Allt måste inte löna sig

Att sannfinländarna är Finlands näst största parti gör mig orolig och rädd. Jag drar paralleller till Tyskland på trettiotalet, hur liknande tankegångar smög sig in och vad det ledde till. Hur nazisterna använde sig av massornas passivitet, eller tystnad, och senare rädsla, för att nå resultat. När man märkte vad som höll på att ske var det alldeles för sent.

Av förekommen anledning har vi diskuterat rasism och främlingsfientlighet rätt mycket här hos oss på sista tiden. Debatterna i tidningen och vissa riksdagskandidaters otroligt plumpa och rasistiska uttalanden är skrämmande. Oroväckande är också hur låg tröskeln har blivit för att svartmåla invandrare och helt offentligt uttala sig kränkande och nedlåtande, fördomsfullt och föraktfullt. Som om rasism var någon form av allmän sanning.

Caj sa, klok som vanligt: det är underligt att alla, både ja- och nejsidan, när det handlar om att ta emot flyktingar, alltid argumenterar utgående från vad som lönar sig. De som är emot att ta emot flyktingar eller öka invandringen säger att det är för dyrt, att det blir otryggt och farligt, att våldtäkterna ökar och att det på alla plan är ett minus. De som säger ja framhåller att det i förlängningen innebär mer skattepengar samt eventuella kulturella vinster. Men. Det finns fortfarande ingen som säger: nej, vi vet inte exakt hur det kommer att gå, ja, många finländare kommer känna sig otrygga inför det okända i att få in en annan kultur på hemmaplan, ja, det kostar samhället pengar, men vi tar emot dem ändå, för det blir bättre för dem. För att vi alla är medmänniskor och för att det är humant att hjälpa dem som har det sämre. Vi har råd med det.

För det är ju verkligen så. Att även om det skulle kosta oss något att ta emot dem som behöver det är vår eventuella förlust så väldigt, väldigt liten i förhållande till hur stor deras vinst i allmänhet är. Och det borde räcka.