Ett livstecken

Nej, det är inte så att mitt liv är så rafflande att jag inte har tid att tänka på att blogga. Tvärtom. Mitt liv ser så identiskt ut de flesta dagarna att jag helt enkelt inte kommer på en enda intressant sak jag kan dela med mig av.

Jag tänker på samma saker, städar samma golv, tjatar om samma kläder och böcker som strösslas ut överallt, tvättar, viker, smutsar ner och samlar ihop samma gamla paltor som vanligt. Kokar samma maträtter, skriver på samma dator, läser visserligen nya böcker hela tiden, men samma gamla ögon använder jag till det också. Det känns nästan intressantare att vara tyst än att skriva något, då kan ni i alla fall föreställa er att jag håller på med något väldigt spännande (tyvärr spräckte jag den bubblan nu.)

Jag kan i alla fall avslöja att jag och min bästis (Caj alltså) har haft en intressant diskussion om avund. Nån gång ska jag blogga om avund, det är ett mycket intressant ämne. Och en annan diskussion om vad vi har lärt oss av livet (det var jag som initierade den bara för att själv få dela med mig av mina visdomar, höhö. Dessvärre upptäckte jag att min lista var skrämmande kort.)

I kväll har jag gjort min insats under Mariehamns litteraturdagar. Jag höll en tio minuter lång presentation på litteraturföreningens författarkväll om varför jag skriver barnböcker och om vilka böcker jag har skrivit. I efterhand känns det som om jag utelämnade en massa tankar om barnlitteratur, vilket jag givetvis också gjorde (det skulle vara sorgligt om ens tankar kring det man jobbar med kunde presenteras uttömmande på tio minuter). Litteraturdagarna fortsätter i morgon och jag ser fram emot att bara få luta mig tillbaka och lyssna på alla smarta, begåvade författare som ska uppträda. Det är lyxigt att bara kunna cykla hem sen när jag behöver en paus.

Nu ska jag äta lite yoghurt och gå och lägga mig. Over and out.