Obama

Ja, jag är jätterädd för att Trump ska bli president. Men det är inte det jag ska skriva om här.

Utan.

De senaste månaderna har det ibland dykt upp filmklipp i min facebookfeed där Obama har varit huvudperson. Han är så BRA. Han verkar så sympatisk och klok och även om någon nu helst vill säga "det är den som skriver hans tal som ska ha äran" tycker jag ändå att Obama är jättebra på att framföra dessa tal. Han känns redig och trovärdig och rolig. Men det är inte det jag ska skriva om heller.

Utan.

Det mesta Obama har gjort på sista tiden genomsyras av en uppsluppenhet som jag tolkar som en enorm lättnad över att han snart ska slippa axla ansvaret för en av världens mäktigaste nationer. Han skämtar och går an och verkar verkligen glad. Också i de klipp där det han säger inte alls handlar om livet efter presidentskapet tycker jag mig ana en hemlighet han bär på. Men hemligheten är inte fördold för mig, faktiskt. Det är nämligen helt uppenbart att han hela tiden tänker på hur skönt det ska bli att sluta bestämma. Och jag förstår honom. Fast jag bara är en liten sketen författare från Jeppis kan jag verkligen leva mig in i lättnaden, tänk att slippa vara president för USA. Alltså verkligen. Det måste ju vara ett av världens värsta jobb.

Det var det jag skulle skriva om.

Hejtå.