Skärtorsdagen som gjorde skäl för sitt namn

Del ett:
(Jonas, Saija, Lone och jag i köket.)

Lone: Idag fick pappa ett sår. Han började gråta.
Jag: Oj, vad säger du. Är det sant Jonas?
Jonas: Nästan, jag skar mig i fingret och Lone blev så förskräckt att hon blev jätteledsen. Det var ju du som grät, minns du Lone?
Jag: Får jag se?
(Jonas visar fram sin tumme som saknar en stor bit på ändan.)
Jonas, halvt skamset skrattande: det var när jag hackade lök till pizzasåsen. Och jag hittade aldrig biten. 
Jag: Neej! Usch! Och jag som dessutom är vegetarian nuförtiden, haha. Tänk om jag äter upp den.
Jonas: absurt att gå från vegetarian till kannibal!

Del två, en stund senare. Caj (som inte var med om diskussionen ovan), Saija, Jonas och jag i köket.

Jonas: hämtar du två skedar så smakar vi av såsen Caj.
(Caj hämtar skedar som de doppar i såsen och smakar.)
Jag: Hur är det?
Caj: Gott. Men starkt på något sätt.
Jonas, Saija och jag, i olika varianter: Det är säkert tummen, haha.
Caj: Tummen?
Vi hjälps åt att berätta om incidenten.
Caj: vänta lite (spottar ut något). Den här?

När vi tittar noga har Caj faktiskt råkat få Jonas borttappade tumbit i munnen. Det finns ungefär 1,5 liter sås och mängden Caj fått upp är ungefär ett kryddmått. På den pyttelilla skinnbiten ser vi till och med en del av fingeravtrycket. Hur osannolikt är det inte att skinnbiten har hamnat i den mikroskopiska mängd tomatsås som Caj fick på sin sked? Svar: helt sjukt osannolikt. Vi skrattar oss halvt till döds och äter pizza utan att behöva vara rädda för att få i oss av min brorsas tumme (fler gånger).