vanligt (nästan så det skulle vara uppfriskande med något nytt att gräla om, om man nu en gång ska bråka kunde ämnena gärna variera sig lite), lagar mat, diskar, låter bli att reda upp kläderna som fortfarande finns i ikea-/ supermarketkassar på övre våningen och överväger att städa en lavoar eller två. För de är riktigt smutsiga. Ganska många hushållssysslor uträttas bara i tanken, inser jag nu när jag försöker sammanfatta vad jag gör på dagarna. Det stör varken mig eller nån annan särskilt mycket, tack och lov.
Vad önskar ni att ni gjorde? Vad gör ni på riktigt?
ps. intressant upptäckt: fläkten i vårt kylskåp låter som en liten, glad hund. Det är konstigt. Det hade varit mer logiskt om den.. tja, kacklade?
Men mest är jag med barnen, matar Edda, tvättar av henne (hon vägrar haklapp, vägrar bli matad och tycker att det hör till en redig måltid att hurtigt vifta omkring med skeden/gaffeln), småkivas med stora barnen om samma saker som vanligt (nästan så det skulle vara uppfriskande med något nytt att gräla om, om man nu en gång ska bråka kunde ämnena gärna variera sig lite), lagar mat, diskar, låter bli att reda upp kläderna som fortfarande finns i ikea-/ supermarketkassar på övre våningen och överväger att städa en lavoar eller två. För de är riktigt smutsiga. Ganska många hushållssysslor uträttas bara i tanken, inser jag nu när jag försöker sammanfatta vad jag gör på dagarna. Det stör varken mig eller nån annan särskilt mycket, tack och lov.
Vad önskar ni att ni gjorde? Vad gör ni på riktigt?
ps. intressant upptäckt: fläkten i vårt kylskåp låter som en liten, glad hund. Det är konstigt. Det hade varit mer logiskt om den.. tja, kacklade?
7 juli 2014
Detta hände i maj, fast jag vet att det redan är juli.
Jag tömde telefonen häromdagen. En del av bilderna har ni som följer mig på instagram redan sett, men några är okända. Jag hade tänkt placera dem i en trevlig, dramaturgiskt korrekt ordning, men det blev till inget alls eftersom bilderna bara hoppar ELLER vägrar flytta på sig, så ordningen är ytterst slumpmässig. Den hugade kan försöka hitta en röd tråd i alla fall.
Vi gjorde charader när Edda hade somnat |
Jag hittade en dikt i en jättegammal anteckningsbok |
Skolavslutningsfestklädda döttrar |
Vi flyttade bort från Jakobstad |
Edda premiärdök i bollhavet |
Barnen morgonmyste |
Caj och Lovis klädde sig matchande en dag |
Edda lärde sig klättra upp på bordet |
Stora barnen tog hål i öronen |
Jag tog en tillgjord selfie |
Lovis och Idun klippte av sig sina långa hår |
Lovis hade kalas |
Den här lappen hängde på väggen i Lovis rum i månader |
Lovis och Idun uppträdde med sin trupp på JKGs vårfest |
(när man en gång fått syn på strukturerna hittar man dem överallt)
Idun: Alltså Mamma. VARFÖR heter det Livboj? Det är ju så orättvist att det inte heter Liv-girl. Precis som om det bara skulle vara pojkar som behöver räddas. Jag tycker det kunde heta Liv-hen istället, så blir det rättvist.
6 juli 2014
En som drunknar skriker inte
Det är en fin dag. Jag har två av mina kusiner på besök, den ena har sin flickvän med sig, solen gassar och allt är så skönt och somrigt. Fem barn badar i poolen, vi är fem vuxna som tittar på. Alla i varsin solstol precis vid kanten. Edda strosar omkring och pratar, bär på en bok, petar på blommor.
Det behövs bara en ögonblick. En sekund då ingen av oss råkar ha blicken på poolen och barnen. Och sen kommer följande sekund, när mina ögon igen söker sig till vattnet och ett larm slår på i min hjärna. Något, någon som på inga villkor får vara i vattnet ligger där och flyter. Alldeles stilla. Alldeles tyst. En blommig solhatt, en ljus skjorta.
"Edda" ropar jag, och Caj och jag dyker i på en gång.
"Är hon död, hon är väl inte död?" En skräckslagen storasyster trampar vatten vid poolkanten med gråten i halsen.
Nej, Edda drar efter andan på en gång. Hon hostar inte ens upp vatten, så snabbt får vi upp henne. Drypande står vi några andetag senare på trädäcket med en bebis som gråter, kanske för att hon plötsligt inte längre har det varmt och skönt, kanske för att det har hänt något hon inte förstår och det går för fort.
Vi pustar ut. Vi fick ju upp henne genast. Min ena kusin berättar att hon reagerade på plumset när Edda föll i och såg henne samtidigt som jag ropade, Caj hann inte ens ta in bilden av henne i vattnet när jag ropade eftersom han störtade i för att fiska upp henne på en gång. Som sagt, hon hostade inte ens upp vatten. I duschen är hon helt som vanligt och verkar inte känna obehag ens för vatten på huvudet.
Men i min hjärna dyker bilden av en alldeles orörlig bebiskropp på fel ställe upp, gång på gång, nu när barnen sover och jag hinner känna efter. Att vi inte ens såg att hon föll i skrämmer mig. Hade vi sett att hon var på väg mot kanten, till och med om vi råkat titta när hon föll, hade det känts lite bättre, inbillar jag mig. Men det gjorde vi inte. Ingen av oss fem. Så snabbt gick det. Så snabbt kan det gå.
Jag är innerligt tacksam över att det inte gick värre än så här. Och jag är så djupt bedrövad när jag tänker på alla de föräldrar som inte hunnit fram, där tiden har gått precis så mycket att det är för sent. Det är frågan om väldigt små marginaler. Vi var på rätt sida idag. Jag hoppas att vi aldrig behöver komma närmare gränsen än så här.
Det behövs bara en ögonblick. En sekund då ingen av oss råkar ha blicken på poolen och barnen. Och sen kommer följande sekund, när mina ögon igen söker sig till vattnet och ett larm slår på i min hjärna. Något, någon som på inga villkor får vara i vattnet ligger där och flyter. Alldeles stilla. Alldeles tyst. En blommig solhatt, en ljus skjorta.
"Edda" ropar jag, och Caj och jag dyker i på en gång.
"Är hon död, hon är väl inte död?" En skräckslagen storasyster trampar vatten vid poolkanten med gråten i halsen.
Nej, Edda drar efter andan på en gång. Hon hostar inte ens upp vatten, så snabbt får vi upp henne. Drypande står vi några andetag senare på trädäcket med en bebis som gråter, kanske för att hon plötsligt inte längre har det varmt och skönt, kanske för att det har hänt något hon inte förstår och det går för fort.
Vi pustar ut. Vi fick ju upp henne genast. Min ena kusin berättar att hon reagerade på plumset när Edda föll i och såg henne samtidigt som jag ropade, Caj hann inte ens ta in bilden av henne i vattnet när jag ropade eftersom han störtade i för att fiska upp henne på en gång. Som sagt, hon hostade inte ens upp vatten. I duschen är hon helt som vanligt och verkar inte känna obehag ens för vatten på huvudet.
Men i min hjärna dyker bilden av en alldeles orörlig bebiskropp på fel ställe upp, gång på gång, nu när barnen sover och jag hinner känna efter. Att vi inte ens såg att hon föll i skrämmer mig. Hade vi sett att hon var på väg mot kanten, till och med om vi råkat titta när hon föll, hade det känts lite bättre, inbillar jag mig. Men det gjorde vi inte. Ingen av oss fem. Så snabbt gick det. Så snabbt kan det gå.
Jag är innerligt tacksam över att det inte gick värre än så här. Och jag är så djupt bedrövad när jag tänker på alla de föräldrar som inte hunnit fram, där tiden har gått precis så mycket att det är för sent. Det är frågan om väldigt små marginaler. Vi var på rätt sida idag. Jag hoppas att vi aldrig behöver komma närmare gränsen än så här.
2 juli 2014
Skrufva
Plötsligt blev det sommar! Vi har hängt vid poolen hela dagen. Till och med Edda simmade. Hon syns dock inte på bild eftersom hon är extremt förtjust i mig just nu och helst sitter fastklistrad i mig med så mycket hudkontakt som möjligt, så ofta som möjligt. Det är både smickrande och tungt.
Sedan kom stunden då vi måste ta avsked av Jonas och Saija som åkte vidare, buhu. Vi har haft härliga dagar med dem. Barnen var ganska trötta och chillade i soffan med varsin bok. Jag tror att alla som älskar böcker kan förstå min förtjusning. (Amanda? Jessi?)
På eftermiddagen badades det vidare, grannens systers barn var på besök och det visade sig att en av dem ska börja på en parallellklass till Lovis. De kom jättebra överens alla tre och lekte i flera timmar. På kvällen tog stora barnen och jag en liten promenad för att hämta våra cyklar som stått kvar på campingen sedan vi åkte därifrån för dryga två veckor sedan. Jag skäms lite. Men bara lite. (Orsak: vi har haft en cykelnyckel på vift. Den har inte varit svår att hitta, bara svår att minnas.)
Och nu ska jag fortsätta med Maraminne som jag fick på posten av Mia precis innan vi åkte iväg till Åland. Jag trodde jag skulle ha hunnit läsa den redan, men först nu blir det av. Det jag har läst hittills verkar lovande. (Kuriosa: just när jag skulle länka till mias blogg skrev jag skrufva istället för skrifva. Skrufva vore ju det perfekta namnet på en blogg om reparationer av gamla föremål. Eftersom jag inte har tänkt starta en är det fritt fram att ta namnet.)
Sedan kom stunden då vi måste ta avsked av Jonas och Saija som åkte vidare, buhu. Vi har haft härliga dagar med dem. Barnen var ganska trötta och chillade i soffan med varsin bok. Jag tror att alla som älskar böcker kan förstå min förtjusning. (Amanda? Jessi?)
På eftermiddagen badades det vidare, grannens systers barn var på besök och det visade sig att en av dem ska börja på en parallellklass till Lovis. De kom jättebra överens alla tre och lekte i flera timmar. På kvällen tog stora barnen och jag en liten promenad för att hämta våra cyklar som stått kvar på campingen sedan vi åkte därifrån för dryga två veckor sedan. Jag skäms lite. Men bara lite. (Orsak: vi har haft en cykelnyckel på vift. Den har inte varit svår att hitta, bara svår att minnas.)
Och nu ska jag fortsätta med Maraminne som jag fick på posten av Mia precis innan vi åkte iväg till Åland. Jag trodde jag skulle ha hunnit läsa den redan, men först nu blir det av. Det jag har läst hittills verkar lovande. (Kuriosa: just när jag skulle länka till mias blogg skrev jag skrufva istället för skrifva. Skrufva vore ju det perfekta namnet på en blogg om reparationer av gamla föremål. Eftersom jag inte har tänkt starta en är det fritt fram att ta namnet.)
1 juli 2014
Mera hem
Min bror, min svägerska och deras barn har varit här sedan söndag och jag känner mig så vederkvickt (bortsett från att nätterna har blivit alltför korta). Jag älskar när de installerar sig här som om det här var vårt hem (det är det ju, men jag har inte vant mig vid tanken riktigt ännu) och allt känns som vanligt, utom att vi har bytt ställe. Samma rutiner, samma okomplicerade sätt att fördela uppgifter, samma vardag som vi delat så många gånger förr, både i Jakobstad och Vasa.
I söndags, när Jonas och Saija anlände, hade vi Emmas och Karins familjer här på pizza också, det var roligt och galet, barn överallt och många röster på samma gång (vi var sjutton personer). Idag åkte vi alla ut till Hellesbysand på lunch till Emma och Marc, jag och våra barn provade på Ålands lokaltrafik, vilket fungerade väldigt bra, och sen kom Caj dit med bilen direkt efter jobbet.
På torsdag hämtar vi vår nya (begagnade) soffa från Uppsala. Och på fredagen en hylla som jag också hittade på blocket. Samt lite lampor och annat smått från Ikea som kanske gör det mysigare här. (Stämningen från sju nakna glödlampor är trots allt något ...kal.)
Men faktiskt. Det börjar kännas alltmer som hemma. Och när Saija och jag för en stund sedan tog en promenad här i kvarteren runtomkring konstaterade vi att här finns förfärligt många fina hus. Små, söta och gamla, precis som jag gillar dem. De är säkert jättedyra. Men att titta är alldeles gratis. Och trevligt, för då får man alla hus på en gång.
I söndags, när Jonas och Saija anlände, hade vi Emmas och Karins familjer här på pizza också, det var roligt och galet, barn överallt och många röster på samma gång (vi var sjutton personer). Idag åkte vi alla ut till Hellesbysand på lunch till Emma och Marc, jag och våra barn provade på Ålands lokaltrafik, vilket fungerade väldigt bra, och sen kom Caj dit med bilen direkt efter jobbet.
På torsdag hämtar vi vår nya (begagnade) soffa från Uppsala. Och på fredagen en hylla som jag också hittade på blocket. Samt lite lampor och annat smått från Ikea som kanske gör det mysigare här. (Stämningen från sju nakna glödlampor är trots allt något ...kal.)
Men faktiskt. Det börjar kännas alltmer som hemma. Och när Saija och jag för en stund sedan tog en promenad här i kvarteren runtomkring konstaterade vi att här finns förfärligt många fina hus. Små, söta och gamla, precis som jag gillar dem. De är säkert jättedyra. Men att titta är alldeles gratis. Och trevligt, för då får man alla hus på en gång.