I fredags klippte jag av mig jättemycket hår. Över 25 cent, under 30, så där cirka. Och färgade det mycket mycket mörkare än jag har haft på länge. Jag tutade förstås genast ut det på både Facebook och Instagram, för att alla skall känna igen mig sen när de ser mig och för att skryta lite med hur modig jag var (fast så här i efterhand inser jag att det nog bara var stort för mig).
Nu är det söndag och jag har fortfarande inte brutit ihop över att mitt långa hår är borta. Jag känner efter med jämna mellanrum. Ångrar jag mig? Nä. Men nånstans väntar jag på att ångern ska kicka igång, för det är ju så mycket hår jag klippte av. Flera års hår. (Nu blev jag tvungen att mäta hur långt hår jag har kvar. Jag bad Caj uppskatta längden. "40 cm" sa han tvärsäkert, och då kunde jag inte ta honom på allvar. "25" sa jag. Sen mätte jag. Det var 32, så jag hade (lite mer) rätt.) Så där snabbt räknat har det hår jag har kvar nu hängt med i ungefär 2 år och 8 månader. Vilket betyder att det hår jag klippte bort har varit med sedan 2010. Det är ju snudd på antikt i hårväg! 2010 började Lovis och Idun dagis. Jag började jobba på DT. Jag borde känna mer inför det faktum att jag plötsligt kapade av min fysiska länk till den tiden (som jag knappt minns mer av än de där två punkterna). Men det gör jag inte. (Än.)
Den andra saken jag letar efter en känsla inför är att jag äntligen, efter flera månaders sölande, lyckades tapetsera dragspelsdörren till städskrubben idag. Jag tänkte att lättnaden och glädjen skulle motsvara den irritation jag har känt över att jag aldrig får det gjort. Men jag känner ingenting. Nog blev det helt snyggt, och visst är det skönt att ha det gjort. Men jag bryr mig inte. (Än.)
Intressant! Jag klippte mig också förra veckan, från ganska långt (?) till typ axellångt, hade någon tanke om att klippa en lång page men fegade ur så det blev den där mellanlängden som jag egentligen inte ens tycker om (??). Fast jag blev nöjd ändå för jag blev galen på hur slitet det var och det tycker jag är det allra värsta, om jag inbillar mig att det ser slitet ut har jag den ändå aldrig utsläppt.
SvaraRaderaGrejen med riktigt långt hår tycker jag är att man verkligen inte fattar hur långt det är innan man kollar på foton efteråt. Såna gånger kan jag ångra mig, men sen är det ju så skönt med den där nyklippta känslan. Jag inväntar rapport om eventuell ånger med spänning!
Ja nu när jag har haft mitt nya hår ett tag inser jag ju att jag kunde ha tagit ännu mer. Kanske nästa gång.
RaderaOch jag har ju inte heller nånsin haft det utsläppt när det har varit så där långt som det var nu innan jag klippte mig. Det ser ju hemskt ut. Så på det sättet har jag lite fler alternativ nu när det är kortare.
Hoppas du trivs med din nya frisyr! Jag har inte ångrat mig ännu!