Administrativa våndor

Jag är förstås fortfarande dödstrött efter att ha farit omkring åtta dagar (jag består inte av ungdomsmaterial längre), men var ändå tvungen att åka in till stan igår för att jobba undan lite. Jag har några skolbesök de närmaste veckorna som måste planeras, och så hade jag fått en hel massa mail medan jag var borta.

Och det fick mig att tänka på (det här är helt säkert ingen originell tanke, men ändå känner jag mig manad att dela den) hur obehagligt mycket arbetstid jag sätter på att administrera mitt författarskap. Jag vill ju helst bara skriva. Men när ska jag hinna det, när telefonen ringer stup i kvarten och jag får mail som måste besvaras och datorn har fnatt. Jag måste helt enkelt uppfinna något system som gör att jag inte låter mig avbrytas av minsta lilla distraktion från omvärlden.

Bloggalan 2015!

Mitt i allt annat roligt som hände förra veckan i bokmässovimlet och på Island (eller när det nu var, jag är alldeles vilsen på grund av tidsskillnader, helguppdrag och annat, hälften av detta hände den här veckan, förresten), fick jag veta att jag är nominerad i kategorin årets författare på den fina bloggalan som ordnas 21.11 i Vasa. Jag är supersmickrad och hoppas skamlöst mycket på att vinna. Kaj Korkea-aho, Malin Båtmästar och jag kammade hem flest röster i första omgången (bara det! bara det!), det känns som ett ärofyllt gäng att få ingå i, så oavsett vem av oss som vinner är det bra (men jag sticker inte under stol med att jag hoppas, hoppas, hoppas på att vinna). Och jag får gå på gala igen! Hurra! Jag älskar fina fester, både för att det är roligt att göra sig tjusig, för att jag faktiskt gillar att mingla och för att det är så skönt att sätta på sig pyjamas efteråt.

Så ja, nu tänker jag tigga om era röster. Snälla, gå in och rösta på mig (och på Den falska Bernice)! (Jag lät själv bli att rösta i de kategorier jag inte kände till, det gick helt utmärkt. Eftersom jag hittade flera av mina favoriter i de kategorier jag känner till, röstade jag hejvilt där istället.)

Klicka här, så kommer du till röstningssidan!

Nordiska rådets prisceremoni

Nu går det bättre med datorn igen. Åtminstone för en stund.

Ja oj vilka dagar jag har haft. Caj kom till Vanda på söndag kväll, vi sov på hotell för att flyga till Island tidigt följande morgon.

Redan utanför biljettkontrollen mötte vi Maria och hennes man. Hela halva söndagen hade gått åt till att reda upp resebyråns strul, istället för att boka Marias man och Caj på samma returflyg som oss, hade de bokat dem till Köpenhamn. (Detta var varken första eller sista gången något med arrangemangen kring hela prisutdelningen strulade, det blev fånigare för varje grej som dök upp: nominerade författare som inte hade nånstans att sitta under ceremonin, illustratörer som inte blivit inbjudna trots att också de var nominerade, författare som förväntades delta i paneldiskussioner, men inte meddelats om saken, jätteviktiga avfärdstider som meddelats i fyra olika varianter ... ja listan kunde göras hur lång som helst.) Också Peter Sandström och hans fru Ann-Katrin dök upp och i Oslo anslöt sig Karin och Fredrik Erlandsson till oss. Vi var muntra och uppspelta och jag insåg först senare hur märkliga vi måste framstå för de andra nominerade, som om vi var på en liten finlandssvensk gruppresa istället för en nervkittlande prisutdelning.

Det här är södra delen av Vatnajökull. Så häftig att få flyga över.

Jag åt fisk på Island, fast jag oftast väljer bort det. Gott.

Pippi Långstrump på isländska.

På måndag hann vi se oss runt i stan lite, vi tittade på garn, ylletröjor och souvenirer och njöt av den underbara utsikten. Vi åt gott i två omgångar och hade hemskt trevligt.

På tisdag delade vi upp oss, Maria och jag hade våra seminarier att delta i, en trerätterslunch att bli bjudna på och en utflykt till nobelpristagaren Halldór Laxness hem, vilket var riktigt intressant. Hans dotterdotter, som också är författare, kom dit och berättade om sin speciella författarmorfar. Utsikten var alldeles makalös.

Vinnaren Jakob Wegelius och Maria utanför Halldór Laxness hem.

Maria och jag utanför samma hem.

Sen åkte vi tillbaka till stan. Jag hoppade av vid Harpa (Reykjaviks otroligt fina kulturhus) för att kolla var vi skulle sitta, upptäckte att man glömt peta in alla våra respektive, fixade saken och trodde att jag var lugn inför kvällen. Men sen blev det ändå pirrigt, för det är ju så fint och stort att få gå på gala.

Jag hade nog inte fattat vilket jätteevenemang det var. Harpa var fyllt av festklädda människor.

Under ceremonin satt Caj bredvid mig, sen Maria, sen hennes man (men han syns inte här)

... och framför oss satt Karin och Fredrik 

samt Peter och Ann-Katrin 

Och vi såg ut så här, just innan ceremonin skulle börja

Det var så fint, alltsammans! Levande musik nästan hela tiden, en rolig komiker, helt fantastiska artister och jättefina bidrag som tävlade. Jag älskade varje sekund! Jag blev också jätteglad över att Jakob Wegelius vann första pris i barn- och ungdomsbokskategorin, min tippning låg 50% på honom och 50% på Marias Maresi (fast jag hade säkert ylat till ännu högre i ren eufori om Maria hade vunnit!).

Sen var det slut och vi minglade vidare. Alla statsministrar och en massa andra ministrar var på plats, jag bongade både Sipilä, Stefan Löfvén med livvakt, Alice Bah Kuhnke, Britt Lundberg och Kalle Haglund. De två sistnämnda gick Caj och jag faktiskt och presenterade oss för (en ålänning och en finlandssvensk, det var ju klart vi måste hälsa). Och så hängde vi rätt länge med Frida Nilssons förläggare Johanna från Natur och Kultur, samt den norska författaren Simon Stranger, som var glad, rolig och snäll. Bokbranschen är full av sympatiska individer, så är det bara. Vi pratade också med Niillas Holmberg som var nominerad för litteraturpriset och fick höra att när han hade kommit hem till sin pappa en dag för att berätta om nomineringen, hade pappan bara svarat "jaha, det är väl inget, jag är också nominerad" (Niillas pappa heter Veikko och var nominerad i samma kategori som Maria och jag). Så om vi i svenskfinland sköter nordiska rådets kulturprisnomineringar inom bekantskapskretsen, sköter man det inom familjen i det samiska språkområdet. Haha.

Anmärkningsvärt är också förstås att man, bland de nominerade för svenskfinland och Åland, hittar inte mindre än tre författare som har vuxit upp i Nykarleby (Karin, Peter och jag, alltså). Väldigt spännande med tanke på hur pytteliten stad Nykarleby är.

Ja, sen gick Caj och jag hem till vårt lyxiga hotell och kände att vi verkligen hade tagit ut allt av kvällen.

På onsdag åkte vi hem igen. Den största behållningen från hemresan var kanske att Maria upptäckte världens godaste karamellpopcorn på flygplatsen, och att jag sedermera har hittat ett recept på dem. Ska testas. Återkommer med rapport ifall det lyckas.

De sista andetagen

Nu är vi hemma igen, Caj och jag! Jag hade tänkt avlägga en utförlig rapport med bilder och beskrivningar men det verkar som om min dator flämtar på sina sista andetag (jag hoppas jag har fel och det bästa är nån programuppdatering som ... saknas), så jag gör det per telefon istället, vilket innebär en mycket mer kortfattad rapport. Får återkomma med detaljer senare.

Summa summarum: jag har haft det fantastiskt de senaste dagarna. Fantastiskt trevligt, roligt, frustrerande, utmattande och gala-lyxigt. Jag har minglat med världsberömda författare och illustratörer, med goda vänner och med ministrar. Jag har ätit god och mindre god hotellfrukost. Jag har känt doften av fiskar och svavel. Jag har räddat livet på en vän och gråtit uppgivna tårar inför konduktören på tåget. Och fast den här resan har innehållit det mesta är det jätteskönt att vara hemma igen. (Fy så jag saknade mina barn där på slutet.)

Island!

Tidigt i morgon bitti åker Caj och jag till Island. Vi borde ha somnat för en timme sedan för att hinna sova en hel natt innan väckarklockan ringer klockan fem. Men det är så mycket att packa och fixa och ställa att vi inte hinner med.

Jag skjutsades till hotellet klockan fem i eftermiddags och satt sen surfade på nätet och försökte se på två Netflix-filmer, men jag var för trött för att koncentrera mig. Mest satt jag bara och stirrade. Och sen kom Caj och vi gick till grannhotellet och åt kvällsmat och vi har båda (särskilt jag, jag tycker ju om att tala) avgett detaljerade rapporter på vad som har hänt de senaste dagarna. Fast vi har pratat i telefon varje dag är det helt annat än hemma, där vi kan kommentera och berätta allt i realtid. Skönt att vara tillsammans igen.

Jag har aldrig förr varit borta från barnen så här många dagar och nätter på raken, det är fyra nätter kvar nu och jag längtar efter dem. Särskilt tänker jag på Edda, som inte riktigt har koll på dagar och sånt.

Jakten på Minna

Jag älskar att vara på bokmässan. Joanna och jag kom till Böle lite före elva och fick till vår förvåning tillgång till hotellrummet direkt (att teven inte går att styra och att telefonen till receptionen bara har en ton och inte slutar tuta ut den tonen fast man lägger på luren kan eventuellt ha något med saken att göra - ingen annan ville ha det här rummet, kanske?). Vi lämpade av våra väskor och gick sedan raskt till mässan, jag hade siktat in mig på att gå och säga hej åt min idol Minna Lindeberg som skulle läsa högt ur sin och Linda Bondestams senaste bok Boggan och Kyösti Kekkonen, men ve och fasa, vi hann inte fram innan hon var klar och borta. Och eftersom jag i min dumhet inte hade stämt träff gick jag miste om att träffa henne. Blä.

Sen insåg vi snabbt att vi skulle förgås av hunger, så vi gick för att äta och därefter hade vi plats på scen. Så här blev det.

Halv fem hade jag ett uppträdande till, på HBL:s scen, om bloggskrivande och fiktivt skrivande, tillsammans med Nanó Wallenius, Satu Laukkanen och Julia Wickholm, för Ratatas del. Det blev en intressant diskussion, det är länge sedan jag har pratat om bloggrelaterade ämnen och det är nog nyttigt att fundera på motiv, avsikter och system ibland, inser jag. (Dessutom drog jag mig plötsligt till minnes min första blogg som jag startade 2005, den hette Von Malin och innehåll korta, lite fåniga texter som inte hade något alls med mig att göra.) Den diskussionen fortsätter på lördag klockan 11. Välkommen!

Höstens intensivaste vecka är här

Jag har lånat en resväska av min moster. Jag har tvättat mina kläder, jag kommer att behöva nästan alla kläder jag brukar använda. Jag har packat. Jag har färgat om håret. Jag har skaffat en ny hårddisk och gjort en extra backup på datorn. Jag har mailat med olika människor. Jag har inte förberett mig tillräckligt, men lite tid finns ännu i morgon på tåget, tack och lov. Tåget som går 06.15. Joanna och jag har bestämt att vi ska ha smörgåsar med. För i morgon åker vi på bokmässan, tjoho!

Så här ser mitt program ut:

bild ur bokmässokatalogen, var för trött för att skriva av

bild ur bokmässokatalogen

screenshot från ratatas hemsida

Kom, kom! Och säg för allt i världen hej till mig! Hoppas vi ses!

(Sen, på måndag morgon, tidigt, tidigt, åker Caj, jag, Maria, Travis, Karin och Fredrik och en massa andra till Island för att få vara med på Nordiska rådets utdelningsceremoni i Harpa. Det kan jag berätta mer om sen när jag har bokmässat klart. Nu måste jag packa färdigt, (väckning i morgon 05.10).)

Fibul* på bokmässan

På lördag för en och en halv vecka sedan kom min vän och barnbokskollega Joanna hem till mig. På agendan stod en träff med ett annat text-och-bild-par: Hanna Lundström och Maija Hurme, samt vår Fibulkollega Haje Abrahamsson.

Eftersom Joanna och jag bor i Österbotten och Maija, Hanna och Haje bor i huvudstadsregionen hade vi bestämt oss för att träffas via Skype. Det fungerade utmärkt (när vi väl fick fart på mikrofonerna), i över en timme pratade vi intensivt om hur det egentligen går till när man skriver och illustrerar barnböcker. Vem bestämmer vad och i vilken ordning görs de olika momenten? Hur skapar man karaktärer? Kommer berättelsen eller bilderna först? Hur har barnböckerna förändrats de senaste åren? Vi hade säkert kunnat prata hur länge som helst och till all lycka får vi fortsätta samtalet i morgon, torsdag, på Helsingfors bokmässa, där vi har den stora äran att representera Fibul.

Hanna och Maija har kommit ut med den ljuvliga poesiboken Rassel prassel puss, och Joanna och jag är i år aktuella med den tredje boken i serien om Patrik och Pensionärsmakten, Den falska Bernice. Kom och lyssna på oss på Edith Södergran-scenen klockan 14, eller följ med i diskussionen i realtid via arenan.yle.fi.

* Fibul är en förkortning av "författare och illustratörer av barn- och ungdomslitteratur" och är en förening som funnits i ett år, ungefär. Det är helt fantastiskt att ha ett nätverk där vi kan diskutera och jämföra våra arbetserfarenheter, plus att det är mycket lättare att jobba med att höja barnböckernas status och synlighet om man gör det tillsammans. Den här månaden är jag månadsbloggare på fibul. Besök gärna hemsidan och bloggen så kan du enkelt hänga med i den finlandssvenska barn- och ungdomslitteraturen!

Campus Aid

Jakobstad är en bra stad att bo i på många sätt. Förutom trevliga människor, vettiga levnadskostnader och bra skolor ordnas ofta roliga evenemang man kan delta i om man är hågad.

I morgon till exempel ordnas en välgörenhetskonsert på Campus Allegro. Artisterna Malin Kojola, Erik Sjöholm, Mikael Svarvar, Dennis Rönngård, Heidi Takanerva, Johannes Ahlvik, Christine Sten, Nisse Nybäck, Carl-Johan Hultgren, Rickard Slotte och Benny Ojala bjuder på en 1,5h lång show i Schaumansalen till det facila priset av 15€ per person (10€ för barn under 12 år). Intäkterna går oavkortat till Nada-Nords lokala flyktingarbete i Jakobstadsregionen, samt till Kyrkans utlandshjälp, genom diakonin i Jakobstads svenska församling.

Kom! Kom! Det kommer bli fantastiskt!

Och ifall du inte har möjlighet att vara där kan du bidra ändå, genom att betala in ett valfritt bidrag till Nada-Nord: FI97 5567 0720 1098 53, ange referensen 3010 så kommer pengarna rätt.

Söndagslistan

Min kompis Sara hade en lista på sin blogg. Jag snodde den.

Vad behöver du mest just nu? Gå längre bort från kakelugnen, jag håller på att svettas ihjäl. Samt städa undan efter mig i vardagsrummet, Idun ska ha kalas i morgon och jag har sytt ett par byxor (åt Edda).

Vad tror folk om dig? Vilken underlig fråga. När Caj träffade mig trodde han att jag var mycket tuffare och häftigare än jag är. Haha. Men det var i min ungdom (nä nu MÅSTE jag flytta på mig, det är så himla varmt här). (Så där.) Kanske folk tror att jag är ganska präktig. Det är jag, på vissa punkter. På andra inte. Jag minns en gång när jag träffade en halvbekant i butiken och hen var helt chockad över mängden godis i min kärra.

Vad får du oftast komplimanger för? Kanske för det jag skriver. Jag tycker folk är generösa med komplimanger för det mesta, utan att för dens skull verka insmickrande. Jag ger också mycket komplimanger själv (tänker att det är därför folk gärna ger komplimanger till mig också). Ifall jag tänker något bra om nån (vilket jag gör rätt ofta) brukar jag anstränga mig för att säga det också, eftersom komplimanger verkligen kan pigga upp en.

Brukar du skratta för dig själv? O ja. Och prata. För mig själv.

Vad står det i ditt senast inkomna SMS? "Joo det funkar nog att ta det klockan 18.00. Vi ses då!" (Lovis första gitarrlektion är på tisdag, jag frågade om det händelsevis gick att flytta den en timme eftersom vi ska på konsert klockan sju. Det gick.

Nästa mål i ditt liv? Att, tillsammans med Caj, lyckas ställa i ordning och hålla födelsedagskalas åt Idun i morgon. Sjutton barn. Två vuxna. En och en halv timme. Jag stålsätter mig och tycker egentligen att det är jättejobbigt, men det går ju rätt snabbt.

Hur svarar du i mobilen? Det beror på vem som ringer. Om det är någon av mina bröder brukar jag (tydligen) svara YO. Om det är nån jag känner lite bara brukar jag svara med mitt namn, för säkerhets skull. Om det är ett okänt nummer svarar jag med hela mitt namn. Om det är någon närstående, som inte är en brorsa, säger jag nog bara hej. Ibland, om jag är riktigt på hugget, börjar jag prata direkt, utan att hälsa först.

Antal timmar sömn inatt? Cirka sju.

Brukar du komma i tid? Jo. Ibland är jag sen (särskilt om hela familjen är inblandad), det stressar mig. Ofta är jag i tid. Men jag är sällan jättetidig, oftast kommer jag väldigt precis när saker och ting ska böra. Hatar att sitta och vänta.

När mår du bra? När huset är städat, maten är handlad, barnen är rena och sover i sina sängar och Caj och jag får titta på nån serie eller en film, då är det gott att leva. Eller när jag har kommit förbi något hinder i en text. Eller när jag har åstadkommit något konkret, som idag när jag sydde ett par byxor och det lyckades (jag vet att jag redan har dragit upp det här en gång i detta inlägg, men eftersom det ingalunda hör till vanligheterna att jag syr byxor måste jag belysa det extra starkt, nu när jag har chansen). 

Vanligaste färgen på dina kläder? Svart.

Favoritdryck på morgonen? Te. Jag dricker väldigt sällan kaffe och juice.

När brukar du oftast gå och lägga dig? Mellan tio och tolv.

Är du blyg? Nej, inte särskilt. Jag kan visserligen vara nervös och pirrig inför olika nya, okända situationer, men blyg? Nä. (När jag var i lägre lågstadieåldern lär jag t.ex. ha gått fram till en okänd dam, pekat på hennes fötter och sagt "hej jag heter Malin Klingenberg och VARFÖR har du gröna tånaglar?" Det visade sig att hon alltid målade dem gröna när det blev vår. Jag minns alltså inte detta själv, men har fått det berättat för mig.)

Annat hon snappat upp

Edda: kan du hjälpa mig?
Caj: ja.
Edda: du ba: "ja"

Tyvärr

Jag: Edda nu får du föra skidstaven till skjulet.
Edda: jag vill int!
Jag: men du måst
Edda: då ska jag kasta den på marken.
Jag: Edda sluta, för bort den nu.
(Edda kastar skidstaven. Ser oberörd ut.)
Edda: TYVÄLL.

De skönaste dagarna

Barnen har höstlov, och jag med. Hela familjen är alltså hemma och softar, hela veckan. Och vet ni, jag tycker det är så skönt. Så oerhört skönt att bara vara hemma, inte ställa till med en massa program utan istället räfsa några löv, plocka undan utemöblemanget, läsa, läsa, läsa, laga god mat, ligga på soffan, elda, ligga på sängen, sitta i köket, göra inget särskilt. Det är så nyttigt att inte göra nytta, utan bara existera.

Jag inser nu att det inte bara är den här höstlovsveckan som är toppen, utan den här tiden i livet. Lovis och Idun är så gott som självgående, alltså förstås får vi tjata på dem ibland, men fjärran är de dagar då de inte klarade sig utan hjälp. De hjälper till hemma, ja till och med så de erbjuder sig ibland (i söndags, innan vi skulle ha släktkalas för Idun kom Lovis till exempel och frågade om hon kunde hjälpa mig på något sätt, varpå hon städade badrummet här nere. Jag är fortfarande glad!)

Och morgnarna: jag minns hur vedervärdigt det har varit att vara tvungen att stiga upp med en morgonpigg bebis, eller med två, som det var då stora barnen var i Eddas ålder. Plötsligt är vi förbi den tiden! Edda kan visserligen vakna rätt tidigt, men det gör Lovis och Idun också, och då sätter de igång med en lek, eller går och tar morgonmål åt sig själva och tänker inte ens på att komma och väcka oss. Ibland kan de förstås ha nåt ärende, men morgnarna då ingen av oss behöver stiga upp blir fler hela tiden. I love it! Det här är en bra tid i livet.

Röstfiske, krusiduller och lyckliga slut

Nej men har ni sett så roligt, Linn gissade att jag blir vald till årets författare på bloggprisgalan i Vasa i november. Jag är ytterst smickrad. Man får jättegärna rösta på mig, jag älskar att vinna priser (vem gör inte det?)! Man får också jättegärna rösta på en massa andra bloggare, gå in här och bekanta er med galan och förfarandet, det finns massor med kategorier där ni kan nominera era favoritbloggar.

Det jag insåg när jag skulle börja skriva in mina nomineringar var att mitt bloggläsande verkligen har mattats av enormt mycket. Fy så trist! Det är inte det att jag inte skulle vara intresserad, men under året på Åland hann jag inte alls göra sådant jag vanligen gjorde, typ läsa bloggar (fy vad stressade vi var ifjol), och efter det har jag inte riktigt kommit igen.

Jaja. Den här veckan tar jag det lugnt på jobbfronten, barnen har höstlov, Idun fyllde åtta idag och vi har fullt upp med bygglovspapper, kakelugnsmonteringsföreberedelsearbeten (skåptömning och inplastning av vardagsrum i synnerhet) och höstliga aktiviteter som bakning och eldning.

Efter att vi firat Idun på Maxifun stack vi oss in till en nyöppnad butik som låg alldeles intill för att titta på golvkakel till vår nya farstu. Det fanns en massa snyggt och krusidulligt. Dessutom hittade vi en tapetbok från Pip-studio, samma företag som har gjort våra vardagsrumstapeter och tapeterna i tamburen. Vi var alla fem överens om det stiliga med den nya röd-rosa med påfåglar som vi hittade, hoppas vi kan klämma in den nånstans i huset.

Åh. Färger. Vintern i Finland är grå och färglös, så när jag får välja vilka färger jag omger mig med inomhus tar jag helst nåt som piggar upp. Det är samma sak när jag skriver: när jag nu en gång får hitta på det som händer i en berättelse är det väl ingen vits att skapa ännu mer eländiga slut, det finns minsann så det räcker till här i verkligheten av den varan, jag föredrar sannerligen lösningar istället för elände, död och evighetsproblem. (I mitten kan det däremot vara eländigt. Men det måste reda upp sig!)

Små tips

• Jag testade ett recept på äggfria maränger idag. Inte för att vi inte skulle gilla ägg, men det är ju intressant att testa alternativ, då vi ändå ibland får gäster som inte kan äta t.ex. ägg. 

Vispa 3/4 dl spad från konserverade kikärter med lite vinsyra (vi hade ingen, så jag satt i en skvätt rödvinsvinäger) tills det blir alldeles vitt och fluffigt. Häll i en deciliter socker, matskedsvis. Spritsa ut på plåt, grädda i 100° i en timme. Det blev gott och rätt intressant i och med att det är lite salt i konservvattnet. Helt klart godkänt (trots att jag gräddade andra plåten lite för intensivt, så den satsen fick slängas.)

• Jag började lyssna på Peppes, ursäkta, Öhmans och Jihdes nya pod som handlar om läsning. Jag har hört på ett och ett halvt avsnitt hittills. Verkar mycket lovande. Kan hittas här. 
• I går gick jag på sh'bam med min vän Ulrica. Ett svettigt och roligt danspass på studio z är det perfekta sättet att inleda helgen på, fattar inte hur jag har kunnat glömma det. Jag var mycket glad när jag kom hem.
• Jag läser för tillfället The Darkest Minds-serien av Alexandra Bracken. Mycket spännande!
• Om det är lördag (och man är jag) kan man exempelvis äta popcorn och se på Game of Thrones med Caj.

(obs, detta är inte ett reklaminlägg på något sätt, ifall nån undrar.)

Håret, håret

Lika intressant som Amandas hår kommer mitt aldrig att bli, förstås, men jag kan ändå inte låta bli att blogga om det. Jag undrar nämligen vad som riktigt håller på att hända med mig. Är det en begynnande ålderskris, det här med att jag vill ha förändring, något som känns uppfriskande och häftigt, men att det bara blir platt fall. Eller är jag dålig på att förklara vad jag är ute efter? Ingen aning. (Eventuella psykoanalyser får gärna levereras som kommentar till inlägget.)

Under flera år (tror jag) har jag främst färgat håret med ekologiska färger, klippt så lite som möjligt eftersom jag har velat ta reda på hur långt hår jag kan får. Det visade sig vara ganska långt. I somras, just innan min kusins bröllop, kapade jag ca 15 centimeter av håret och färgade det rött, med helt vanliga frissafärger. Lite lite eko var de väl, färgerna, men antagligen minsta möjliga. Jag var inte alls nöjd med nyansen, det blev nästan lila, det berodde antagligen på dålig kommunikation i kombination med att färgen reagerade annorlunda än tänkt på mitt hår. Två veckor senare färgade jag om det och blev nöjd ... are. Den här gången var det lite för brunt. Men helt okej. Lite tråkigt. Men helt okej. Och sen fortsatte mitt hår att växa ut i sin vanliga färg, så klart (nä jag hade inte väntat mig nåt annat heller).

Om några veckor är det bokmässa och Islandsresa, och eftersom mina bruna rötter började se rätt fula ut bokade jag in en tid hos min favoritfrissa, som ofta vet precis vad som passar mig.
"Jag vill ha som jag har det, men rödare. Jättemycket rödare", sa jag.
"Då vet jag precis vilken färg vi ska sätta. Den här!", sa hon och fiskade upp ett färgprov. Ett rött. Ett jätterött.
"Japp", sa jag, tyckte färgen såg bra ut. Vi körde på den.

När håret var färgat och torkat visste jag nästan inte vad jag skulle säga. Jag hatar verkligen att klaga hos frissan, men berättade nog om mina tvivel. Färgen hade blivit mycket kallare och onaturligare än jag hade föreställt mig. Jag passar helt bra i den, men det är väldigt rött. Alltså inte så där snyggt, naturligt, irländskt orangerött, utan nästan neonrött. Jag vet inte om jag tycker att det är snyggt eller om jag tycker att jag bär en livskris på mitt huvud. Nå, jag ska prova några dagar och om jag inte står ut får jag gå tillbaka. Mina håraffärer håller på att bli en oproportionerligt dyr historia.

Ytterligheter

Å ena sidan dog vår vackra hortensia av nattfrosten. Blev brun, ful och eländig (den står i en kruka - kan man rädda den på nåt sätt?)

Å andra sidan har vi en stor, fet sommarfluga som yrar omkring i huset. (Jag hoppas den svimmar av yrsel snart.)

En ovälkommen gäst

I tonåren led jag ofta av migrän. De senaste femton åren har anfallen lugnat ner sig så mycket att jag sällan tänker på dem, ibland har går flera år mellan gångerna. Men idag, när jag satt och jobbade och hade massor att skriva och fixa, skymtade jag plötsligt den där otrevliga lilla fläcken som täckte igen en del av synfältet. Och visst fick jag migrän. Det var bara att ringa efter Caj och be honom hämta mig (jag vågar inte ge mig ut i trafiken, cyklande, när jag nästan inte ser någonting).

Efter att flimret växer och växer tills det täcker nästan hela synfältet, försvinner det, eftersom det då är huvudvärkens tur att göra entré. Den sitter i i ett dygn ungefär. Varje gång jag böjer mig ner får jag resa mig långsamt, eftersom det känns som om hjärnan skvalpar omkring fritt i huvudet. Så idag har jag mest legat i sängen och blundat. Hoppas det går några år igen nu då, tills nästa gång.

Parenteser i parenteser

I dag har jag varit i Vasa och träffat delar av vår grupp från litterärt skapande. Älskar att vi redan är inne på vår andra träff efter att vi avslutade kursen i maj. Vi har skrivit, vi har pratat om skrivande, om poesi och om våra liv. Vi fick hemligt besök av Petter Sandelin. Vi fortsätter i morgon, men jag kommer inte att åka eftersom jag fortfarande är halvsjuk och känner att jag måste ta en programfri dag så jag orkar med arbetsveckan sen.

Den här bilden knäppte Ida-Lina av oss, jag knyckte den.

Dagens bästa övning var att skala ner handlingen i våra pågående projekt till några meningar. Det var inte lätt, men funkade förvånansvärt bra. Jag borde finslipa mitt sammandrag och lära mig det utantill så jag kan pitcha min pågående bok närsomhelst. (När somhelst? När som helst? Jag har drabbats av skrivtvivel: efter att jag upprepade gånger har samskrivit idag (det ska tydligen skrivas i dag) (nej men nu när jag kollar kan man visst samskriva det!) har det börjat slå över på andra områden också, jag blir tillfälligt osäker på om ibland ska skrivas i bland, och ifall i fall ... trots att jag vet. Men det är hemskt att börja tvivla på självklarheter.) (Parenteser i parenteser är säkert också regelvidrigt, men hur ska man annars få spinna ut i ett sidospår när man redan befinner sig i ett sidospår? Va?)

Jag, ett väggord

Jag höll just en lång monolog åt Caj om vikten av att tillåta sig att njuta av det som är gott i livet också fast man nästan vet att världen håller på att gå under, om man tar ut världens undergång i förskott är det ju ingen vits alls att man har det bra på många sätt och så vidare, bla, bla, bla. Medan jag pratade insåg jag att jag lät som en sammanfattning av alla väggord i världen, körda i en blender, kryddade med en nypa "the secret", så jag kunde inte låta bli att övergå till "men alltså fast man vet att världen går under i morgon ... så ska man ändå plantera ett äppelträd idag" (vid det här laget hade min monolog spårat ur så totalt att jag inte tog mig själv på allvar längre utan började gapskratta. Det hade varit mycket roligare om jag kunnat behålla mitt pokerfejs en liten stund till). Varpå Caj också började skratta och sa att det där ju är det onödigaste som finns. Man kan ju inte tillbringa jordens sista dag nånsin med att göra något så onödigt som att plantera ett träd, det är ju helt bortkastad tid. Samtidigt kom jag på att jag inte alls återgett ordspråket rätt ... är det meningen att man ska plantera ett träd fast man vet att man själv ska dö i morgon? Eller hur är det riktigt? Orkar inte googla.

I alla fall var det (helt seriöst) dagens insikt: man får akta sig för att ta ut alla världens förluster i förväg. Jag brukar inte göra det, men kombinationen av Finlands utrikespolitik, det stundom riktigt, riktigt urusla mottagandet av folk i nöd och budskapet i filmen Cowspiracy har fått min annars så pigga anda att dala. Och det var faktiskt något av en aha-upplevelse när jag tänkte på att jag redan gör rätt mycket – kanske till och med tillräckligt (jag är ju bara en person) – och att det faktiskt är riktigt bra om jag ändå klarar av att njuta av det som är bra i livet. Som att elda i spisen, som att vi har tak över huvudet, att vi har råd att köpa mat, att Jakobstadsborna är oerhört välkomnande och hjälpsamma gentemot de asylsökande, att jag älskar min familj (både den jag har fått och den jag kom från), att det finns bra böcker att läsa, att jag verkligen, verkligen gillar mitt jobb och så vidare.

Äh. Ni fattar nog vad jag menar. Snart spårar det här inlägget också ur. Nu går jag och lägger mig.