Vuxen vånda

När jag var barn tyckte jag att världen kändes rätt trygg. Visst, ibland var jag rädd för att nån skulle skjuta iväg en atombomb, för jag hade hört att halva jorden kunde bli obeboelig om det hände. Jag var också rädd för en orange Volvo som hade rykte om sig att köra runt i Nykarleby och locka till sig barn med hjälp av godis. (Obs, ingen robot-volvo, utan med en ful gubbe som chaufför.) Och så var jag rädd för att vårt hus skulle brinna upp. Men för det mesta var jag ett glatt och tryggt barn som hade tid att fundera på enkla problem, som t.ex. vad pojkar egentligen brukar prata om när flickor inte lyssnar (det fick jag aldrig veta, hade inga pojkkompisar förrän i högstadiet), hur man skulle kunna vara självförsörjande (kom fram till att det enda man faktiskt inte skulle kunna göra själv är jäst) och på vad det egentligen var som var så skandalöst med Samantha Fox.

Nu är det inte så enkelt längre. Det hjälper inte vad Hans Rosling än säger; att brottsligheten globalt sett är lägre än någonsin, att det är färre krig och mindre elände då man ser till helheten. För det känns inte så. Och igår fattade jag varför jag inte kan göra som Samir och Viktor (jag tycker för övrigt att deras melodifestivallåt är riktigt fånig: världen mår skit, men nu struntar vi i det och badar nakna på Sergels torg). Det måste vara för att det är min generation nu (eller åtminstone snart) som ska ta hand om allting. Nu kan vi inte längre skyffla över ansvaret på "de vuxna" utan det är ju vi som är de vuxna nu. Konstig känsla att dels vara rätt maktlös, men samtidigt höra till dem som har möjlighet att påverka lite. Kanske det är bäst att inte tänka på alla världens problem på en gång och på hur mycket jag inte kan göra, utan istället fokusera på det jag kan göra. För den listan är ju inte så kort, den heller.