Jag drömmer en dröm och så försvinner jag. För jag vill veta om det är sant. Om de blir ledsnast i världen. Om de blir ledsna så de dör. Helt osynlig blir jag. Och jag hörs inte heller.
Boken handlar om ett barn som fantiserar om hur det skulle vara om hen försvann. Hur ledsna skulle mamma och pappa bli? Skulle nån märka att hen var borta?
Jag vet att jag själv fantiserade om de här sakerna när jag var barn, så tankarna känns bekanta. Men att läsa det här utifrån ett vuxenperspektiv, när man ser att det som bara är en fantasi för barnet sker i verkligheten för de vuxna, är ganska omskakande. Tanken på att förlora ett barn är ju något av det mest skrämmande jag vet.
Edda kallar boken för "det där molnet", eftersom huvudpersonen finns med på alla bilder, men gömd i ett moln, så att ingen runtomkring får syn på hen. Molnet följer med hur de andra letar, oroar sig, sörjer, funderar på vad som har hänt. Edda tycker mest synd om barnet som försvinner. Jag tycker mest synd om föräldrarna som letar efter barnet, särskilt hemskt är uppslaget där mamman går ner i tvättstugan och skriker sig hes för att hon är så olycklig över att barnet är borta. Den där känslan. Jag hoppas jag aldrig behöver uppleva den.
Jag tycker att författaren lyckas jättebra med att vända sig till både vuxna och unga läsare. Som förälder ser man precis den vånda föräldrarna går igenom medan man som barn kan "välja" att hoppa tillbaka in i verkligheten igen, när fantasin blir för hemsk. Väldigt skickligt. Illustrationerna kan man också titta på länge, lösningen på hur barnet ska kunna försvinna men ändå iaktta reaktionerna är fiffig. En fin bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar