Livstecken

Undrar ni vad jag gör?

Jag målar hus, lagar mat och sover. Jag läser böcker och sover lite till, bara för att jag inte har några tider att passa. Att vara ledig är verkligen det bästa som finns (hur ska jag nånsin kunna börja jobba igen?) trots att vi alla har varit på osedvanligt buttert humör idag.

Vårt hus känns numera enormt, för ytterväggsytorna tar aldrig slut. Och allt ska målas två gånger. Förra helgen hyrde vi en skylift. Mest målade vi, men en gång åkte vi femton meter rakt upp i luften, bara för att se på utsikten (jag fotograferade också, snabbt så jag inte skulle ramla ner). Ibland yogar jag. Vi går på kalas och vi har gäster. Idag bar jag (Caj hjälpte till) en säng uppför trappan. (Edda sover numera i en "storabarnssäng" och det var så spännande att hon nästan inte kunde somna, utan måste pussa mig på fötterna och berätta olika saker och hitta på en godnattbön som handlade om en katt och en hund och ett moln och så måste hon berätta för mig att hon själv har en mamma och en pappa, men hennes bästis Moj har faktiskt fyra mammor och sju pappor och när hon somnade låg jag med huvudet i fotändan och benen i x-hoppsposition, medan Edda själv hade slingrat sig runt min vad och somnade hopkurad till ett litet lingon.) Men mest målar vi alltså. Jag undrar om vi någonsin kommer att bli färdiga? Och jag undrar hur det kommer att kännas då vi tvättar penslarna en sista gång.

Huset i nysandblästrad skepnad. Det ser hemskt slitet ut.

Här är en halv vägg grundmålad.
(Fast nu ser den inte längre ut så här, för jag har målat den ockragul idag.)

Åtta kusiner på kalas. Mina egna barn och alla mina syskonbarn. 

Utsikten över hustaket. Halva vår gård.