Den återkommande stressen

Efter att helt ha fått kasta mig in i mitt nya manusprojekt under februari börjar andra saker småningom pocka på igen. Jag har flera författarbesök inbokade (jag kommer träffa fjorton eller femton grupper) inom en månad, dessutom är det dags för Litterärt skapande om en dryg vecka, och veckan därpå börjar Mariehamns litteraturdagar, där jag också ska hålla en kort presentation.

Så gott som varje gång före jag ska uppträda nånstans kommer jag till ett skede där känslan av att jag inte alls vet vad jag sysslar med nästan får mig att kippa efter andan. Och varje gång löser det sig i tid.

Just nu är jag precis i det där stadiet. Vad ska jag berätta? Vad vill de höra? Vad kan jag säga som gör att de faktiskt tycker det är trevligt och givande att ha mig på besök?

Varje gång hittills har jag gjort ett ganska grundligt förberedelsearbete, skrivit upp vad jag ska säga och tänkt att nu, NU kan jag använda ungefär samma anteckningar varje gång. Men det går aldrig. Det händer alltid saker som gör att jag inte kan göra lika som sist (exempelvis har jag skrivit dubbelt så många böcker den här gången som jag hade skrivit förra gången). Så det är bara att titta på de gamla pappren och skriva nya. Bara att sätta igång... (fast inte nu. Nu ska jag sova.)