Sova med fienden

Jag är framme i Åbo hos Ylva och Adrian. De är på jobb och andra ärenden, jag har tänkt yoga, vila, skriva och läsa. Kursen börjar först klockan sex, så jag har för ovanlighetens skull flera timmar utan plikter till mitt förfogande. För att känna mig som en värdig gäst diskade jag undan det som fanns i köket. En aktivitet som fick mig att tänka på den här filmen. Minns ni?

Julia Roberts spelar en kvinna som fejkar sin egen död för att slippa undan sin oerhört kontrollerande make. En make som, utöver att vara psykopat, lider av ett tvångsmässigt behov av att saker ska vara på sin rätta plats. Kvinnan i filmen lyckas sticka, börjar på ny kula men lever i ständig rädsla över att hennes man ska hitta henne och bestraffa henne för att hon stuckit iväg.
En kväll när hon kommer hem och öppnar köksskåpen är alla konservburkar ordnade i minutiös ordning och diskhandduken hänger spikrak och välvikt på sin rätta plats. Hon vet att hon är dödens!

Tanken på den här filmen förflyttade mig i sin tur hem till Aja när vi var ungefär tretton år. Vi var goda vänner redan då, pysslade, pratade, ritade, spelade in långa, fyrhändiga pianoimprovisationer på kassett och sov över hos varandra ibland. Till övernattningsrutinen hörde att göra jättemycket bärkvarg som vi åt ur varsin djuptallrik och titta på teve, Jag kommer särskilt bra ihåg hur det var när vi såg på Sova med fienden (filmen ovan). Den var både otäck och spännande. Vi satt på golvet, en meter från teveapparaten, och gömde oss bakom en gigantisk kudde när det blev för läskigt, till exempel i ögonblicket då Julia Roberts insåg att hon inte var ensam i sitt nya hem, utan att hennes förflutna hade hunnit ifatt henne. Mitt hjärta höll nästan på att hoppa ur bröstet på mig när hennes blick föll på de rödgula konservburkarna som av nån anledning plötsligt var exakt likadana och stod i perfekta staplar i skåpet. Ett städat hem har aldrig varit obehagligare.

Ända sedan dess har ett hem som återfinns i annat skick än det man lämnat det fått mig att tänka på psykopater med OCD. Jag hoppas verkligen att Ylva och Adrian inte upplever det som hemskt obehagligt att diskbänken de lämnade i morse inte ser exakt likadant ut som den de möter i kväll.