Tio saker jag var rädd för när jag var barn
- Traktorer. De var stora och känslolösa, jag var så mycket mindre, och rädd. Traktorer var en verklig fobi i flera år.
- Kidnappare. Det gick rykten i Nykarleby om en orange Volvo som lurade barn att stiga in (man pratade sällan om chauffören, bara om Volvon, därför kändes det som om det var själva bilen som var farlig). När okända bilar passerade brukade jag för säkerhets skull stelna mitt i ett steg, och låtsades vara en staty. Det fungerade väldigt bra.
- Jordens omloppsbana. Jag hade förstått att det var väldigt svårt att komma ur omloppsbanan om man en gång fastnade där och var livrädd för att snurra runt jorden i evighet.
- Att bli levande begraven. Tänk om jag skulle svimma, och alla såg fel och trodde jag var död? Jag försökte hitta på olika lösningar, minns någon vag tanke om att ha sugrör med sig, men kom inte på något som gjorde mig trygg.
- Att mamma och pappa skulle dö. Så klart. De var borta väldigt sällan, men om de nån gång var borta nån kväll och vi var hemma minns jag att jag blev så lättad när de kom tillbaka att jag började gråta.
- Tjuvar. Allra värst var tanken på att de kunde klättra in i huset utifrån. Men jag hade en plan: om det kom en tjuv skulle jag lägga mig under sängen och hänga fast i sängbotten med händerna och fötterna. Då skulle de inte ens märka mig fast de svepte med en sopborste längs golvet under sängen.
- Att vårt hus skulle börja brinna. En gång när jag var liten hade jag haft en mardröm, att huset brann, men att pappa gick omkring på taket med sitt grönrutiga köksförkläde på sig och grillade. Krocken mellan den dånande elden och att pappa inte verkade tycka att det var något annat än en liten brasa som man dessutom kunde gå på, var hemskt obehaglig.
- Hundar. De kom springande mot en och trodde det var kul när de jagade en. Usch. Den rädslan har till största delen gått över, men jag tror inte jag någon gång kommer att vara en stor hundvän på grund av det här.
- Oberäkneliga eller fulla människor. I synnerhet vuxna som inte betedde sig som vuxna människor brukade. Roliga tanter kunde jag ta, dem beundrade jag, men sådana som gjorde sig lustiga på andras bekostnad och fick folk att känna sig dumma, eller som gick över andra gränser jag inte ens visste att jag hade, gjorde mig rädd.
- Att titta in i en spegel då det var mörkt i rummet. I ettan eller tvåan hörde jag att ett annat ansikte än ens eget kunde dyka upp i spegeln om man sade "svarta damen" tre gånger efter varandra när lampan var släckt. Jag vågade tydligen inte riktigt lita på att jag inte skulle råka säga det eftersom jag alltid måste titta bort och skynda mig förbi speglar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar