Stackars mig

Efter att ha pratat med arrangörerna bestämde jag mig för att åka till Åland trots att jag hade feber igår. "Kom, om du orkar med resan, så ser vi dag för dag sen", sa de. Så jag körde hårt och tänkte att den nog passerar snabbt, den här flunsan. Jag brukar som sagt aldrig vara sjuk och Lovis blev bättre ganska snabbt.

Resan var horribel (det var -26 när jag startade och jag frös hela vägen trots att jag hade klätt på mig till tänderna) och så sjuk som jag var i natt kan jag inte minnas att jag har varit sedan 2012 då jag hade käkbensinflammation efter att ha tagit ut en visdomstand. Frossa, knyckig sömn (jag vaknade minst varannan timme), halsont, hosta och (antagligen) feber. Jag, en rishög.

Dagens skolbesök på Brändö (en elvatimmarsdag) blev till all lycka avbokat redan igår och jag får vila mig på hotellrummet hela dagen. Men jag undrar ändå om jag inte borde ha stannat hemma i Jakobstad. För som det känns nu finns det nog en risk att jag inte kommer att vara frisk i morgon heller. Jag svettas och fryser om vartannat, vågar nästan inte svälja och inte hosta eftersom de gör så ont i halsen och lungorna när jag gör endera. Hur jag ska klara av att prata inför en massa högstadieelever i fyra lektioner i morgon övergår för tillfället mitt förstånd. Men jag vilar, hinkar i mig te som om jag hade betalt för det, och hoppas på det bästa.