Ibland är det bara tiden som hjälper

I Jakobstad hade vi ett älskat hem, en massa tid och allt vi behövde. Höns och vänner och middagar och nätverk. Växthus och odlingspallar och mina föräldrar bara 20 minuter bort. Och alldeles tillräckligt med pengar, trots att Caj var hemma för det mesta och jag var hemma rätt mycket. Genom att pussla ihop barnbidrag, arbetslöshetsunderstöd, stipendier och föräldrapenning kände vi oss aldrig det minsta fattiga. Vi hade ju redan allt vi behövde och hade inget intresse av att skaffa mera grejer. Att leva på bidrag är förstås inte ett hållbart och långsiktigt sätt att leva, det visste vi, men det fanns inga jobb och det gick ingen nöd på oss.

Caj fick ett jobberbjudande där han äntligen fick direkt nytta av sin långa utbildning samtidigt som han får syssla med något han verkligen är intresserad av. Arbetsplatsen och människorna där har sedermera visat sig vara jättetrevliga.
Det är bra.
Barnens skola verkar fantastisk.
Det är också bra.
Men som vår kompis Karin konstaterade: alla andra utom jag (och Edda, men hon är inte så anspråksfull) har flyttat till något. Jag är den enda som bara har flyttat från. Och det är kanske därför jag nu, när tröttheten kulminerar, när jag inte har samma möjlighet att skriva när jag vill på dygnet som förr, när vi har flyttat i en hel evighet och befinner oss i ett hem med för lite möbler och för mycket saker, som jag ändå känner mig hemlös, rotlös och ensam. Det är inte Ålands fel. Allt jag har sett av Åland hittills är positivt (utom kanske sophanteringen), det är mera jag som inte har hittat min plats. Trötthet, rotlöshet och kaos gör mig till en otrevlig typ. I Jakobstad var jag ganska behaglig, inser jag nu, när jag är sur och tvär och inte som vanligt. Den här flytten tar fram mina fulaste sidor. (Kanske det finns en nytta med att konfrontera dem också?) Och jag vill ju vara snäll och fin och storsint, inte lättirriterad, tvärilsk och missnöjd.

Jag vet ju att det är så här till en början. Eftersom jag har varit med om stora flyttar tidigare vet jag precis hur hopplös hemlängtan kan vara (när jag var sjutton och flyttade till Québec grät jag till exempel flera gånger om dagen den första veckan. Jag hade ändå inga planer på att åka hem igen utan var fast inställd på att stanna tiden ut, som jag tänkt. Och det gjorde jag. Det var fantastiskt när min hemlängtan väl gav med sig. Jag vet alltså att det vänder med tiden.) Jag vet också hur länge det kan ta innan det faktiskt börjar kännas som en ny bostad är ens hem. Det är inte bara saker och möbler som ska hitta sina platser, det är nätverk som ska byggas upp (här känner jag till all lycka att vi har ett rätt bra utgångsläge), det är rutiner som ska formas (vi har till exempel fortfarande inte bestämt oss för vilken matbutik vi ska handla i, och det är ett litet men ganska viktigt beslut, tycker jag), och det är vardag som skall byggas upp. Det sistnämnda tvivlar jag på att vi lyckas med i första taget, det är sommarlov, och på sommarlovet flyger som känt alla rutiner omkring som maskrosdun. Åtminstone hos oss.

Eva citerade sin gammelmormor Hemli i en kommentar: Ibland är det bara tiden som hjälper. Jag tror förresten aldrig jag svarade på någon av kommentarerna som hörde till inlägget som Eva kommenterade, och det är synd, för just det här tyckte jag var helt fenomenalt. Om du läser det här Eva: tack! Den tanken är en tröst.