Sjukt barn

Edda är inne på sin fjärde eller femte sjukdag och jag är så in i träsket trött. Hon behöver mig hela tiden. Eftersom jag är med henne mest är det jag som är den största tryggheten. Mamma, mamma, gnyr hon och håller mig i benen om jag försöker göra annat än bära henne. Så jag kånkar och tröstar och snyter och sen när hon äntligen somnat och det är natt ... ja då vaknar hon ofta igen och är ledsen och vill helst vira in sig i mitt skinn för att må bättre. Lägga sin febriga panna i min halsgrop, grävagrävagräva in händerna innanför mina ärmar. Eller bara lägga örat mot mitt hjärta, så där som hon alltid gör. Eller snyta sig i mina tröjor (när man ser mina kläder tror man att jag har varit i närkamp med ett gäng åländska mördarsniglar).

Jag tröstar mig med det där som min mamma sa en gång, att det inte är hur man känner som avgör om man älskar sitt barn, utan det är vad man väljer att göra, ibland trots ens känslor. För mina känslor är inte av det ädlaste slaget dygnets alla timmar just nu, kan jag berätta. Min vänstra arm är däremot starkare än nånsin. Och ja, jag älskar mitt barn. Men jag hoppas att hon blir frisk snart.