Jag reser ganska mycket i jobbet, och bor en hel del på hotell nuförtiden. Först var det roligt och lyxigt, nu tycker jag oftast att det skulle vara skönare att vara hemma i min egen säng. Men en sak som jag verkligen njuter av är att få klä på mig pyjamas redan klockan åtta, knycka täcket från den tomma grannsängen och ta rummets ALLA kuddar och lägga mig bekvämt i sängen och bara slappa med Netflix, en kopp te och kanske lite Wordfeud på telefonen.
Alltså det är så enkelt att göra en medelålders dam som jag nöjd. Faktiskt.
(Missnöjd också. Faktiskt. Men nu handlar det inte om den saken.)
I dag är det för övrigt EXAKT en månad tills jag fyller 40.
6 november 2019
5 november 2019
Renovering
Hej och hälsningar från Ekenäs, där jag ska hänga de närmaste dagarna på bokkalas. Just nu är klockan tjugo i nio på kvällen, det känns om om Ekenäs är i en annan tidszon för jag är jättetrött och min kropp tror att klockan är närmare elva. Jag sitter därmed redan i sängen i pyjamas och ska antingen titta på Netflix eller läsa en tidning som jag har köpt. En inredningstidning! Det hör inte till vardagen, men det borde det kanske göra.
Det är så länge sedan jag har bloggat att det har hänt en massa saker i mitt liv. Till exempel har vi flyttat. Ja, om du som läser känner mig eller följer mig på Instagram eller är kompis med mig på Facebook, eller varför inte alla tre, så är det här old news. Men det präglar ändå familjens vardagsliv så pass mycket att jag inte kan låta bli att nämna det så fort jag öppnar munnen eller börjar skriva ett blogginlägg.
Vi har flyttat. Vi renoverar. Och precis som det brukar så blev allt mycket mer omfattande och därmed också mycket dyrare än vi hade planerat. Vi hade inte tänkt göra annat än byta taket, mura ett par spisar och göra klart en toa som var på hälft. Sedermera har vi bytt tak, låtit mura två spisar, målat de flesta väggarna, bytt ut hela köket, bytt ut alla kranar i hela huset, installerat en toalettstol, pikat sönder en betongfot så vi har hål i sovrumsgolvet, installerat ett badkar, slipat de flesta golv, slutfört installationen av husets värmesystem, köpt och monterat otaliga möbler, lagt om lite golv, tapetserat, målat innertak osv. Så kan det gå (obs! många av de saker som låter svåra har hantverkare gjort, men golvläggning, -slipning och oljning samt målararbeten och tapetsering har vi skött själva) Jag tror det kommer att bli fint bara vi blir färdiga, men vi är inte riktigt där än, trots att vi flyttade in för över en månad sedan. Eller vadå TROTS? Haha, tror jag att jag är släkt med Ernst? (Nu slog mig tanken att jag kanske är det! Man vet aldrig säkert! Borde kolla upp det!)
En månad är ju inte särskilt länge i renoveringsvärlden, väl? Det går framåt, för det mesta i alla fall. Men ibland känns det nästan som om det går åt andra hållet istället. Som när det störtregnade ute en horribel höstdag, och plötsligt började rinna in vatten genom vårt sovrumsfönster. Just vid det här tillfället var vi mitt i takbytet och jag var ensam hemma, för Caj var i Sverige på jobb. Jag tog direkt till kofoten och drog loss fönsterlisterna för att kolla var vattnet riktigt kom in (ovanför fönsterkarmen var svaret på den frågan) och försökte fånga upp så mycket vatten som möjligt med ett gammalt lakan och en handduk som Caj fick på Teneriffa på åttitalet. Det slutade regna och följande dag kom Caj hem. Några dagar senare var takläggarna klara och det har inte regnat in sen dess. Men istället för att lägga tillbaka listen (jag kom av mig) har Caj skurit loss stora bitar av väggen för att kolla hur pass fuktskadad den är (lite mörk men inte alls mjuk ovanför fönstret, ljus och torr och hård på alla andra ställen). Ja, så nu måste vi väl fixa om väggarna också i sovrummet lite snabbare än vi hade tänkt, för plötsligt ser det ganska risigt ut. Ännu risigare än det gjorde då vi bara hade hål i golvet! Jag trodde att vi skulle vara klara till jul i år, men det blir nog till julen 2020 istället. Jag har börjat vänja mig vid den tanken också.
Det är så länge sedan jag har bloggat att det har hänt en massa saker i mitt liv. Till exempel har vi flyttat. Ja, om du som läser känner mig eller följer mig på Instagram eller är kompis med mig på Facebook, eller varför inte alla tre, så är det här old news. Men det präglar ändå familjens vardagsliv så pass mycket att jag inte kan låta bli att nämna det så fort jag öppnar munnen eller börjar skriva ett blogginlägg.
Vi har flyttat. Vi renoverar. Och precis som det brukar så blev allt mycket mer omfattande och därmed också mycket dyrare än vi hade planerat. Vi hade inte tänkt göra annat än byta taket, mura ett par spisar och göra klart en toa som var på hälft. Sedermera har vi bytt tak, låtit mura två spisar, målat de flesta väggarna, bytt ut hela köket, bytt ut alla kranar i hela huset, installerat en toalettstol, pikat sönder en betongfot så vi har hål i sovrumsgolvet, installerat ett badkar, slipat de flesta golv, slutfört installationen av husets värmesystem, köpt och monterat otaliga möbler, lagt om lite golv, tapetserat, målat innertak osv. Så kan det gå (obs! många av de saker som låter svåra har hantverkare gjort, men golvläggning, -slipning och oljning samt målararbeten och tapetsering har vi skött själva) Jag tror det kommer att bli fint bara vi blir färdiga, men vi är inte riktigt där än, trots att vi flyttade in för över en månad sedan. Eller vadå TROTS? Haha, tror jag att jag är släkt med Ernst? (Nu slog mig tanken att jag kanske är det! Man vet aldrig säkert! Borde kolla upp det!)
En månad är ju inte särskilt länge i renoveringsvärlden, väl? Det går framåt, för det mesta i alla fall. Men ibland känns det nästan som om det går åt andra hållet istället. Som när det störtregnade ute en horribel höstdag, och plötsligt började rinna in vatten genom vårt sovrumsfönster. Just vid det här tillfället var vi mitt i takbytet och jag var ensam hemma, för Caj var i Sverige på jobb. Jag tog direkt till kofoten och drog loss fönsterlisterna för att kolla var vattnet riktigt kom in (ovanför fönsterkarmen var svaret på den frågan) och försökte fånga upp så mycket vatten som möjligt med ett gammalt lakan och en handduk som Caj fick på Teneriffa på åttitalet. Det slutade regna och följande dag kom Caj hem. Några dagar senare var takläggarna klara och det har inte regnat in sen dess. Men istället för att lägga tillbaka listen (jag kom av mig) har Caj skurit loss stora bitar av väggen för att kolla hur pass fuktskadad den är (lite mörk men inte alls mjuk ovanför fönstret, ljus och torr och hård på alla andra ställen). Ja, så nu måste vi väl fixa om väggarna också i sovrummet lite snabbare än vi hade tänkt, för plötsligt ser det ganska risigt ut. Ännu risigare än det gjorde då vi bara hade hål i golvet! Jag trodde att vi skulle vara klara till jul i år, men det blir nog till julen 2020 istället. Jag har börjat vänja mig vid den tanken också.
5 juli 2019
Eddas kalas-kafe
Vi var i Sverige över midsommar, men nu kommer vi att hålla oss i hemknutarna resten av sommaren, tror jag. Det känns skönt. Jag håller på att renovera det vi "skulle göra klart själva" (HAHA) i Lovis och Iduns rum då vi renoverade huset 2015. Jag har bland annat målat taket, takbjälkar, fönsterfoder och dörrlister. Och så har vi målat om väggarna i Iduns rum helt och hållet. Kalklitir må vara snyggt, men det är ingen hit på barnrumsväggar, särskilt inte hos ett barn som regelbundet använder handkräm, väggarna suger i sig som svampar och det är inte snyggt. Var inte snyggt, alltså. Nu är det jättefint då väggarna är målade med helt vanlig väggfärg.
I går hade Edda kompiskalas. Det var ännu bättre än förra året, då det bara var tre som grät, för i år var det bara en! Caj och Edda hade byggt en kiosk där festföremålet sålde kalasmat som gästerna fick köpa för pengarna som fanns i skattjaktsskatten. Jag tyckte konceptet var alldeles briljant då jag kom på det, sen när jag berättade om det för Jonas och Saija visade det sig att de hade kört något liknande på Lones kalas några dagar tidigare. Jag vet inte om "great minds think alike" eller om jag borde inse att jag verkligen har överskattat originaliteten i min fantasi.
Vi har råkat på en jobbig sommarförkylning här i huset, så nu går vi alla omkring och hostar ikapp. En natt kliade min hals så mycket att jag bara sov 3,5h! Men annars har vi det rätt bra. Caj har äntligen semester och kvällssolen på terrassen är inte av denna världen. Jag älskar den!
De senaste timmarna har Edda, Idun och jag legat i vårt terrasmöblemang och läst, eftersom vi var till bibban tidigare i dag. Lovis har legat i en solstol och lyssnat på en podcast och Caj har reparerat gräsklipparen som nu verkar gå bra. Idun fixade smoothie och sålde till oss andra från Eddas kalaskafé (de där pengarna vi printade ut har redan visat sig vara väldigt användbara), sen tog Lovis över och sålde godis och planscher, och nu ser det ut som om någon har plockat fram smörgåsingredienser därute. Borde man installera ett helt kök där, och printa lite mera pengar? Kanske jag skulle slippa laga mat resten av sommaren då?
Bilden på pengarna är en av de roligaste som har tagits på Edda, jag skrattar lika mycket varje gång jag tittar på den. Edda själv (som har betydligt mer självdistans än sina äldre syskon) tycker också att den är väldigt festlig.
I går hade Edda kompiskalas. Det var ännu bättre än förra året, då det bara var tre som grät, för i år var det bara en! Caj och Edda hade byggt en kiosk där festföremålet sålde kalasmat som gästerna fick köpa för pengarna som fanns i skattjaktsskatten. Jag tyckte konceptet var alldeles briljant då jag kom på det, sen när jag berättade om det för Jonas och Saija visade det sig att de hade kört något liknande på Lones kalas några dagar tidigare. Jag vet inte om "great minds think alike" eller om jag borde inse att jag verkligen har överskattat originaliteten i min fantasi.
Vi har råkat på en jobbig sommarförkylning här i huset, så nu går vi alla omkring och hostar ikapp. En natt kliade min hals så mycket att jag bara sov 3,5h! Men annars har vi det rätt bra. Caj har äntligen semester och kvällssolen på terrassen är inte av denna världen. Jag älskar den!
De senaste timmarna har Edda, Idun och jag legat i vårt terrasmöblemang och läst, eftersom vi var till bibban tidigare i dag. Lovis har legat i en solstol och lyssnat på en podcast och Caj har reparerat gräsklipparen som nu verkar gå bra. Idun fixade smoothie och sålde till oss andra från Eddas kalaskafé (de där pengarna vi printade ut har redan visat sig vara väldigt användbara), sen tog Lovis över och sålde godis och planscher, och nu ser det ut som om någon har plockat fram smörgåsingredienser därute. Borde man installera ett helt kök där, och printa lite mera pengar? Kanske jag skulle slippa laga mat resten av sommaren då?
Bilden på pengarna är en av de roligaste som har tagits på Edda, jag skrattar lika mycket varje gång jag tittar på den. Edda själv (som har betydligt mer självdistans än sina äldre syskon) tycker också att den är väldigt festlig.
27 juni 2019
Houdan
Vi har tagit tre kycklingar! De heter Vallmo, Felicia och Åsa och är jättesöta och har redan sina tydliga personligheter. Åsa är väldigt sprattlig och amper, Vallmo är också lite vild och pigg, men lugnar ner sig då man håller henne i famnen, Felicia är en sömntuta som somnade cirka åtta gånger (utan överdrift!) i mina kupade händer igår. Just nu är de gul-svart-fläckiga, men de kommer att se superknäppa ut som vuxna. Se bara:
Hahaha.
Hahaha.
18 mars 2019
En arbetsdag
I dag har jag en bra dag på gång. Jag steg upp halv åtta, som jag gör de flesta morgnar. Jag yogade en kvart, åt frukost (två havrebröd med avokado och tomat, lite yoghurt och mysli, samt en stor kopp apelsinchai med havremjölk), gick upp för att väcka Edda, som inte alls sov, utan hade gömt sig under täcket tillsammans med Caj för att jag skulle leta efter dem. Jag tycker det är roligt att det här fortfarande är en av Eddas bästa lekar, hon håller alltid på att fnissa ihjäl sig när man slutligen hittar henne.
Lovis cyklade iväg till skolan och Idun packade sina simkläder eftersom de har gympa i simhallen i dag. När alla hade ätit och klätt på sig körde jag Edda till dagis och Idun och ett av grannbarnen till simhallen, och Caj åkte iväg till sitt jobb. Jag kom hem igen, skrev en handfull mail och två fakturor, och nu ska jag ta mig en tankepromenad i det oerhört tråkiga och slaskiga vädret. Förhoppningsvis kommer jag på något bra. Eller så går jag bara och funderar på annat, och det är också helt okej. Oftast har jag inga särskilda mål med mina tysta promenader, men i dag ska jag faktiskt försöka smida lite planer.
Förr veckan gjorde jag nämligen det drastiska beslutet att börja från noll igen med boken jag håller på med, trots att jag redan har skrivit femton kapitel. Det är alltså den sjätte boken om Pensionärsmakten, den är ultrasvår att skriva jämfört med de två senaste. Jag kommer förmodligen nog att kunna använda en del av den gamla texten, men vi ska se, vi ska se. Jag skrev i alla fall en ny, otroligt actionspäckad början förra veckan, och nu är jag hemskt nyfiken på vad som ska hända. Jag måste hitta på något bra, så jag får veta hur det går och vad som ska hända.
Nu ska jag således ta på mig ytterkläderna, mata hönsen (Caj och jag har ett nytt system där vi sköter dem varannan vecka, han tog förra veckan och nu är det min tur), och sedan ska jag försöka hitta den minst slaskiga vägen att vandra på. Det blir förmodligen en ganska tråkig promenad eftersom det är bäst plogat längs de största cykelvägarna, men som känt är tråkighet bra för kreativiteten, så det är väl bara att promenera på även om omgivningen är hemskt ostimulerande. Sedan ska jag äta lunch, och sen skriva, skriva, skriva.
Förra veckan fick jag annars besked om att jag har beviljats ett ettårigt arbetsstipendium från Svenska Kulturfonden för en bok som jag länge har velat skriva! TACK! Det är otroligt skönt att veta hur jag ska finansiera det projektet. Lika roligt är att åtminstone tre av mina vänner också har fått arbetsstipendium för sina konstprojekt. Det blir roligt att se vad de kommer åstadkomma under sina skaparår, jag tror det blir fantastiskt!
Lovis cyklade iväg till skolan och Idun packade sina simkläder eftersom de har gympa i simhallen i dag. När alla hade ätit och klätt på sig körde jag Edda till dagis och Idun och ett av grannbarnen till simhallen, och Caj åkte iväg till sitt jobb. Jag kom hem igen, skrev en handfull mail och två fakturor, och nu ska jag ta mig en tankepromenad i det oerhört tråkiga och slaskiga vädret. Förhoppningsvis kommer jag på något bra. Eller så går jag bara och funderar på annat, och det är också helt okej. Oftast har jag inga särskilda mål med mina tysta promenader, men i dag ska jag faktiskt försöka smida lite planer.
Förr veckan gjorde jag nämligen det drastiska beslutet att börja från noll igen med boken jag håller på med, trots att jag redan har skrivit femton kapitel. Det är alltså den sjätte boken om Pensionärsmakten, den är ultrasvår att skriva jämfört med de två senaste. Jag kommer förmodligen nog att kunna använda en del av den gamla texten, men vi ska se, vi ska se. Jag skrev i alla fall en ny, otroligt actionspäckad början förra veckan, och nu är jag hemskt nyfiken på vad som ska hända. Jag måste hitta på något bra, så jag får veta hur det går och vad som ska hända.
Nu ska jag således ta på mig ytterkläderna, mata hönsen (Caj och jag har ett nytt system där vi sköter dem varannan vecka, han tog förra veckan och nu är det min tur), och sedan ska jag försöka hitta den minst slaskiga vägen att vandra på. Det blir förmodligen en ganska tråkig promenad eftersom det är bäst plogat längs de största cykelvägarna, men som känt är tråkighet bra för kreativiteten, så det är väl bara att promenera på även om omgivningen är hemskt ostimulerande. Sedan ska jag äta lunch, och sen skriva, skriva, skriva.
Förra veckan fick jag annars besked om att jag har beviljats ett ettårigt arbetsstipendium från Svenska Kulturfonden för en bok som jag länge har velat skriva! TACK! Det är otroligt skönt att veta hur jag ska finansiera det projektet. Lika roligt är att åtminstone tre av mina vänner också har fått arbetsstipendium för sina konstprojekt. Det blir roligt att se vad de kommer åstadkomma under sina skaparår, jag tror det blir fantastiskt!
10 mars 2019
Skida
Ja, någon hann kanske redan hoppas att jag hade slutat blogga, men precis som löss eller springmask dyker jag upp igen när alla redan tror att allt är förbi. Moahahah.
Vet ni vad jag har gjort? Jag har köpt skidor! Och jag har redan skidat ungefär åtta kilometer i vinter. Nu förstår jag att många kanske tänker att det inte är så mycket, men vet ni vad, om man slår ut mängden på alla de år som har gått sedan jag skidade sist blir det ännu mindre! Min gissning är att jag kanske skidade sist för cirka tjugofyra år sedan, och åtta delat på tjugofyra leder till i medeltal 333 meter i året sedan dess. Jag kommer ju inte ens ett varv runt en sportplan PER ÅR med den mängden. Ska nog skida lite till för att få upp statistiken.
Just nu är jag nästan som besatt av att prata om att skida. Jag har ägt skidorna i en vecka, och skidat bara två gånger, men jag pratar om skidning varje dag. Ofta med väldigt stor entusiasm, vilket får mina barn att himla med ögonen och tycka att jag är löjlig. (Det är jag å andra sidan van vid från cirka alla andra livssituationer.) Men jag tycker det är så spännande att göra något jag har avskytt, och varit riktigt usel på, och faktiskt märka att det inte är så hemskt som jag trodde. Jag är långt ifrån skidfrälst och kommer nog aldrig att delta i Vasaloppet. Dessutom känner jag mig väldigt okoordinerad, jag trodde att skidtakten skulle sitta i kroppen på ett naturligt sätt, men väldigt många av mina moves är väldigt onaturliga. Nå. Ganska trevligt är det ändå när man får upp farten (i en nerförsbacke, alltså), och svischar iväg.
Vet ni vad jag har gjort? Jag har köpt skidor! Och jag har redan skidat ungefär åtta kilometer i vinter. Nu förstår jag att många kanske tänker att det inte är så mycket, men vet ni vad, om man slår ut mängden på alla de år som har gått sedan jag skidade sist blir det ännu mindre! Min gissning är att jag kanske skidade sist för cirka tjugofyra år sedan, och åtta delat på tjugofyra leder till i medeltal 333 meter i året sedan dess. Jag kommer ju inte ens ett varv runt en sportplan PER ÅR med den mängden. Ska nog skida lite till för att få upp statistiken.
Just nu är jag nästan som besatt av att prata om att skida. Jag har ägt skidorna i en vecka, och skidat bara två gånger, men jag pratar om skidning varje dag. Ofta med väldigt stor entusiasm, vilket får mina barn att himla med ögonen och tycka att jag är löjlig. (Det är jag å andra sidan van vid från cirka alla andra livssituationer.) Men jag tycker det är så spännande att göra något jag har avskytt, och varit riktigt usel på, och faktiskt märka att det inte är så hemskt som jag trodde. Jag är långt ifrån skidfrälst och kommer nog aldrig att delta i Vasaloppet. Dessutom känner jag mig väldigt okoordinerad, jag trodde att skidtakten skulle sitta i kroppen på ett naturligt sätt, men väldigt många av mina moves är väldigt onaturliga. Nå. Ganska trevligt är det ändå när man får upp farten (i en nerförsbacke, alltså), och svischar iväg.
27 januari 2019
Vi har en vinnare!
Det var 47 personer som ville vinna fem små böcker, och vinnaren blev Ulrika som kommenterade på Facebook! Grattis! Jag kommer och ploppar in böckerna i din postlåda någon dag!
Och alla ni andra som var med i utlottningen: ni kan ändå ta del av de här fina texterna! Gå in på enlitenbok.fi och beställ hem dem, till exempel!
Och alla ni andra som var med i utlottningen: ni kan ändå ta del av de här fina texterna! Gå in på enlitenbok.fi och beställ hem dem, till exempel!
24 januari 2019
#FFF Fridays For Future
De flesta har säkert hört om Greta Thunberg, som började skolstrejka mot att politikerna inte gör tillräckligt för att stoppa klimatförändringen. "Om ni struntar i min framtid tänker också jag göra det", lär hon ha sagt, slutade gå till skolan om fredagarna, och ställde sig på riksdagstrappan i protest mot vuxenvärldens slapphet inför framtiden. Det här är i dag en världsomspännande rörelse där ungefär 70 000 människor är med och protesterar om fredagarna. Också jag.
Jag funderar ofta på mina vardagsval. Jag äter till exempel inte kött längre, och fisk väldigt sporadiskt. Jag återvinner så mycket jag kan och just nu handlar jag inga kläder alls. Men jag skulle kunna göra mera. Mycket, mycket mera. Förra året flög jag både till England, Danmark och Sverige, till exempel. Det var både nöjesresor och jobbresor. Jag älskar att resa, men känner starkt att just flygandet är en sak som ändå oftast är en lyx jag kan välja bort, hur gärna jag än skulle upptäcka världen och hälsa på vänner i andra världsdelar. Men sjutton också vad det är motigt.
Det är jättesvårt att alltid välja det som man vet att är det bästa för miljön. Jag tycker det, och då är jag ändå intresserad av en grön livsstil. Det att jag väljer bort resorna och låter bli att flyga spelar ingen roll om inte många, många andra gör samma val, tänker jag ibland. Och många kommer inte att välja bort flygresor utan politiska påtryckningar. Om vi inte gör något för att bromsa klimatförändringen har vi snart ingenstans att resa överhuvudtaget. Och ingenstans att resa från.
Minns ni på 80-talet då det var mycket tal om hur vår livsstil höll på att förstöra ozonlagret? Tack vare Montrealavtalet som FN skrev under 1987 finns egentligen bara ett stort hål kvar, ovanför Antarktis. Och det ser ut som om det också långsamt håller på att växa fast. Situationen blev bättre tack vare att besluten fattades politiskt och att man slutade gå och hoppas på att varje individ, fabrik och land självmant skulle välja det rätta. Det går att påverka positivt bara man gör det också politiskt.
Jag hör inte till dem som är mest insatta i klimatfrågan. Ändå väljer jag att gå till rådhuset här i Jakobstad de flesta fredagar klockan 15 för att manifestera tillsammans med andra. Första gången var vi fyra eller fem, sen sex, sen åtta, och förra gången var vi femton. Långsamt ökar antalet, och jag hoppas att vi blir fler och fler för varje fredag som går. I morgon åker jag till Educamässan i Helsingfors och kommer missa Fridays For Future i Jakobstad. Den här veckan väljer jag därför att dra mitt strå till stacken genom att skriva om #FFF här. Alla är välkomna, med eller utan skylt. Stanna där i fem minuter eller sextio. Ta med barn eller partners, eller kom ensam. Vi har haft många intressanta samtal där på trappan de senaste veckorna, och man måste inte känna nån för att vara med.
Så: Välkommen till rådhustrappan i Jakobstad i morgon klockan 15! Sen joinar jag er igen 1.2 (och då ryktas det att typ hela Norden är med. Inte på rådhustrappan i Jakobstad alltså, utan så där lite här och var).
Och om du vill hålla koll på vad som är på gång här i stan kan du leta upp Fridays For Future Jakobstad på Facebook, där står det mesta!
Jag funderar ofta på mina vardagsval. Jag äter till exempel inte kött längre, och fisk väldigt sporadiskt. Jag återvinner så mycket jag kan och just nu handlar jag inga kläder alls. Men jag skulle kunna göra mera. Mycket, mycket mera. Förra året flög jag både till England, Danmark och Sverige, till exempel. Det var både nöjesresor och jobbresor. Jag älskar att resa, men känner starkt att just flygandet är en sak som ändå oftast är en lyx jag kan välja bort, hur gärna jag än skulle upptäcka världen och hälsa på vänner i andra världsdelar. Men sjutton också vad det är motigt.
Det är jättesvårt att alltid välja det som man vet att är det bästa för miljön. Jag tycker det, och då är jag ändå intresserad av en grön livsstil. Det att jag väljer bort resorna och låter bli att flyga spelar ingen roll om inte många, många andra gör samma val, tänker jag ibland. Och många kommer inte att välja bort flygresor utan politiska påtryckningar. Om vi inte gör något för att bromsa klimatförändringen har vi snart ingenstans att resa överhuvudtaget. Och ingenstans att resa från.
Minns ni på 80-talet då det var mycket tal om hur vår livsstil höll på att förstöra ozonlagret? Tack vare Montrealavtalet som FN skrev under 1987 finns egentligen bara ett stort hål kvar, ovanför Antarktis. Och det ser ut som om det också långsamt håller på att växa fast. Situationen blev bättre tack vare att besluten fattades politiskt och att man slutade gå och hoppas på att varje individ, fabrik och land självmant skulle välja det rätta. Det går att påverka positivt bara man gör det också politiskt.
Jag hör inte till dem som är mest insatta i klimatfrågan. Ändå väljer jag att gå till rådhuset här i Jakobstad de flesta fredagar klockan 15 för att manifestera tillsammans med andra. Första gången var vi fyra eller fem, sen sex, sen åtta, och förra gången var vi femton. Långsamt ökar antalet, och jag hoppas att vi blir fler och fler för varje fredag som går. I morgon åker jag till Educamässan i Helsingfors och kommer missa Fridays For Future i Jakobstad. Den här veckan väljer jag därför att dra mitt strå till stacken genom att skriva om #FFF här. Alla är välkomna, med eller utan skylt. Stanna där i fem minuter eller sextio. Ta med barn eller partners, eller kom ensam. Vi har haft många intressanta samtal där på trappan de senaste veckorna, och man måste inte känna nån för att vara med.
Så: Välkommen till rådhustrappan i Jakobstad i morgon klockan 15! Sen joinar jag er igen 1.2 (och då ryktas det att typ hela Norden är med. Inte på rådhustrappan i Jakobstad alltså, utan så där lite här och var).
Och om du vill hålla koll på vad som är på gång här i stan kan du leta upp Fridays For Future Jakobstad på Facebook, där står det mesta!
22 januari 2019
En liten bok
Samarbete med En liten bok
Ida-Lina och Kajsa, två utmärkta läromedelsredaktörer och bra typer som dessutom är mina kompisar, startade ganska nyligen (med medelålderstidssyn mätt, alltså) ett företag som heter En liten bok. Det första gänget små böcker kom i höstas och har klimatpåverkan som gemensamt tema. Deras omfång och variation är perfekt för att alla ska hitta något de gillar. Så här står det på En liten boks hemsida:
Vi erbjuder dig små böcker som du kan läsa under en bussresa, i skolan och egentligen var som helst. Texterna är bland annat noveller, dikter, serier eller populärvetenskapliga texter. I den första textsamlingen ingår fem texter, med temat klimatpåverkan. Till samlingen hör en lärarhandledning som gör novellerna lätta att använda i undervisningen. Böckerna passar barn, unga och vuxna, både i skolan och för fritidsläsning.
Johanna Holmström, Emma Juslin, Martina Moliis-Mellberg (också känd som världens bästa kramare), Basse Nyberg och Marcus Roselund, har skrivit varsin liten bok i den här första omgången. Det finns dikter, noveller och faktatexter, och jag tycker det är roligt att första laddningen små böcker känns så enhetlig trots variationen.
Själv blev jag (överraskande nog) allra mest berörd av Marcus Rosenlunds faktatext i boken Människan- och andra naturliga orsaker, som handlar om vad jorden har gått igenom under sina olika skeden. Håhå, så liten och obetydlig jag kände mig plötsligt. Jätteintressant läsning, det föranledde dessutom att jag skaffade Vädret som förändrade världen av samma författare, åt Caj till julklapp, med baktanken att jag också ska läsa den.
Om du är lärare kan du använda böckerna i undervisningen. Flera av böckerna har nämligen lärarhandledningar, med förslag på hur man kan använda texterna i större grupper. Smart koncept!
Nu har du chansen att vinna alla de fem böcker som En liten bok hittills har gett ut. Det enda du behöver göra är att lämna en kommentar (antingen här eller på FB), så är du med i utlottningen! Vinnaren dras på söndag kväll!
Ida-Lina och Kajsa, två utmärkta läromedelsredaktörer och bra typer som dessutom är mina kompisar, startade ganska nyligen (med medelålderstidssyn mätt, alltså) ett företag som heter En liten bok. Det första gänget små böcker kom i höstas och har klimatpåverkan som gemensamt tema. Deras omfång och variation är perfekt för att alla ska hitta något de gillar. Så här står det på En liten boks hemsida:
Vi erbjuder dig små böcker som du kan läsa under en bussresa, i skolan och egentligen var som helst. Texterna är bland annat noveller, dikter, serier eller populärvetenskapliga texter. I den första textsamlingen ingår fem texter, med temat klimatpåverkan. Till samlingen hör en lärarhandledning som gör novellerna lätta att använda i undervisningen. Böckerna passar barn, unga och vuxna, både i skolan och för fritidsläsning.
Johanna Holmström, Emma Juslin, Martina Moliis-Mellberg (också känd som världens bästa kramare), Basse Nyberg och Marcus Roselund, har skrivit varsin liten bok i den här första omgången. Det finns dikter, noveller och faktatexter, och jag tycker det är roligt att första laddningen små böcker känns så enhetlig trots variationen.
Själv blev jag (överraskande nog) allra mest berörd av Marcus Rosenlunds faktatext i boken Människan- och andra naturliga orsaker, som handlar om vad jorden har gått igenom under sina olika skeden. Håhå, så liten och obetydlig jag kände mig plötsligt. Jätteintressant läsning, det föranledde dessutom att jag skaffade Vädret som förändrade världen av samma författare, åt Caj till julklapp, med baktanken att jag också ska läsa den.
Om du är lärare kan du använda böckerna i undervisningen. Flera av böckerna har nämligen lärarhandledningar, med förslag på hur man kan använda texterna i större grupper. Smart koncept!
Nu har du chansen att vinna alla de fem böcker som En liten bok hittills har gett ut. Det enda du behöver göra är att lämna en kommentar (antingen här eller på FB), så är du med i utlottningen! Vinnaren dras på söndag kväll!
21 januari 2019
Bra början
Jag har i stadig takt prickat av arbetsuppgift efter arbetsuppgift längs med månaden, och börjar snart se slutet på min lista. Målet är att gå in i en längre skrivperiod (med sedvanliga, men ganska få, avbrott för skolbesök) i februari. Jag håller på att knyta ihop texttrådarna för årets två böcker, båda borde komma under sommaren. Den ena heter Kråkslottet och är fyrornas läsebok. Den andra är lite hemlig ännu, men så fort höstkatalogen kommer ska jag berätta mera!
Jag känner tydligt att familjen är inne i en övergångsperiod i livet. Hittills har det alltid varit fullt, fullt upp hela tiden. Barnen har haft program, vi vuxna har haft program, varje dag ska det lagas mat, huset är uppochner för jämnan och jag har inte haft en lugn stund. Men nu håller något på att hända. Det har till och med uppstått stunder då jag har hunnit fundera på vad jag vill, vad jag har lust med, om jag skulle ta itu med något av det där som alltid hamnar längst ner på listan. Jag har inte kommit så långt att jag faktiskt har verkställt något. Men bara det att hinna tänka "jo, nu kanske det skulle passa att måla en list" (för att sedan konstatera att jag inte riktigt litar på det här lugnet tillräckligt mycket för att ägna det åt något som är ganska tråkigt och som inte märks) känns som något nytt. Spännande. Ovant. Och trevligt.
Oftast tar jag tag i en bok, förstås. Just nu håller jag på med flera stycken, som jag brukar. Ellen tipsade om Min katt Jugoslavien som jag hittade på bibban, jag läser en roman på engelska som heter Vivian Rising, och så läser jag Maskrosguden som jag inte har kommit mig för att läsa förrän nu. Gillar alla tre.
Två bra serier har jag sett på Netflix också. Sex Education är en, den var rolig och innehöll en massa bra saker, roliga karaktärer, oväntade förhållanden, ett otroligt fint hus osv. En annan inspirerande serie är Consumed, där folk får hjälp med att rensa sina hem. Mycket mer fart och fläkt och bättre regi än Mari Kondo-serien, måste jag säga. Och bra på det sättet att de stora barnen på eget bevåg började rensa och sortera och har mycket bättre koll på vad de har för saker, plötsligt.
I år har jag fortsatt att försöka vara ute varje dag. Jag har lyckats alla dagar utom två. TVÅ! Adrienes yoga är jag också med på, och för första gången någonsin har jag inte halkat efter (ännu). Det här året har börjat riktigt bra, faktiskt. Frisk luft, dagsljus, lite motion, lite stretch. Jag är hemskt nöjd!
Jag känner tydligt att familjen är inne i en övergångsperiod i livet. Hittills har det alltid varit fullt, fullt upp hela tiden. Barnen har haft program, vi vuxna har haft program, varje dag ska det lagas mat, huset är uppochner för jämnan och jag har inte haft en lugn stund. Men nu håller något på att hända. Det har till och med uppstått stunder då jag har hunnit fundera på vad jag vill, vad jag har lust med, om jag skulle ta itu med något av det där som alltid hamnar längst ner på listan. Jag har inte kommit så långt att jag faktiskt har verkställt något. Men bara det att hinna tänka "jo, nu kanske det skulle passa att måla en list" (för att sedan konstatera att jag inte riktigt litar på det här lugnet tillräckligt mycket för att ägna det åt något som är ganska tråkigt och som inte märks) känns som något nytt. Spännande. Ovant. Och trevligt.
Oftast tar jag tag i en bok, förstås. Just nu håller jag på med flera stycken, som jag brukar. Ellen tipsade om Min katt Jugoslavien som jag hittade på bibban, jag läser en roman på engelska som heter Vivian Rising, och så läser jag Maskrosguden som jag inte har kommit mig för att läsa förrän nu. Gillar alla tre.
Två bra serier har jag sett på Netflix också. Sex Education är en, den var rolig och innehöll en massa bra saker, roliga karaktärer, oväntade förhållanden, ett otroligt fint hus osv. En annan inspirerande serie är Consumed, där folk får hjälp med att rensa sina hem. Mycket mer fart och fläkt och bättre regi än Mari Kondo-serien, måste jag säga. Och bra på det sättet att de stora barnen på eget bevåg började rensa och sortera och har mycket bättre koll på vad de har för saker, plötsligt.
I år har jag fortsatt att försöka vara ute varje dag. Jag har lyckats alla dagar utom två. TVÅ! Adrienes yoga är jag också med på, och för första gången någonsin har jag inte halkat efter (ännu). Det här året har börjat riktigt bra, faktiskt. Frisk luft, dagsljus, lite motion, lite stretch. Jag är hemskt nöjd!
10 januari 2019
First look wedding photos
Linn skrev en lista på saker som får henne att cringekrampa, och jag insåg hur ute jag är! Jag hade nämligen aldrig hört om First Look Wedding Photos (hahaha, skrev weeding först, det skulle vara något det, bilder av trädgårdsentusiastens möte med vårens första ogräsrensning, hur hen gråter av sorg över arbetet hen har framför sig). Det är alltså bilder av när brudparet ser varandra första gången med bröllopskläderna på sig. Det här tänkte jag när jag googlade fenomenet:
- Måste allt verkligen dokumenteras och bli ett begrepp med ett eget namn?
- Tja, det här var ju 50% rörande och 50% fånigt.
- Har de alltså aldrig sett varann i finkläder förr?
- När har jag, som brukade vara romantiskt lagd, blivit så här cynisk?
- Varför tog vi inga officiella bröllopsfoton? (Det här har jag frågat mig med jämna mellanrum. Det kändes inte jätteviktigt då vi gifte oss, men jag har faktiskt en video som nån hade filmat av oss då vi traskade in i kyrkan. Den är jättekort men det är alltid lika roligt att se den, så nu ångrar jag att vi inte fixade lite mer dokumentation, vi var mentalt i helt andra ändan av dagens dokumenteringsspektrum på den tiden.)
- Jag undrar om vi borde ta officiella bröllopsfoton nu istället, vi har ju kläderna kvar. Då kunde vi åtminstone ta Second Look-foton, hahaha.
- Förresten! Kanske både barnen och Caj skulle gråta av glädje om jag städade upp mig och klädde på mig brudklänningen. Främst för att jag då inte skulle vara klädd i underställ, som barnen nästan använder som ett skällsord då det gäller mig. Jag har nästan alltid på mig underställ då jag är hemma, vintertid. Då kan jag gå ut på promenad eller yoga utan att byta om, och jag kan existera utan att frysa. Att inte frysa får allt högre prioritet ju äldre jag blir.
- Om jag skulle gifta mig nu kanske jag skulle göra det i underställ.
- Det där sista var en fånig tanke, även om det låter bekvämt.