Om vänskap

Jag är en kräsen podcastlyssnare. På sista tiden har jag lyssnat på Ted & Kaj, som jag tycker är hemskt roliga, och på Mammapolis, som jag tycker är ett härligt utelämnande och intressant program. (Program?! Podcast heter det ju. Hälsningar från Hulda, 98.)

Avsnittet Mammapolis jag lyssnade på igår handlade om vänskap.

Det fick mig att fundera på mig själv som vän. Jag kände igen mig i mycket av det som sades. Att jag till exempel har jättegoda avsikter när jag säger att jag vill träffa folk, men att jag har svårt att få till det i praktiken. Till en av mina bästa vänner från tonåren har jag varje gång jag har träffat henne det senaste året sagt: "men vi går på lunch. Snart!", och hon har svarat "ja, absolut, kanske vi kan höras nästa vecka?" och fortfarande har varken jag eller hon hört av sig och ordnat nåt. Så typiskt (faktiskt). Men jag tröstar mig med att vi båda är lika upptagna, och föreställer mig att hon är lika ärlig som jag, när hon säger att hon vill. Ibland räcker bekräftelsen på att man fortfarande vill ses rätt långt.

Jag tror att jag är en ganska ärlig vän. Om det är något som skaver i förhållandet brukar jag nog säga till om det, trots att jag inte alls gillar konflikter. Men livet har lärt mig (haha) att fnurror på tråden* äter sig in och förstör mer och mer och mer, ju längre de är outredda.

Om man en gång är vänner, kan man plocka upp den tråden* lite närsomhelst, då det passar, tycker jag. På ett sätt tar jag väldigt mycket av min vänskap med andra för given. Jag hör inte av mig så ofta för att bara småprata, men drar mig sällan för att ta kontakt om jag ser en möjlighet till att träffas. Det känns inte ett dugg konstigt för mig att höra av mig med ett sånt ärende, trots att min vän och jag inte finns i varandras vardagsliv. Som en av mina äldsta vänner Jenni, till exempel. När jag började på Litterärt skapande i Åbo hade vi inte setts på flera år, men jag sov jag hos henne flera gånger, och det var lika roligt och okomplicerat att hänga som vanligt.

Jag förväntar mig att mina vänner gör lika gentemot mig. Hör av sig om de vill komma och hälsa på, om de har problem eller om de bara vill prata. Jag skulle aldrig bli sur på nån för att hen inte hör av sig, för jag är ju likadan själv, men det betyder inte att jag inte tycker om mina vänner. För det gör jag. Men jag är jättedålig på att höra av mig bara för att uppdatera mig på läget. Förlåt!

Jag minns att jag pratade med en som sa att en av hennes gamla vänner hade vänt henne ryggen, och att det ultimata beviset på det var när vännen inte skickade något julkort åt henne ett år. Jag antar att julkortsutbytet för dem var ett viktigt sätt att bekräfta sin vänskap. Men jag hoppas verkligen att mina vänner inte tänker lika, för i så fall har jag nog inga vänner kvar alls.

* Alla de här trådanalogierna har förmodligen att göra med att jag äntligen städade upp lite bland mina tyger och trådar den här veckan. Jag kan tydligen inte släppa det.

Hur ser ni på vänskap? Hurdana vänner är ni? (Nu försöker jag få igång en diskussion här. Obs!)

Manskvoten

Linn skrev just ett inlägg om en av frågorna som kom upp under föreläsningen i måndags. Låt mig citera:

Jag hade äran att ställa några frågor på slutet och Clara levererade kvällens allra bästa svar på frågan om hur vi kan inkludera fler män i bloggvärlden. Hon svarade kanske inte fullt så här brutalt, men ungefär att män faktiskt inte måste finnas överallt. Vi behöver inte kvotera in fler män.

Jag älskade det där svaret, för jag tänker lika. Om vi med våld försöker kvotera in män i bloggvärlden, kan det inte delvis vara ännu ett tecken på hur beroende vi är av det manliga godkännandet? Som om bloggandet blir riktigt supermycket värt först när också de stora massorna män fattar grejen.

Det är klart att alla män som vill blogga ska göra det, och välkomnas i gemenskapen, men det får inte bli ett självändamål med manlig bloggkvotering bara för att man ska kännas att man har lyckats. Börjar bloggportalerna anpassa bloggvärlden för att locka män (inte för att jag vet hur det skulle gå till) går man ju i den klassiska fällan, att granska sig med "den manliga blicken" istället för att bara vara den man är, eller i det här fallet, låta bloggvärlden vara det den är.

Samtidigt finns det ju något underbart med de män som väljer att blogga. Hela bloggkonceptet bygger på personlighet, och det finns för få forum där män förväntas vara offentligt personliga. Jag kom på mig själv med att tänka så här, här om dagen:

Det första steget för mig, med feminismen, är rätten att vara den jag är som kvinna, oavsett om jag är ultrafeminin eller manhaftig eller något däremellan. Att inte låta det att jag är född till kvinna hindra mig. En stor del av den feministiska diskussionen går ut på att peka på orättvisor gentemot kvinnor, vilket är en viktig grej att prata om, förstås. Men en annan sak, som mer och mer dyker upp, är hur bilden av vad en man är måste revideras. Männen i mitt liv (Caj, mina bröder och andra vänner), är ganska mjuka av sig, de är inte rädda för att visa känslor och prata om det, för att gråta eller för att bli uppfattade som feminina om de väljer att röra sig på arenor som av tradition har hört till oss kvinnor. Men jag är medveten om att de här männen inte utgör normen. Och jag tror hårt på att normen kring manlighet måste brytas, att vi, alla, måste hitta ett friare förhållningssätt till vad det är att vara man. För precis som kvinnor, ska ju också män få leva ett liv de känner sig överens med.

Jag tyckte t.ex. det var alldeles fantastiskt när Caj bloggade mer aktivt för ett par år sedan. Jag har  förmånen att leva med honom, så jag känner honom rätt bra vid det här laget (på lördag har vi varit tillsammans i fjorton år), men det är inte så många som är så lyckligt lottade att de får höra hans smarta tankar och uppleva hans roliga humor dagligen. Man lär ju känna en människa på ett helt annat sätt när man läser hennes personliga reflektioner eller helt vanliga vardagsupplevelser, men de flesta män som är offentliga, är det å sitt yrkes vägnar, vilket säkert också formar bilden av manlighet på ett inte alltid så önskvärt sätt. Med tanke på det skulle det ju verkligen vara roligt om fler män bloggade. (Nu då jag satt och läste hans gamla inlägg och hittade det här, blev jag lite extrakär i honom.)

En liten utflykt

I går åkte Aja, Joanna och jag till Vasa för att lyssna på Clara Lidström och Annakarin Nyberg, som pratade om digitalt entreprenörsskap. Det var en jättelyckad föreläsning, jag gillade särskilt hur de hade byggt upp sitt framträdande, samt att de inte drog sig för att driva med bloggkulturen (vet man att något är bra vet man också att det inte rasar samman för att man skojar lite om det).

En instagrambild jag knyckte av Eva, som var lika rolig att prata med som vanligt.
(Det viktigaste på den här bilden är förstås mina randiga strumpbyxor)

Linn var en van och kompetent programledare.
Clara och Annakarin var lika proffsiga, så klart.

Efteråt hade jag turen att få äta indiskt med det här gänget:
Joanna, Hanna, Aja och Ulrika

Sen utsatte vi oss för livsfara och körde hem i snöyran och slasket med sommardäck (vi bytte i går). Det var nästan lite för spännande för att våra gamla hjärtan skulle klara av det. Under tiden sysselsatte vi oss med att prata om förlossningar, samtalsämnet som aldrig blir tråkigt. Och vi blev så inne i det att jag nästan kände mig fem före att föda, trots att jag inte är gravid.

Estland

Det är morgon, och jag har vaknat till min sista dag i Estland. Jag tror jag aldrig har bott på ett så fint hotell som det jag bor på nu. Jag bor högst uppe, med blommiga tapeter och tjocka takbjälkar, marmorgolv i badrummet och guldkranar. Det är lyxigt att vara jag, idag.

Om en liten stund ska jag checka ut och ta mig till universitetet, femtio meter bort. Där ska jag hålla en 90 minuter lång presentation för en grupp som studerar svenska för första året, de har alla läst Alberta Ensten och uppfinnarkungen. Det är alltså där jag ska prata lååångsamt på svenska. Få se hur det går.

Eftersom jag är hemskt dålig på att minnas att fotografera har jag en ganska konstig samling bilder som minne från den här resan. Här kommer några.

Estnisk version av Saffransmysteriet. (Bilden är främst tagen för Lovis och Iduns skull.)

Ett dockskåp som visar processen hur en bok blir till.
Tagen på barnbokscentralen i Tallinn – ett underbart ställe!

Grupperna jag träffade igår: Tallinn på plats, Vasa och Tartu med via Skype.
Det blev jättelyckat, vi pratade om allt möjligt, från kultur till feminism.

Den estniska busslyxen: egen skärm med filmer, musik och ljudböcker.
Fast för mig räckte möjligheten att göra allt detta, jag lyssnade på podcaster istället.

Här sov jag i natt. Gott som bara vad. Ah!

Ett litet skrivbord som jag kanske kunde ha skrivit vid.

Bjälkarna i grannens öga taket.

Lite av tapeten och toadörren. Så behagliga färger, dessutom.

Badrummet med guldkranarna och marmorgolvet.

En bild av Kapitalimaja, bara för att det var ett så roligt namn.

Det ska tydligen vara litteraturfestival här snart.
(Jag tänkte genast att Mia borde komma hit då, för lite müsti-fiktsioon.)

Fast det kan kännas lite trögt att komma sig iväg på de här resorna (särskilt medan jag förbereder vad jag ska säga, det är det jobbigaste av allt!),  är det alltid jätteroligt sen när jag väl är på plats. Och i mitt stilla sinne igår konstaterade jag att jag verkligen älskar den där kontakten med folk, jag är så långt ifrån att vara introvert man kan komma. Att vistas bland folk, prata och mingla ger mig en sån oerhörd energiboost. (Fast att vara ensam här på hotellet är också skönt, på ett helt annat sätt. Ganska fint att få uppleva båda.)

En blogglista

Den här listan knyckte jag av Peppe, som i sin tur hade knyckt den av nån annan. När man inte har så mycket annat att skriva om kan man ta och avverka en hederlig blogglista. Det är alltid lika intressant med introspektiooon.

Har du ...

Folköl i kylen:
 Öl nog. Som kan drickas av folk. Så svaret är ja.

Något husdjur: 
Fem hönor: Tomten, Kaliselott, Broiler, Gulan och Nosnäbb

Någon favoriträtt: 
Sushi

Puder på dig: Litegrann på näsan, en transparent variant. Och rouge.

Några framtidsplaner: Åka taxi till biblioteket om en stund och prata med gymnasieelever. På engelska.

Någon sjukdom: kronisk magkatarr och ständigt återkommande nack- och ryggproblem.

Gymkort: tjugogångerskort till Studio Z. Det har jag haft länge eftersom jag aldrig kommer mig iväg för att träna.

Något beroende: inte egentligen. Även om jag kan fastna i vissa beteenden har jag lätt att ta mig ur dem.

Nagellack:
 inget nu, i övrigt ytterst sällan. Mina fingertoppar kvävs av nagellack.

Någon vän som bor i ett annat land: Många, för många. Den allra minsta är min nyfödda systerdotter Anni, som jag aldrig ens har träffat ännu.

Avskyr du:
 rasism, sexism och när människor anser sig vara mer värda än andra

Gosar du med: 
Caj, Lovis, Idun och Edda.

Lagar mat: 
Rätt ofta, det är oundvikligt när man har tre barn

Diskar:
 i maskin

Tidning läser du: Vi har ingen tidningsprenumeration just nu, faktiskt. Har tänkt åtgärda det länge, men får inte ändan ur vagnen. Dessutom är det dyrt, och jag vet inte om jag kommer hinna läsa den så grundligt så det känns värt det.

Buss åker du oftast: Jag åker nästan aldrig buss. Så det finns ingen regelbundenhet i mitt bussåkande jag kan hänvisa till. I eftermiddag ska jag åka buss till Tartu.

Dag fyller du år: SJÄTTE DECEMBER! Jag är låtsastvilling med Finland, vilket gör att väldigt många brukar minnas min födelsedag.

Årstid föredrar du: Förr skulle jag ha sagt hösten (och då tänker jag på den där soliga, krispiga delen av hösten när löven ännu sitter fast i träden). Men nu skulle jag nog ändå säga sommaren. Jag avskyr att frysa.

Gör du nu:
 Stressar lite över att jag just fick ett helt nytt upplägg för vad och hur mycket jag ska prata på biblioteket om en stund. Jag har gjort RIGORÖSA förberedelser som jag nu inte kan hålla mig till, riktigt. Men istället för att göra om hela presentationen har jag tänkt improvisera kring och förkorta det jag ändå hade tänkt säga.

Gör dig till en bra människa:
 jag är verkligen inte skadeglad eller illvillig.

Gör dig till en dålig människa: 
jag är alltför ofta irriterad på mina stackars barn.

Vill du arbeta med: att skriva böcker. Alltid.

Är roligast just nu:
 att jag snart har en längre period av skrivande framför mig.

Har på dig just nu: en klänning jag sydde för många år sedan, den har en broderad fågel på fickan. En svart kofta jag köpte igår. En vit skjorta som har tappat manchettknapparna, men jag har bestämt mig för att ingen kan se det.

Äger du för skor:
Flera par, men inte överdrivet många. De bekvämaste är ett par Rieker (?) som har ull inuti och läder utanpå. De jag har med mig hit till Estland gillar jag också: ett par svarta snörkängor i läder.

Har du för storlek i skor:
 38-39

Läser du för bok:
 Många, just nu. I går läste jag ut ungdomsboken Skärseld av Simon Stranger, samt boken the Chaperone, av Laura Moriarty.

Ska du göra nu: Vila en stund

Känslor jag letar efter

I fredags klippte jag av mig jättemycket hår. Över 25 cent, under 30, så där cirka. Och färgade det mycket mycket mörkare än jag har haft på länge. Jag tutade förstås genast ut det på både Facebook och Instagram, för att alla skall känna igen mig sen när de ser mig och för att skryta lite med hur modig jag var (fast så här i efterhand inser jag att det nog bara var stort för mig).

Nu är det söndag och jag har fortfarande inte brutit ihop över att mitt långa hår är borta. Jag känner efter med jämna mellanrum. Ångrar jag mig? Nä. Men nånstans väntar jag på att ångern ska kicka igång, för det är ju så mycket hår jag klippte av. Flera års hår. (Nu blev jag tvungen att mäta hur långt hår jag har kvar. Jag bad Caj uppskatta längden. "40 cm" sa han tvärsäkert, och då kunde jag inte ta honom på allvar. "25" sa jag. Sen mätte jag. Det var 32, så jag hade (lite mer) rätt.) Så där snabbt räknat har det hår jag har kvar nu hängt med i ungefär 2 år och 8 månader. Vilket betyder att det hår jag klippte bort har varit med sedan 2010. Det är ju snudd på antikt i hårväg! 2010 började Lovis och Idun dagis. Jag började jobba på DT. Jag borde känna mer inför det faktum att jag plötsligt kapade av min fysiska länk till den tiden (som jag knappt minns mer av än de där två punkterna). Men det gör jag inte. (Än.)

Den andra saken jag letar efter en känsla inför är att jag äntligen, efter flera månaders sölande, lyckades tapetsera dragspelsdörren till städskrubben idag. Jag tänkte att lättnaden och glädjen skulle motsvara den irritation jag har känt över att jag aldrig får det gjort. Men jag känner ingenting. Nog blev det helt snyggt, och visst är det skönt att ha det gjort. Men jag bryr mig inte. (Än.)

Min förbenade fart

Jag pratar snabbt. Jag tänker inte så ofta på det, bara när nån påpekar det, eller när jag ska hålla en presentation och jag vet att många tänker på det samtidigt. Jag försöker förstås att inte låta det bära iväg HUR fort som helst, och brukar gardera mig genom att be åhörarna säga till om det ändå går för snabbt.

Nästa vecka ska jag till Estland och hålla två författarpresentationer. En är en bokklubb (delvis via videochatt) för gymnasieelever med svenska, ryska och estniska som modersmål. Den går på engelska. Man skulle ju tycka att ett främmande språk skulle sakta in mig, och det gör det kanske lite, men jag pratar nästan lika kulspruteaktigt när jag pratar engelska som svenska, har jag fått höra. Det andra besöket är en författarpresentation för en grupp svenskastuderande vid universitetet i Tartu. Det besöket ska jag hålla på svenska. När jag pratade med lektorn på telefon, bad han mig prata ännu långsammare sedan när jag håller min presentation. Om han bara visste hur snabbt jag egentligen pratar skulle han säkert vara skräckslagen.

Jag brukar tycka att det är roligt att berätta om böckerna och om mitt skrivande. Att prata långsamt är däremot något av det svåraste jag vet. Det är som om hela energin går åt till att bromsa, istället för att få något sagt. Gah!

Jag försöker hålla mina presentationer högt här i mitt ekande arbetsrum (både för att träna mig, och för att kontrollera hur länge de tar) och blir alldeles andfådd av att ständigt hålla tillbaka. Jag har ägnat nästan hela veckan hittills åt att förbereda dem, och är långt ifrån klar. Jag vill bara skriva vidare på mitt manus nu, men hinner inte.

Jag är verkligen nervös inför det här besöket. Om någon har något slowspeaking-tips får ni gärna dela med er av det. För jag vet faktiskt inte hur jag ska klara av det här med äran i behåll.

Brottas med flickor

Caj är på vift och jag är värsta supermamman. Jag orkar aldrig vara så här duktig när han är hemma, och jag skulle aldrig klara av att vara så här flitig i längden. Är redan helt färdig, och då har har bara varit borta drygt två dagar hittills.

Jag har till exempel sytt hissgardiner till alla barnens rum (tre stycken). Åkt till biblioteket med barnen. Handlat strumpbyxor och vantar med dem, åt dem. Släpat hem en megatung sekretär från loppis (okej, där hjälpte pappa till). Lastat ett helt lass med byggskräp alldeles själv och åkt med det till återvinningen. Möblerat om i Eddas rum, inklusive flytt av väggfast lampa och bokhylla. Lärt mig stämma en fiol, stämt den och övat på både fiol- och gitarrläxa med barnen. Läst många, många böcker för Edda. Tvättat, hängt och vikt fyra maskiner tvätt. Gjort mat åt oss alla många gånger. Städat upp efter alla projekt. Det här är förstås helt normalt för många. Men jag tycker ändå att både jag och de (och alla hemmaföräldrar som gör mindre än så här, för det här är galet) är hjältar.

Nu måste jag verkligen softa tills Caj kommer hem igen, så jag inte tar slut.

Men det är intressant det här med familj. När Lovis och Idun var små och Caj var borta längre sjok kändes det lite ensamt och jättejobbigt att vara hemma med två barn. Nu är det inte en så stor grej länge. Lovis och Idun är stora, de kan hjälpa till om det krävs och går bra att diskutera med, och Edda är inne i en rolig och lite tokig ålder just nu.

Ja Edda ja. Haha.

Exempel ett:
När hon vaknade i morse var det av att hon skrattade åt en dröm hon hade. "PAPPA!" ropade hon. "Jag blåtas med flickan!" (pappa, jag brottas med flickan) (hon glömde att Caj inte var hemma). Den drömmen hade jag gärna hört mera om.

Exempel två:
När jag berättade att min pappa skulle komma och sköta henne en stund på förmiddagen eftersom jag skulle på fysioterapi blev hon så glad att hon låg och sprattlade en lång stund. Det slutar man göra i nån ålder. Det är synd.

Exempel tre:
I bibban såg Edda ut att tugga på något. Jag visste att hon inte hade tuggummi eller nåt annat ätbart med och blev tvungen att undersöka saken.
Jag: Edda, vad äter du?
Edda: Stenar.
Jag: Va? Får jag se.
Edda gapar och jag ser rester av små, svarta korn. Det ser ut som grus.
Jag: Men Edda, inte får du äta stenar, du kan ju bita sönder dina tänder. Det kan göra jätteont. Så ska du inte göra fler gånger.
Edda: Men det är ju GOTT!

Den fantastiske Alfredo

Det är alltid lika roligt att sluta hålla tyst om glada nyheter. Nu får vi äntligen offentliggöra Joannas och min nya bok, Den fantastiske Alfredo, som släpps i slutet av sommaren eller början av hösten (datumen är ju alltid lite vaga i det här skedet). Så här står det på Schildts & Söderströms hemsida:

Patrik och Irene och Pensionärsmaktens kärntrupp har rest till Kanarieöarna. Här ska de sola och bada, och naturligtvis besöka Ralf och Reids nöjesfält.
– Det ska bli så skönt med semester! Inte en skurk så långt ögat når, säger Bengta-Louise och suckar lycksaligt.
Men snart spanar Patrik och Irene in ett helt gäng mystiska typer i hotellets lobby. Det är något underligt välbekant över dem … Och vem är egentligen Alfredo, muskelknutten som omger sig med ett hav av fjäskande beundrare?

Min femte bok! Gissa hur fint det känns att jag får fortsätta att skriva. Det är perfekt att bli påmind om att det ändå lyckas för det mesta, nu då jag inte har haft så förskräckligt bra flyt med mitt pågående projekt. Å andra sidan har jag en känsla av att jag är på väg ut ur den svackan också, jag gjorde ett organisationsryck förra veckan och strukturerade om hela boken, så nu vet jag åtminstone vilka kapitel som saknas, vilka som måste skrivas om och vilka jag kan behålla.

Jag ska prova och se om det fungerar. Och gör det inte det får jag testa ett tredje sätt. Det jag har lärt mig är i alla fall att det inte är nån vits att sitta och vänta på att den perfekta versionen ska dyka upp i huvudet så jag bara kan skriva ner den. Den största idéutvecklingen sker medan jag skriver, så om jag inte skriver händer inte så mycket annat heller.

Dagens impulsköp

Jag är ganska dålig på att köpa saker (och det är ju bra). Men idag gjorde jag ett impulsköp. Vi åkte till loppis för att söka efter ett skåp jag kan ha mina tyger i. Det hittade vi inte, däremot råkade jag ramla över (bildligt, obs) en svart sekretär med jättejättemånga lådor (gömda bakom bordsskivan, när bordet inte är i användning) och fina, snirkliga handtag. Dessutom hade den fina hyllpapper i alla lådor. Jag ropade på Caj och han var lika entusiastisk som jag. Perfekt som hemmakontor! Vi bestämde oss genast för att ta den. Så i morgon ska vi hämta den, och ställa den på ett ställe där det redan nu finns en möbel, nämligen vår Ålandsbyrå.

Vad ska vi göra av Ålandsbyrån nu då? Den ryms ingenstans. Vi har inte hittat ett naturligt ställe för den sen vi flyttade in, så nu ger vi upp, på något sätt. Ska vi sälja den? Eller så bygger vi ut huset igen. (HAHAHAHA) (Ursäkta, det där var ett internt skämt av en som städade bland byggskräpet igår, och insåg att resultatet inte motsvarade känslan av insatsen).

Jag återkommer med en bild sen då den nya sekretären har hittat sin plats.