Den man är, den man vill vara

En sak som jag har tänkt på mycket, från och till längs med sommaren är den här:

Hur vanligt det är att folk säger att de önskar att de hade mer tid att göra vissa saker. Att läsa. Att motionera. Att sova. Att satsa på att göra god mat. Att hålla ordning. Att resa. Att jobba mindre (jag har faktiskt ytterst sällan hört någon säga att den vill jobba mer, det är något jag måste återkomma till nån gång).

Ibland när nån frågar mig hur jag hinner läsa så mycket som jag gör tänker jag förvånat att det väl inte är nån konst. Jag läser innan jag somnar, jag läser när jag steker plättar, jag läser när jag rör i nån gryta, jag läser på toaletten, jag läser medan jag väntar på något barn som har musiklektion, jag läser på morgonen när jag vaknar. Det finns alltid tillfällen att läsa. Väl? Samtidigt finns det en massa saker jag önskar att jag hade mer tid för.

Det här handlar egentligen om en krock mellan den man är och den man tycker man borde vara, eller den man önskar att man var.

Exempel: för mig är det ingen konst att veckoplanera mat, läsa mycket, skriva något varje dag, eller krama mina barn. Det är den jag är. Det jag däremot önskar är: att jag skulle vara mer i skogen, att jag skulle yoga varje dag, att jag skulle vara bättre på att läsa in mig på det som händer i politiken, eller att jag skulle odla en massa mat själv. Plus tusen andra grejer. Det här är väl den människa jag önskar att jag skulle vara. Men för att bli den människan skulle jag verkligen få jobba, för så där naturligt faller det sig inte, åtminstone inte i det här livsskedet*.

Det var en stor insikt på många sätt. Visst kan man säkert kämpa för att bli den man föreställer sig att man skulle kunna bli, men jag tycker faktiskt det är ännu intressantare att titta på de grejer man faktiskt gör. För jag tycker att de valen säger mycket om ens sanna person, den man är innerst inne. Kanske vi borde tänka på den personen med ömhet och kärlek och omfamna det vi faktiskt prioriterar, istället för att längta efter att bli någon vi inte är.


*När barnen är större finns säkert tid att göra fler av de där sakerna jag inte hinner med nu. Och det ska bli superintressant att se vilka grejer jag plockar in istället, då barnen inte längre behöver mig på samma sätt. Nu prioriterar jag dem, senare något annat. Men vad? Vad?

Möss och löss

Vi fick löss, för första gången under våra tio år som föräldrar. Jag hade en lus, Caj hade noll, barnen hade ett par per person. Lössen har vi (förhoppningsvis) sluppit vid det här laget, vi har kammat och kammat och plockat gnetter tills vi har haft nackspärr.

Men nu har vi möss i huset också. Det började med att vi trodde Edda hade varit och smygätit ur ett kexpaket, men tyvärr hade vi fel, för sen hittade vi en massa små plastskräp från kexpaketet i fråga och en massa musbajs. Och mössen verkar vara svårare att rå på. Vi har hittat stället där vi tror att de kommer in. Vi har grävt fram musfällorna. Vi har lyckats fånga tre möss. Men nu då jag står här och just ska gå och sova, och det är alldeles tyst i huset hör jag hur det knaprar i väggarna. Fy. Fy tusan.

Jag har det så bra

Jag har bloggat så lite i sommar att jag glömmer bort att blogga nu också, trots att jag hade tänkt bli mer aktiv. Mitt bloggliv har helt klart gått in i en ny fas. Och det är ganska skönt; det har funnits perioder då jag har betraktat tillvaron genom ett bloggfilter. Nog så att jag har varit närvarande i stunden, men en liten del av hjärnan har registrerat potentiellt bloggmaterial hela tiden. Och det blir ju tungt att hela tiden analysera vardagen på det sättet.

På ett vis är det skönt att inte blogga så mycket. På ett annat sätt är det lite trist, för det är så otroligt kul att gå tillbaka och kolla vad jag tänkte på eller vad som hände för några år sedan. Det kan jag ju inte göra om några år, ifall jag inte bloggar nu.

Den här dagen började till exempel så här: det spöregnade ute, men hela familjen var på ganska gott humör trots att det var måndagmorgon. Vi lyssnade på filmmusiken till Harry Potter, tände ljus och åt gröt tillsammans. Vi berättade vad vi hade drömt om (min dröm var så knasig att jag vaknade av den: jag hade bett Idun köra in bilen till stan, frågade om hon hade kommit ihåg att ställa in parkeringsbrickan, varpå hon tittade konstigt på mig, för hur skulle hon ha kunnat veta att det behövde göras? Jag började leta efter bilen, och ju längre jag letade desto klarare framstod det för mig hur sjukt det var att jag hade bett Idun, åtta år, köra bilen in till stan. Hur hade hon ens klarat av att parkera? Varför hade hon inte ifrågasatt mig? Dessutom blev hon mindre och mindre medan vi letade, och plötsligt var hon lika liten som Edda.) Edda frågade om vi kan skjutsa hennes låtsaskompis Moj till skolan också, eftersom det regnade så mycket. Caj föreslog att vi skulle åka till simhallen senare idag och alla blev glada. Jag höll Lovis i handen en stund, och tänkte på hur bra vi har det, särskilt i förhållande till videon jag såg från Aleppo, där en liten pojke hade fått granatsplitter i huvudet och var helt chockerad.

Just nu håller jag på att läsa De förklädda kvinnorna i Kabul, och inser igen vilken frihet jag lever i. Jag får studera vad jag vill, prata med vem jag vill, jag kan resa, jag kan jobba. Allt. Jag har det så bra. Och samtidigt har så många andra, särskilt kvinnor, det så dåligt. Hur kan livet vara så orättvist? Det tänker jag på varje dag. Hur tacksam jag är över allt jag har fått, och hur orättvist det är att de flesta inte har det som jag.

Sommarbilderna

Igår kändes det verkligen som höst. Regnet vräkte ner och man behövde jacka för att inte frysa ihjäl. Jag hoppas att sommaren inte är slut än, men eftersom mitt sommarlov är det tänkte jag göra en visuell sammanfattning över de senaste månaderna.

Utsikt från vår sommarstuga. 

Här var växthuset ännu hanterbart

Edda vattnade blommor som sedermera har dött av vanvård

För första gången på länge sydde jag något, nämligen en shortsdräkt åt Lovis. 

Cajs mommo dog, så huset fylldes av begravningsgäster

Vi sandblästrade huset

Och fick fina och trevliga gäster

Barnen mediterade en dag. Det var rätt skönt (för mig).

Vi träffade massor av kusiner (här åker Lovis, Idun och Tova krokodil efter pappornas båt)

Nya läseböckerna dök upp! Och snart börjar de användas av årets nya ettor! Iik!

Vi plockade blåbär

Förstörelsen fortsatte, Caj rev terrassen (ej i vredesmod, till all lycka). 

Spaghettisquashen löpte amok

Vi åkte till Åland, och Lovis och jag blev fotobombade av Edda

Vi träffade härliga familjen Waller. Idun åkte iväg på läger.

Vi andra åkte till Sverige på dop. Här min bror Jakob, hans Susanna och Edda. 

Min syster Maria med min färska systerdotter Anni (dopobjektet) i famnen.
Samt Annis pappa, systrar och faddrar.

Ännu fler kusiner. Ännu fler böcker. Ännu fler famnar. 

Och Anni somnade i min famn. Det var min bebishöjdpunkt i sommar.

Vi återvände till Åland och blev bjudna på batatsoppa och tårta av Emma och Marc

Vi bjöds också på middag och lek till Sara och Hasse

Edda och Benjamin lekte som om de aldrig hade varit åtskiljda 

Lovis filmade Edda som mimade till Hard Rock Hallelujah (utan att kunna texten)

Vi hämtade Idun och Amanda från lägret och åkte skärgårdsfärjor tills vi kom till fastlandet igen

Sedan plockade vi hallon på gården

Edda byggde en rymdraket

Vi forsatte renovera (idag när jag kommer hem tror jag vi har en ny terrass).

Och sen fick vi löss. Huuu.

Fem saker jag stör mig på

Under loppet av tre podcaster som jag lyssnade på samma dag (Mellan raderna, Ted& Kaj och Romancepodden) dissade poddpratarna på ett eller annat vis kristna, eller kom med uttalanden som antydde att det är en omöjlig kombination att vara kristen och smart samtidigt. Som om kristendomen bara är acceptabel om man har kommit över den. Jag tycker det är ett sorgligt (och väldigt allmänt förekommande) fenomen, att människor som anser sig vara öppensinnade och toleranta samtidigt ser det som en självklarhet att man är lite blåst om man är kristen. Kan man inte bemöta kristna med samma respekt som man möter alla andra? Please? Det finns alla sorters människor i alla grupper. Alltid.

Att vi har så mycket grejer. Minst en gång per dag mumlar Caj eller jag i förbifarten, åt varandra: ”snart ryker allt” eller ”everything must go”. Inte så att vi planerar en massförstörelse utan mer för att en megarensning ligger i luften. Vet bara inte hur vi ska hitta energi till det, vi håller ju fortfarande på att måla huset och måste renovera hönshuset innan vintern kommer.

Att mitt engagemang i flyktingfrågan har dalat så förfärligt. Jag var ivrig och aktiv förra hösten när det brände, men att jag hinner eller orkar inte alls med på samma sätt längre. Och jag hade på känn att det kunde bli så här, men tänkte ändå att det är bäst att försöka. Jag hjälper nästan inte alls just nu. Men jag försöker tänka att ”nästan inte alls” är bättre än ”inte alls”, och att det jag gjorde förra hösten inte blir värdelöst trots att jag inte är lika driftig just nu.

Att jag har motionerat så lite i sommar. När jag försökte åtgärda det genom att promenera jättemycket hände samma sak som hände sist jag försökte börja promenera jättemycket: det verkar som om jag har inflammation i hälsenan. (Den högra istället för den vänstra, för en gångs skull. Alltid något, det är ju en bra sak om de slits i tur och ordning.)

Att mina kläder är så dåliga. De är nötta, gamla, för små, sunkiga eller trasiga. Ett exempel: bara för att jag råkade röra med fingret i en av mina favoritklänningar i förrgår fick den ett hål. Men jag tycker inte alls om att shoppa. Det är tråkigt för att jag så extremt sällan hittar nåt jag tycker om. Jag vill hellre läsa. Fast just tvingade jag mig till att beställa hem en hög klänningar från Zalando, hoppas någon av dem passar så jag inte behöver komma naken till bokmässorna.

Fem författare jag har läst i sommar

Fem författare jag har läst i sommar

Man ska alltid läsa mycket när det är sommar.

Jag har läst, som vanligt. Det är ju en av de saker jag lätt prioriterar framom annat, som att städa, sova och motionera. Här kommer ett litet axplock.

Emmy Abrahamsson: Hur man förälskar sig i en man som bor under en buske

Den här boken läste jag en natt när jag inte kunde sova (ja, jag har fortfarande sömnproblem). Från början till slut. Tipset fick jag från Peppe och Mellan raderna-podden, och jag gillade boken. Den funkade extrabra som nattlitteratur, faktiskt. Precis lagom lång för att läsas ut på ett par, tre timmar.

Sofia Nordin: Som om jag vore fantastisk & Spring så fort du kan

Jag läste första delen i den här dystopin (som utspelar sig i Sverige) redan för ett bra tag sedan, och gillade den. De här två böckerna var ännu bättre. Jättespännande att föreställa sig livet i ett nästan stendött Sverige där bara några få ungdomar överlever då de flesta andra har dött i en mystisk influensa.

Salla Simukka: Röd som blod, Vit som snö & Svart som ebenholts

Obamas flickor fick böcker skrivna av Maria Turtschaninoff och Salla Simukka då vår president gjorde statsbesök i USA. Jag har läst allt av Maria och inget av Salla, även om jag redan länge har varit nyfiken på hennes trilogi. Jag hade väntat mig något mer fantasyaktigt, faktiskt, men de var mer som deckare. Gillade alla böckerna mycket, de var välskrivna, spännande och händelserika. Ett extra plus för att de är snygga.

Siri Pettersen: Kraften

Norsk fantasy när den är som bäst (ja, jag har i och för sig inte läst annan norsk fantasy än just den här, ändå vågar jag påstå att den hör till toppskiktet). Jag har läst de två tidigare delarna förr, och längtade verkligen efter den här sista delen. Rekommenderas!

Elena Ferrante: My Brilliant Friend

Den här håller jag fortfarande på med, trots att jag köpte den redan förra hösten. Jag började läsa den i början av sommaren och har absolut inget emot den, det är helt behaglig på sitt sätt, men jag sugs inte alls in i den, och ibland är det det som krävs. Jag har fortfarande tänkt läsa ut den, men skyndar långsamt eftersom jag inte är våldsamt imponerad. Kanske jag ännu blir, vem vet.

Fem saker jag ser fram emot

1. Att Den fantastiske Alfredo kommer ut. På fredag, närmare bestämt. Nästa vecka kommer Joanna och jag att hålla i Sets instagramkonto, följ gärna, så får ni en liten tjuvtitt på vad boken handlar om. Dessutom har vårt nya läromedel Busfarfar kommit från tryckeriet, och läseboken (jag har inte sett arbetsboken ännu) blev jättefin! Margareta som har illustrerat den har gjort ett alldeles underbart jobb med bilderna. Det finns så mycket att upptäcka.
2. November. I november åker vi nämligen till Malta. I en hel månad ska vi bo i Mellieha. Jag ska jobba och Caj ska hemundervisa barnen, och så ska vi suga i oss värme och sol och ta det lugnt. Det blir oerhört skönt. Det här är en enorm fördel med att jobba som författare: det är faktiskt möjligt att styra olika uppdrag så att man får en hel månad oavbruten skrivtid. Dessutom är det mycket billigare att resa så här än att åka en vecka till kanarieöarna, eftersom vi inte behöver åka samtidigt som alla andra, och eftersom många boenden är billiga när man hyr länge (vi fick t.ex. 70% rabatt på lägenheten vi har bokat.) Jag längtar!
3. Att vi kanske, kanske snart blir klara med husmålandet. Hela sommaren har vi hållit på (känns det som), och fortfarande är det massor kvar. Men jag anar en ljusning. Och jag ser verkligen fram emot att det blir klart. För det ser ganska hemskt ut just nu.
4. Nu vet jag att jag är rejält i förtid, men det ska bli så mysigt att julpyssla och -pynta i år. För två år sedan gjorde vi inget alls eftersom vi bodde på Åland och var bortresta hela jullovet, och förra året renoverade vi för fullt och blev nätt och jämnt klara till julafton, att pynta var det inte ens tal om. Men i år ska jag verkligen gotta ner mig i julmys. Jag börjar ladda upp mentalt redan nu!
5. Som vanligt den här tiden på året längtar jag efter lite rutiner. Okej, på ett sätt gör jag det inte, sommaren har varit helt underbar, vi har sovit till nio-, tiotiden vissa morgnar (för första gången i vårt familjeliv har till och med den yngsta kunnat sova länge), rekordet gjordes hos min syster för en dryg vecka sedan då Edda, Lovis, Caj och jag sov till 10.40 finsk tid. Wunderbar. Och vi har träffat massvis med folk vi inte har tid att träffa under resten av året. Men det finns en härlighet med vardagen också, och det kliar i fingrarna på mig med alla nya projekt jag ska få sätta igång med, Edda ska börja dagis några timmar per dag och barnens skola kör igång nästa vecka. Det är inte så dumt det heller.

Så där.

Nu är semestern slut. Jag vet att det fortfarande är sommar, men idag börjar jag jobba igen efter en lång och skön paus. Jag hade ett högt tempo på under våren, så pausen har verkligen behövts. Dessutom vet jag att jag har en hektisk höst framför mig med massor av skrivande, bokmässor, fortbildningar, möten och annat roligt.

För att komma igång efter en lång skrivpaus tänkte jag försöka blogga lite mer. Det är betydligt lättare när jag sitter framför en dator (hela förra veckan var vi bortresta, för en gångs skull hade jag lämnat datorn hemma, och det var jätteskönt!).