Åtminstone skriver jag

Drygt 1700 ord har jag skrivit idag. En bra dag.

Om det inte var för det här:
ju mer jag skriver, desto knäppare och mer fel känns hela berättelsen. Den far åt alla håll, riktar sig till flera olika åldrar, och inget blir rätt. Det är inte det att jag inte hittar formuleringarna, det är snarare idéerna som är så flummiga och svåra att jag trasslar in mig. Idag skrev jag dessutom ett kapitel som hade så tydliga influenser från en annan bok jag gillar att det är skrattretande. Den delen av texten måste strykas, så klart. Och jag märkte ingenting medan jag skrev. Vilket jag inte kan förstå, kopplingen är så uppenbar.

Spretigheten kan i och för sig påverkas av att de två böcker jag läser just nu är så olika. Den ena heter the Sound of Gravel (av Ruth Wariner) och är en fruktansvärd men intressant självbiografi av en kvinna som har vuxit upp i en mormonfamilj där pappan delas mellan fyra olika familjer (och dessutom förgriper sig på flera av flickorna). Familjen har inga pengar och mamman får flera barn hela tiden, de bor ömsom i en liten husbil, ömsom i ett hus fullt med möss och livsfarliga elinstallationer överallt. Det är en barndom som är så diametralt annorlunda än min egen att jag gärna läser om den, trots att det är hemskt för det mesta. Den andra boken heter Yokos nattbok (av Annika Sandelin) och är superrolig. Lovis fick den till julklapp av oss och älskade den, själv har jag inte hunnit läsa den förrän nu, men den är mycket bra. Jag fnissar och läser högt för Caj med jämna mellanrum. Till exempel när Yoko och hennes bästis Anna hissade ner en middagskyckling i ett rep från höghusfönstret för att skrämma en sur granne i våningen under. Heta tips alltså, båda böckerna (fast kanske inte samtidigt, och kanske inte samtidigt som ni skriver egna böcker. Fast vad vet jag, ni är kanske mycket bättre på multitasking än jag).