Lite mer sansad

Edda har en docka. Den heter Jusefin. (Att det stavas med U vet jag eftersom hon bokstaverade det för mig.) Jusefin har hon köpt för födelsedagspengar hon fick av min mormor. Jusefin är från Halpa-halli och har munnen uppspärrad i ett konstant skrik. Till en början hävdade Edda att hon sjöng temasången från Lejonkungen, men numera betyder gapandet ibland att Jusefin gäspar.

I måndags skulle vi åka och handla, och Jusefin skulle med. Edda hade planerat att hon skulle skjutsa omkring Jusefin i en liten kundvagn. När vi kom fram till parkeringen insåg vi till Eddas stora förfäran att Jusefin hade blivit hemma. Vi försökte trösta med att Jusefin får komma med nästa gång istället, men Edda var helt förstörd, och uttryckte detta genom ett rasande, ihärdigt vrål. Caj och Idun gick in och påbörjade mataffärerna, och Edda och jag satt oss ner i hallen. Edda skrek och jag tröstade. Edda skrek och jag försökte avleda. Edda skrek och jag kramade. Edda skrek och jag försökte berätta roliga, pruttrelaterade skämt. (Nej. Inte ens att jag pratade om pruttar fungerade. Då vet man att det är illa.)

Vi bor inte jättelångt från butiken. Kanske det hade varit smart att åka hem och hämta Jusefin. Man ska ju välja sina strider. Men Caj hade bilnyckeln i sin ficka och befann sig långt inne i Prismas labyrinter, och jag hoppades dessutom hela tiden på att utbrottet skulle avta.

Det gjorde det inte.

Kunder kom in i butiken, kunder handlade i lugn och ro och kom ut igen, med fulla kassar. Där satt vi hela tiden, Edda med en skrällande volym, jag med bedövade öron. Ibland kom nån bekant förbi, jag försökte konversera men fick ge upp eftersom varken jag eller de bekanta kunde bortse från Eddas misär.

Hon skrek oavbrutet i 50 minuter. Det var inte frågan om en mild, hulkande gråt, utan ett otroligt högljutt och argt läte som höll i sig.

Om det här hade varit första barnet hade jag antagligen fått ett nervöst sammanbrott eller ett ilsket utbrott. Vi har faktiskt kommit otroligt lindrigt undan just sådana här offentliga utbrott hittills i livet. Hemma har vi däremot grälat högljutt, länge och ofta. Jag brukar inte vara den som gör som jag vet att man borde göra, alltså bete sig som en sansad människa och resonera sakligt. Jag brukar hålla ut en stund och sen bli superirriterad och säga till på skarpen.

Men något har hänt i mig. Jag orkar inte. Jag orkar trösta och jag orkar vänta. Men jag orkar inte engagera mig så känslomässigt att jag själv dras med i stormen längre. Jag har ett helt annat överseende än jag hade i mina unga föräldradagar. Och det är ju riktigt bra i det här fallet.

Jag har kanske på ett pyttelitet område blivit en lite mer sansad förälder än jag var tidigare. (Eller en mer oengagerad?)

Nåväl. När Caj och Idun handlat klart åkte vi hem, och när vi hade varit hemma en stund slutade Edda att gråta, fast hon var lite sur på Jusefin över att hon hade stannat hemma.

Sen blev de kompisar igen.

En liten önskan

Nästan varje dag undrar jag varför vi bor här i Finland. Här är kallt, rått och trots att sommaren står för dörren har jag ytterbyxor, mössa och vantar då jag cyklar till jobbet på morgnarna. Och varje gång har jag lika lätt för att minnas svaret: vi bor här för att vi har släktingar och vänner i närheten, vi bor här för att Finlands sociala trygghet (än så länge) överträffar det mesta, för att sjukvården fungerar, för att jag har möjlighet att jobba som författare här, för att vi har ett hus vi trivs i osv.

Men det tar så länge innan det blir varmt. Jag har halsduk och yllesockor på mig alla månader utom juli (och till och med då, ibland). Jag önskar mig bara lite värme. Så där 17-25 grader skulle sitta fint.

Inflykter och utflykter*

Det är länge sedan jag har haft så här mycket tid för mig själv. Det är skönt. Ibland känns det lite ensamt. Till all lycka har jag flera vänner på Gotland.

Varannan dag har jag träffat Sandra, som jag sjöng med i Florakören så gott som hela tiden jag bodde i Åbo. Vi åt middag i tisdags, och i dag åkte vi runt på Gotlands variant av konstrundan tillsammans med Sandras väldigt gemytliga svärmor. Så snällt att visa mig runt! Varannan dag har jag haft nöjet att träffa ett par av mina mest långvariga bloggvänner, Pia och Dennis Kammeborn. I måndags var jag som sagt på stickcafé med dem i Botaniska trädgården, i går kväll var jag hembjuden till dem på middag (vi kastade oss in i samtalen med en sån frenesi att jag bara fick ett suddigt foto av det hela), och i morgon ska vi på lunch. Tänk vilken lycka att känna bra människor på andra ställen än hemma också.

Hemma hos Pia och Dennis i går. Världsbäst! Och se på soffan!

Sandra inledde med att ta mig till Högklint för att se på den ståtliga utsikten. Maffigt!

Se bara hur liten jag är, jämfört med det väldiga.

Sandra struck a pose för mig med havet i bakgrunden

Jag travade ner för en lång trappa och hittade den här grottan

Sen plockade vi upp Gertrud och åkte runt och tittade på konst. Och åt!

Vi inmundigade läcker lunch på Krusmyntagården. Måste grilla grönsaker oftare, SÅ gott!

Här var en av ateljéerna vi besökte. Fantastiska fönster.

Den här bilden är mest till för mina barn som hört legenden om Marteboljuset.

Efter att ha besökt cirka fem, sex ateljéer avslutade vi genom att besöka Gotlands äldsta café, där vi åt maffiga bakelser. Det här var min. Slurp.

Mitt skrivande blev det inte mycket bevänt med i dag, jag var så trött när jag kom hem från konstrundan att jag bara tyckte allt jag har skrivit hittills var dåligt. Istället för att producera mer text satt jag och petade i det som redan skrivits och började skriva listor på något slags struktur. Nu måste jag börja välja. Vilka spår ska utvecklas, vilka element behöver förstärkas, vad vill karaktärerna, vilka krokar ska slopas och så vidare. Och vad är målet med berättelsen? Har ingen aning. Kanske jag drömmer fram svaret i natt? Eller så börjar jag skriva på något helt annat i morgon. 

* rubriken på inlägget anspelar på Pias och Dennis bok Picknick, utflykter och inflykter, som jag äntligen fick i min hand. Den är så fin, full av sköna fotografier, idéer, teckningar och recept.

Jag är kär!

Alltså Visby! Vilken underbar stad, jag är alldeles pirrig i kroppen när jag traskar omkring här. Med tanke på hur väldigt lite jag har hunnit traska är graden av förtjusning anmärkningsvärd.

Efter en natt på Jonas och Saijas golv i Vasa fick jag skjuts av Saija, Tova, Lone och Ava till flygplatsen i morse, och halv fyra landade jag här på Östersjöns författar- och översättarcenter (eller okej, på flygplatsen, och sen tog jag mig hit). Jag fick en rundtur, fick välja ett rum åt mig (jag valde ett stort, med havsutsikt), tvättade av mig det värsta resdammet och sen gick jag raka vägen till botaniska trädgården där jag hade fått ett starkt tips om att Pia och Dennis skulle sitta och sticka med sitt stickcafégäng.

Så här såg det ut då jag gick ut från centret mot Botaniska trädgården

Direkt jag steg in i Botaniska trädgården fick jag syn på dem! Jag blev så glad!

Vilken superb början på den här Gotlandsvistelsen! Jag inledde alltså inte med att skriva, utan med att  träffa trevliga människor som satt och stickade. Vi pratade, åt sockerkaka och kolasnittar och umgicks. Älskar att bloggandet har gett mig vänner jag inte hade lärt känna annars. Älskar att författarlivet gör att jag får träffa dem på riktigt!

Rita, Pia och Dennis. Pia är en fantastisk stickare! (Rita och Dennis också, men jag är tyvärr inte lika bekant med deras alster som med Pias.)

Den där tomma platsen längst till höger var min!

Det var så fint att få vara med!

Allt är så grönt här! Och frodigt! (För att smälta in äter jag choklad just nu.)

Se nu bara en sån söt liten gata!

Till och med ruinerna är läckra!

Efteråt gick jag hemåt, fortsatte att mysa med alla underbara vyer, handlade mat, och... ja, tja. Här sitter jag nu. Funderar på att yoga bort de värsta knutarna i nacken och kanske ta en promenad. Titta på lite Chicas del cable på Netflix och läsa litegrann. Sova en lång natt.

 

Kan ni fatta: detta är utsikten från mitt fönster! Hav och stad. Och gräs!

Och DETTA har jag rakt utanför mitt fönster! En kyrka! Och en solnedgång!

Här ska jag sova i natt.

Och här ska jag jobba. Bland annat här.

I morgon ska jag skriva.

Gotland!

På måndag åker jag till Gotland för att skriva i en vecka. Det känns så otroligt fint att jag får möjligheten att åka, jag har fått ett resestipendium för att täcka flygresorna, och så fick jag plats på Östersjöns författar- och översättarcentrum. Jee. Det ska bli så fint!

Jag har texter och deadlines som pockar på, men jag har faktiskt tänkt ägna den här veckan enbart åt en helt ny, hemlig text; en som jag har lagt åt sidan medan jag har jobbat med Rakels mirakel och Brevbullen. Jag blir alldeles pirrig när jag tänker på den. För den här texten liknar inte något jag tidigare har skrivit, och jag tror att stämningen i Visby kommer vara den perfekta inspirationen för mig!

Är det något jag inte får missa på Gotland? Min plan är i och för sig att inte yra runt alltför mycket, men jag tar gärna emot goda råd på ställen och saker att uppleva.

Jäviga Lisen

Jag vaknade 05.45 i morse eftersom jag hade en obehaglig dröm om att jag blev stalkad (det enda jag vet om stalkern är att han var en man, men inte vad han hette, eller varför han ville vara med mig, eller hur han såg ut, eftersom det var en textmeddelandekedja jag drömde fram. Så otroligt symtomatiskt för dagens liv).

Textmeddelandekedjan såg ut så här (fast det var snyggare grafik i drömmen)

Han: Vi måste träffas. Snälla!
Jag (med en känsla av att det lättaste är att ge med sig): Okej.
Han: I så fall gäller följande villkor (en numrerad lista på en massa konstiga regler som jag måste följa).
Jag: Absolut inte, i så fall får det vara, jag gav dig en chans, men nu får du inte flera.
Han: (skickar bara ett foto av sitt förvridna ansikte, han gråter och ser grotesk ut och baserat på den här minnesbilden har jag ingen aning om hur han såg ut, men nu när jag tänker efter tror jag att han hade lånat vissa ansiktsdrag av Salvador Sobral, som sjöng det vinnande bidraget i ESC 2017.)
Jag: Äh, du kommer klara dig.
Han: Tror du verkligen det? Lisen.

Det sista hade alltså någon annan (Lisen, alltså) skrivit i hans ställe eftersom han själv var för förkrossad av att jag drog mig ur vår träff. Haha. Sedan vaknade jag och somnade inte om. Lite synd, nästan. Jag ville veta mer om varför Lisen var på hans sida.

Städning

Varje dag påminner Facebook mig om gamla minnen. När stora barnen var små verkar jag enbart och endast ha tänkt på städning. Jag gör det i och för sig fortfarande, men håller oftast tyst om saken på Facebook. Skulle jag inte kunna sysselsätta mig med trevligare tankar, undrar jag. Antagligen. Men behovet att ordna saker och ting (åtminstone i teorin) är tydligen större än jag har anat. Obehagligt att all den här tankeverksamheten inte leder till mer omvälvande resultat. (Videon är från 27.4, och först dagen innan morsdag var alla saker från vindstömningen på rätt plats. Kaoset har varit fruktansvärt påfrestande, särskilt för mig som är så trött och lättirriterad då det gäller rådd. Men JA, nu är vi färdiga med inomhuskaoset för denna gång. Nu har vi bara växthuset, husvagnen och ett skjul till kvar att rensa i, så är saker för en gångs skull faktiskt lite under kontroll.)

Ett år till nästa gång

Egentligen är det ju alltför sent att skriva om Eurovisionen nu, när spektaklet är förbi, men jag måste ändå. För aldrig har jag varit så engagerad som i år. Jag gör naturligtvis inga anspråk på att vara expert, det är jag verkligen inte. Men Caj och jag tittade på båda semifinalerna (unheard of) och när finalen kom hade jag dessutom lyssnat flera gånger på vissa utvalda bidrag. Vår sedvanliga eurovisionskväll tillsammans med syskon, svärsyskon, kusiner, barnens kusiner och småkusiner i nån sammansättning blev dessvärre avbokad. Lovis och Idun har varit sjuka från och till längs med veckan och deras yngsta kusin är bara en månad, så vi höll oss hemma i vårt eget vardagsrum, bara vi fyra (Edda sov).

Jag har inte tänkt skriva så mycket om låtarna (utom att rätt låt vann, jag älskade Portugals känslosamma, innerligt framförda bidrag, och sångarens totalt avskalade scenshow. Om man tänker på de mest minnesvärda vinnarna under de senaste åren – Loreen, Måns, Conchita osv – så verkar det  sällan vara en stor, galen show med vild pyroteknik som gör en till en vinnare).

Det jag däremot har tänkt skriva är att jag aldrig känner mig så europeisk som då jag tittar på ESC. Två hundra miljoner personer sitter och tittar på samma tävling, skrattar, förfasas, har åsikter, träffar aldrig varandra, men förenas ändå under en kväll, med blicken på samma scen. Jag tycker dessutom så mycket om att den här tävlingen inte är en kopia av något som kommer från Amerika, till exempel, utan en helt egen europeisk grej som vi fortsätter med oavsett vad omvärlden tycker. Fattar man det så fattar man det, fattar man det inte är det ingen som bryr sig riktigt, utan vi fortsätter bara. Innehållet förändras lite från år till år, innehållet, kvaliteten och scenvanan varierar, men att ESC återkommer år efter år är lika säkert som att det blir takatalvi i Finland minst en gång varje vår.

Det enda jag saknar riktigt mycket är den levande orkestern. Det var tider det, då de flesta bidragen kompades av en rejäl orkester med stråkar, blåsinstrument och whatnot (det där uttrycket passar inte alls i min blogg, sorry!). Italiens Francesco Gabbani flankerades till exempel av en hel orkester som ropade ALÉ då han framförde sitt vinnarbidrag i den italienska finalen, men när han uppträdde igår var det bara fyra futtiga körsångare som ropade alé, och det gjorde det hela lite mindre mäktigt, tycker jag.

Mio min Mio-varianter

Av någon anledning började Caj och jag tidigare i dag skoja om varianter på titeln Mio min Mio, och som vanligt spårade det ur. Här kommer en lista på några av titlarna.

Gnid no, Linn, gnid no
Romanen om tjänarinnan Linn, som aldrig lyckades få söndagssilvret att glänsa tillräckligt.

Kniidot, Kim, Kniidot
Novellsamlingen om Kim, som trots upprepade påminnelser om sitt snåla beteende aldrig slutar snylta på sina vänner. Varje novell slutar med samma konstaterande: kniidot Kim, kniidot.

Krig no itt! Krig no!
Historien om den förvirrade diktatorn som gav tvetydiga befallningar till sina undersåtar, och skapade kaos i riket.

Tiid no, liim tiid no
Miniatyrhobbybyggarnas årsberättelse, fullspäckad med anekdoter om besserwissrar som inte tvekar att lägga sig i hur snabblimmet ska appliceras.

Kviid no, kvinn, kviid no
1978 samlades en grupp barnmorskor i Pensala för att utveckla en ny förlossningsmetod som gick ut på att föda barn under entoniga kvidanden. Mötet resulterade i pamfletten Kviid no, kvinn, kviid no som delades ut gratis på rådgivningarna hösten 1979.

Rid to, finn, rid to
En hjältemodig historia om den generöse finlandssvensken som gillade att bjussa folk från andra språkgrupper på gratis ridturer.

Vrid no Tim, vrid no!
Handbok i att öppna och stänga en vattenkran, med en mycket begränsad målgrupp (folk som heter Tim).

ESC 2017, semifinal nummer ett

Jag tittade till min förvåning på semifinal nummer ett (sista låten spelar medan jag skriver) av ESC 2017. Jag tycker Finlands bidrag är riktigt bra i år. Och Portugals! SÅ fin låt, helt i min smak, den fick min röst i kväll (helt på riktigt, alltså, jag röstade. Undrens tid osv.). Australiens bidrag var också bra, bortsett från det konstiga ylandet där i mitten. Så där dansmässigt tycker jag det var ovanligt mansstarkt (jag räknade inte, men nu i efterhand känns det som om de flesta sångare flankerades av två identiskt klädda snubbar). De vouge/bali-inspirerade handmovsen i Armeniens bidrag tyckte jag också mycket om.

Modespaning: "alla" män hade struntat i strumporna. Och jättemånga av kvinnorna hade kläder som var helt genomskinliga.

Nu blir jag nästan tvungen att kolla på torsdag också. Annars blir min förhandskunskap så ojämn. Klart slut.

Ätliga blommor

Det är iskallt ute, men jag går ändå och drömmer om sommaren. I dag har jag sått röd buskkrasse och luktärter, förra veckan sådde jag blåklint, indiankrasse och sommarmalva. Inomhus alltså. Mitt mål för sommaren är att kunna göra riktigt färgsprakande och blommiga sallader några gånger.

Taggen och Kanten

I dag gick Caj och jag på bio. Lovis cyklade iväg till en kompis på kalas (!) och Idun cyklade iväg på dansträning (!). Edda åkte hem till sin kompis Gry på middag (!) och lek. Svårare än så var det inte att ordna med en dejt, ändå gör vi det förtvivlat sällan.

Dessvärre konstaterade jag redan femton minuter in i filmen att filmen inte verkade särskilt lovande. Song to Song hette den och hade en massa skådespelare jag gillar, men hela upplägget var väldigt experimentellt och där fanns liksom inget att relatera till, den var nog mest gjord för att Hollywoodkändisar med tomma liv skulle kunna relatera. Eller rockstjärnor, kanske. Jag är ju som känt varken eller.

Det som däremot fick mig att småfnissa var när jag råkade tänka på vad Thorne och Ridge i Glamour (The Bold and the Beautiful) skulle heta på svenska: Taggen och Kanten (eller okej, Åsen, kanske). Hahah! (En av skådespelarna drog handen längs en taggig kvist, eftersom filmen var på engelska dök ordet thorn dök upp i min skalle och sen tänkte jag på Thorne i Glamour, och the rest is history. Jag var alltså så pass ointresserad av filmen att brorsorna Forrester till och med fick plats i mitt huvud. Det säger mycket, jag har inte sett på Glamour sen jag gick i sexan 1992, tror jag.)

Snyltarn

Jag, som inte ens är en sevendays-bloggare, tänker vara lite fräck och sno deras pengalista. Jag har ju till och med medverkat i en antologi om pengar och ångest, så jag känner att jag har ett och annat att säga om ämnet. Däremot står det stilla i mitt huvud när jag tittar på första rubriken. Bäst att sätta igång, det klarnar väl medan jag skriver.

Pengar för mig är:
Något som är spännande att samla på, räkna och vända på. Pengar för mig är lite som ett pussel som ska läggas. Ju mindre pengar man har, desto mer kreativitet krävs. Ju mer pengar man har, desto mer medkänsla krävs, för om man är rik ska man också vara snäll. Tyvärr funkar det inte så i praktiken. Själv är jag till exempel inte alls så snäll som jag egentligen tycker att jag borde vara (dvs ge bort allt som inte går åt direkt till välgörenhet. Det vågar jag inte, för man vet aldrig när stipendiepengarna sinar. Jag ger bort en del, men långt ifrån allt.)

Det här lägger jag mest pengar på:
Huslån och mat.

Det här lägger jag minst pengar på:
Appar, tevespel, tidningsprenumerationer, saker jag inte behöver, inredningsprylar, nya bilar och motorcyklar, ansiktsbehandlingar (men o, så skönt det skulle vara!), pyttesmå porslinsfigurer som föreställer adertonhundratalsdamer i krinolin, böcker om historia och krig, lokaltrafik, planscher på åttiotalsartister och spontanköp på e-bay.

En vanlig månad tjänar jag:
2000-2500€ i stipendiepengar och arvoden. Ett par gånger i året kommer också royalties på mina böcker, de är alltid svåra att uppskatta på förhand och är oftast en glad överraskning.

Mina tre spartips:

1. Låtsas aldrig att du har mer pengar än du har, varken inför dig själv eller andra. På det sättet lever du kanske inte heller över dina tillgångar.
2. Handla på loppis eller byt saker med kompisar.
3. Undvik att handlar när du är hungrig. Jag kommer alltid hem med massor av saker som ser goda ut om jag handlar mat när magen kurrar. Skriv en lista och följ den. Det sparar massor av pengar.

Samtidigt som jag skriver det här inser jag givetvis att man inte blir rik fast man följer mina råd. Tyvärr. Jag är ju dessutom intresserad av att pussla så det funkar, fattar att alla inte är det.

Om jag var ekonomiskt oberoende:
Alltså jag inbillar mig att jag är det redan nu. Jag längtar inte efter en miljonvinst på lotto, till exempel, för jag har råd att inte längta efter det, jag har redan tillräckligt. Vi har pengar sparade och har råd att göra det vi vill (förmodligen för att vi inte vill göra jättedyra saker, förstås). Jag föreställer mig dessutom att väldigt mycket mer pengar än man behöver skapar antingen ångest för att förmögenheten ska förvaltas, eller ett oansvarigt leverne ur ett ekologiskt perspektiv. (Å andra sidan gillar jag ju att bo på hotell, kanske det skulle vara något om jag var ÄNNU mer ekonomiskt oberoende än jag är nu).

Mina ekonomiska mål är:
Kanske att ha betalat bort huslånet och ha en bra buffert på kontot? Eller i alla fall att fortsätta som det är nu, ungefär.

Jag tycker att ekonomi är:
Det här är ju ungefär samma som första frågan. Vad ska jag svara nu. Tja. Jag har alltid tyckt att ekonomi har varit intressant. Också när jag har varit som fattigast har jag tyckt det har varit kreativt utmanande att få pengarna att räcka till. Jag är superbra på att spara pengar då det krävs, på att hitta konstiga små jobb som gör att jag hålls flytande ett tag till. Å andra sidan känns det lite förmätet att säga det som västvärldsprivilegierad, utbildad och utåtriktad. Jag har ett socialt nätverk jag kan vända mig till om jag verkligen skulle vara i kris, jag är frisk och arbetsför och har aldrig behövt vara i livsfara på grund av avsaknad av pengar.

Nu är det äntligen maj

Ända sedan vi flyttade till Österbotten från Åbo 2006 har vi firat valborgsmässoafton tillsammans med samma gäng människor (de enda avbrotten har uppstått då vi bodde på Åland 2015, och när Idun fick spysjuka förra året). Första vappen (2007) firade vi faktiskt i vårt nuvarande hus, men då bodde inte vi här, utan det gjorde Anders och Maria, våra vänner som vi senare samma år köpte huset av. I vårt vappgäng ingår alltså Maria, Anders, Aja, Kitti, Nicken och alla barn som hör ihop med oss (11 stycken i åldern 3-16).

Den här gången firade vi hos Aja och Kitti i Purmo. Vi åt paj- och salladsbuffé, glass, och satt och pratade till midnatt då jag var så trött att jag mådde illa igen (det var alltså mitt fel att vi åket hem). En del barn spelade Alias, lekte sanning eller kånka eller bröt arm, andra lekte doktor. Och vissa av barnen har nästan blivit vuxna, så de hängde med oss i köket, som vi knappt lämnade (ett av våra barn kommenterade det, att vuxna alltid sätter sig ner och sen sitter de på samma ställe tills man far hem. Det är ju faktiskt sant. Måste börja gå runt lite mer när jag hälsar på hos folk).

Lite bilder på det.

Jag lyckades baka ett jättefint (och gott) surdegsbröd och var stolt som vår tupp.

Det här åt vi.

Här skär jag upp mitt bröd. Viktig stund.

Värdparet Aja och Kitti

Familjen Eklund. (Milo, i mitten, är vår gudson.)

Först tittade barnen på lite teve, men sen började de leka och slutade inte förrän vi åkte hem

Jag och Caj

Aja och Kitti

Kitti och Anders

Här satt vi sen, stadigt och länge, och pratade och åt.

Lisa och Edda sprang däremot omkring som om de hade betalt. De hade jätteroligt.

På övre våningen pågick en armbrytningsmatch.

Idun tittade på från loftet.

Edda och Lisa fortsatte leka. Här är Lisa hos tandläkaren.

Och dagen efter smälte snön bort och vi åt munkar och spelade fyra mål i ändan av gatan med resten av vår områdesförening. (Jag hade helt glömt bort hur roligt det är att spela fyra mål.) Nu kanske våren börjar på riktigt.