En sak som jag har tänkt på mycket, från och till längs med sommaren är den här:
Hur vanligt det är att folk säger att de önskar att de hade mer tid att göra vissa saker. Att läsa. Att motionera. Att sova. Att satsa på att göra god mat. Att hålla ordning. Att resa. Att jobba mindre (jag har faktiskt ytterst sällan hört någon säga att den vill jobba mer, det är något jag måste återkomma till nån gång).
Ibland när nån frågar mig hur jag hinner läsa så mycket som jag gör tänker jag förvånat att det väl inte är nån konst. Jag läser innan jag somnar, jag läser när jag steker plättar, jag läser när jag rör i nån gryta, jag läser på toaletten, jag läser medan jag väntar på något barn som har musiklektion, jag läser på morgonen när jag vaknar. Det finns alltid tillfällen att läsa. Väl? Samtidigt finns det en massa saker jag önskar att jag hade mer tid för.
Det här handlar egentligen om en krock mellan den man är och den man tycker man borde vara, eller den man önskar att man var.
Exempel: för mig är det ingen konst att veckoplanera mat, läsa mycket, skriva något varje dag, eller krama mina barn. Det är den jag är. Det jag däremot önskar är: att jag skulle vara mer i skogen, att jag skulle yoga varje dag, att jag skulle vara bättre på att läsa in mig på det som händer i politiken, eller att jag skulle odla en massa mat själv. Plus tusen andra grejer. Det här är väl den människa jag önskar att jag skulle vara. Men för att bli den människan skulle jag verkligen få jobba, för så där naturligt faller det sig inte, åtminstone inte i det här livsskedet*.
Det var en stor insikt på många sätt. Visst kan man säkert kämpa för att bli den man föreställer sig att man skulle kunna bli, men jag tycker faktiskt det är ännu intressantare att titta på de grejer man faktiskt gör. För jag tycker att de valen säger mycket om ens sanna person, den man är innerst inne. Kanske vi borde tänka på den personen med ömhet och kärlek och omfamna det vi faktiskt prioriterar, istället för att längta efter att bli någon vi inte är.
*När barnen är större finns säkert tid att göra fler av de där sakerna jag inte hinner med nu. Och det ska bli superintressant att se vilka grejer jag plockar in istället, då barnen inte längre behöver mig på samma sätt. Nu prioriterar jag dem, senare något annat. Men vad? Vad?
Ja exakt så här är det. Vill en nåt PÅ RIKTIGT så då fixar en tid för det i kalendern. Klart att en alltid kan flyta iväg både till det ena och det andra, men på det stora hela tror jag att många naturligt gör det de vill göra. Om det sen är så att någon önskar sig mer av något annat, alltså verkligen önskar, så får hen se till att röja tid för det i kalendern. För att kunna göra en sak är en oftast tvungen att ge upp nåt annat.
SvaraRaderaJa, jag försökte fundera på det också när det handlar om saker man inte tycker om att man gör, som t.ex. att man jobbar för mycket. Att det också betyder något, som man antingen ska omfamna (eller kanske jobba bort ifall man tycker att det är en hemsk egenskap). Om man jobbar för mycket kanske man gör det för att man faktiskt tycker att ens jobb är jätteviktigt, för att man innerst inne behöver den trygghet en rejäl pengabuffert ger, eller för att man får ett erkännande som är svårt att hitta på andra områden i livet. Alla ens val säger något viktigt.
RaderaÅh, det här är så intressant! Ja, det är ju så att de val jag gör berättar något om mig. Samtidigt är det ju inte alltid så att vi gör val som grundar sig på den vi verkligen är, utan kanske mer på lättja eller tröttma eller gamla vanor eller... annat. Då berättar valet iofs att vi är lata/trötta, och det är ju också en insikt iofs. Men därför tycker jag faktiskt ändå att den vi VILL vara också är jätteintressant - det visar ju i bästa fall lite riktningen för vem vi KOMMER att vara. (Typ vara ute i skogen känns som en viktig del av vem jag är, även om vi kommer oss ut så mycket mer sällan än jag skulle vilja - men så småningom kanske vi lyckas ändra på det!) Och även om det finns saker jag skulle vilja vara men ändå inte sörjer att jag aldrig kommer att bli (typ skådespelare) så är ju det också en del av mig. Den där smygdrömmen som jag avfärdat för länge sen.
SvaraRadera