Drömmar om rymden

Jag har obehag för rymden. Vilket jag kan medge att är lite konstigt, med tanke på att jag i princip bor i rymden. Mitt obehag beror antagligen på att rymden är så ofattbart stor och otillgänglig. Det beror också på att det sätts så mycket resurser på att utforska rymden, resurser som jag tycker man kunde använda till andra saker som biståndshjälp och miljöräddning. (Fast nu var det ju inte världsekonomi det här skulle handla om, utan om rymden, ja.)

Jag har sällan mardrömmar. Men de senaste åren har jag flera gånger drömt om sci-fi-aktiga rymdfärder, inte alls så där som rymdfärder är på riktigt, med stora, vrålande raketer och vita dräkter. Nej, i samtliga drömmar har man tagit sig till andra planeter med något som påminner mycket om vanliga flygplan. Ändå har jag hela tiden känt på mig att det är mycket farligare och att sträckorna är mycket längre, under resorna har jag varit fylld av ett ständigt obehag och en krypande rädsla. Det här är inte normalt. Vad som helst kan hända. Jag borde ha stannat på jorden. Ungefär.

I natt for jag till en annan planet igen. Farkosten gick egentligen till en planet som Jorden hade goda förbindelser med, men av nån anledning hade jag (och några till, minns inte vilka) planerat att hoppa av tidigare. Jag var orolig för hur det skulle gå till, det snöade och jag visste inte ens om jag var tvungen att hoppa av i farten eller om de skulle landa ordentligt. Slutligen visade det sig att de landade så grundligt att det inte var några problem alls att ge sig iväg. Det var bara var att se van ut, klä på sig ytterkläderna (det var väldigt kallt där) och självsäkert traska ut via en bred landgång av metall, som från ett bildäck på en båt, ungefär. Ingen kollade nånting, farkosten flög iväg och vi var framme. För jag var inte den enda som smet i land, vi var tre eller fem personer, har jag för mig.

Vi hade hamnat i en stad. Tillsammans med en annan av flyktingarna slank jag in i en restaurang, eller ett café, det låg på andra våningen i ett gammalt trähus. Jag visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare nu då jag äntligen hade lyckats ta mig i land. Innerst inne hade jag kanske trott att det inte skulle gå. Jag tog långsamt av mig jackan, sedan koftan. Jag hade inga pengar, men försökte se ut som om jag hade alla avsikter i världen att köpa en kopp te. Jag skulle bara klä av mig först.

Jag tittade ut genom fönstren som immade av värmen från en kakelugn som dundrade en bit bort. Ganska mycket folk rörde sig på gatan. Efter en stund upptäckte jag uniformerade, uttryckslösa människor patrullera mellan alla vanliga medborgare. Jag visste att de hade fått korn på oss, de illegala flyktingarna.

När de kom in genom dörren till caféet fick de syn på oss direkt. Jag och den andra flyktingen (är nästan helt säker på att det var en bekant från mitt verkliga liv, men jag har ingen aning om vem) blev inklämda i en skrubb av en kvinna som stirrade dött framför sig medan hon försökte få oss att läsa upp ord från ett papper, för att bevisa att vi hade något där att göra. Orden var skrivna med ett annat alfabet och jag hade ingen aning om hur jag skulle klara mig ur den här situationen. Personen bredvid mig kunde tydligen tyda bokstäverna, jag härmade henne men mumlade och sluddrade så det inte skulle höras att jag inte riktigt behärskade språket på planeten. Slutligen frågade vakten vad jag gjorde. Jag svarade ärligt att jag var kulturarbetare, och då var det plötsligt inga problem längre att jag tagit mig in i landet, eller in i den världen. Sen vaknade jag.

(Slutsats: min tilltro till kulturarbetarens makt är tydligen väldigt stark, åtminstone på ett undermedvetet plan. Eller så tänker jag mig bara att det är mycket lättare att vara kulturarbetare på andra planeter.)