som små möss

Lovis: Mamma VET du vem vi såg i butiken idag? Jag tittade först och tänkte "Vem är det där?" och sen såg jag: Mommos syster Vivan!
Jag: Jaha, vad trevligt. Hade ni roligt?
Lovis: Jo. Vi bara fnittrade. Som små möss.

Dagens brändaste

Istället för att ställa in ugnen på 125° råkade jag ställa in den på 175° när jag skulle göra de här. De blev väldigt välgräddade.

Väldigt.

Jag tror jag måste ge dem åt hönorna.

Simhall

Caj och jag var ute med kycklingarna, jag väntade mig smått att barnen skulle sälla sig till oss. Men icke. När vi kom in hade de tagit varsin plastpåse, klippt två hål i botten, klätt av sig kläderna, stigit i plastpåsarna, trätt handtagen över axlarna, möblerat om i vardagsrummet och höll för fullt på att leka simhall. Barnbassängen bakom soffan, vuxenbassängen i soffan.

De tog sats, sprang och kastade sig i det imaginära vattnet. Plastpåsar glider bra på tygsoffa. Jag är imponerad av deras kreativitet.

Ett trivialt inlägg om ett litet vardagsdrama

Jag är tröttare än jag trodde.
I morse startade jag tvättmaskinen. När jag skulle plocka ut och hänga upp tvätten var maskinen tom. Jag hade glömt att plocka i tvätten. Skrämmande.
Jag gjorde ett nytt försök, plockade i maskinen, startade, såg i samma sekund mina vita linnebyxor som också skulle med och stoppade därför maskinen. Det tar ett tag innan man får upp maskinen igen om man stoppar den mitt i programmet, så jag lade mig på sängen med en bok medan jag väntade på att luckans lås skulle öppnas. Det här var ungefär klockan ett.
Klockan nio, just alltså, slog det mig att jag helt glömt bort att hänga upp tvätten. Jag sprang upp till maskinen och fattade inte hur tvätten kunde vara helt torr.
Tills jag kom på att jag aldrig startat tvättmaskinen igen.
Nu surrar den.
Hoppas jag lyckas hålla mig vaken tills den tvättat klart.
Fast det skulle kanske vara smartast att lägga sig.

Min semester är indelad i tre enveckors-pass. Härligt med semester, men strukturen på det hela påminner om livet som båtjobbare, jag hann nätt och jämnt varva ner så fick jag varva upp igen. Och efter en sådan här dag undrar jag nog hur trött jag riktigt är, på riktigt...

Hönsnytt -bildbevis

Jag håller i tigerrandiga Henni

Här kommer några bilder på våra små underverk. Ja, det gäller ju både barnen och kycklingarna :)

En kyckling kikar fram under Prippis mage

Lovis med Anna

Prippi och tre av fyra kycklingar

Idun och Sara

tapeten

Jag har ännu semester i två dagar. Min ambitioner var höga: jag skulle inte göra något alls. Men det gick dåligt. Jag har skrivit två kapitel på boken, bakat, läst tre böcker och tapetserat hallen OCH är ytterst nöjd, trots att jag borde skämmas. Jag skulle ju vila mig. Nå, jag har två dagar till på mig att ta det lugnt (eller sy nya kläder åt mig, göra grejer till Gammaldags torg, tapetsera klart i vardagsrummet, skriva på ett annat projekt, läsa några böcker till samt motionera.) (Nä okej, nu får jag skärpa mig!)

Hallen blev urtjusig. Förr har den varit vitmålad med smutsiga väggar (jag är dålig på just det, att städa väggar) och fylld med allehanda skrot. Det har känts som en bakväg in i huset, trots att det är den enda vägen in i vårt hem.

Nu ser det ut så här. Tapeten är lite galen, men färgglad och välkomnande, precis som vi vill ha det. Läckert! (Bortsett från plastväskan med Golden Cap-logon på. Den är full av trädgårdshandskar och passar bra där, rent funktionsmässigt. Stilfulla stilleben är emellertid nog inte min starka sida.)

Hönsnytt

Alltså. Livets under.

Vi har läst om hönor som blir sura och fräsiga, ett tecken på att hon vill börja ruva. Vi har läst om hur länge det tar att ruva äggen innan de kläcks, att det går att peta in ägg under en ruvande höna bara man gör det direkt och så vidare. Men när det händer på riktigt känns det ändå otroligt. Tänk att det fungerar. Tänk att det är sant!

När vi hade haft höns i två veckor började Prippi bete sig suspekt. Hon låg allt längre i redet när hon värpte och till sist steg hon inte alls upp därifrån. Hon började ruva. På ETT ägg. I vanliga fall samlar de några dagar innan de börjar, men Prippi började på ett ägg eftersom vi plockade äggen vartefter de kom.

Vi petade snabbt in några av de andras ägg under henne när vi märkte att hon placerat sig i redet. Sammanlagt har hon haft sju ägg under sig i 21 dagar. Hon har bara lämnat sin post en gång i dygnet  för att dricka och äta lite. När en vecka hade gått lyste Caj igenom äggen med en ficklampa och såg att fem av sju hade blodkärl i sig, ett tecken på att de är befruktade. Ironiskt nog verkar det vara Prippis egna ägg som inte är befruktade. Hon har agerat surrogatmamma åt de andra hönornas ägg istället. Härligt!

Vi har gått och kikat och kollat de senaste dagarna. När Caj flyttade Prippi lite mer avskiljt för några dagar sedan hade inget ännu hänt. Vi har lyssnat efter små pip men det har varit alldeles tyst (kycklingarna börjar prata med sin mamma redan några dagar innan äggen kläcks).

I helgen har vi varit borta. När vi kom hem såg allt ut som vanligt, men när jag lyfte lite på Prippi kikade fyra små, alldeles ljuvliga, ljusgula, duniga ungar ut. En var så nykläckt att hon fortfarande var våt! De är så söta. Så söta. Ett ägg kommer antagligen att kläckas ännu ikväll, två kläcks kanske inte alls. Prippi ligger kvar och värmer dem ännu några dagar. Oj vad vi ska bära på dem och gosa med dem när de är redo att upptäcka världen.

I brist på annat

... en lista:

DAGENS VILL HA: Någon som städar upp huset.
DAGENS KLÄDSEL: Bruna tajts, vit klänning med virkad överdel och turkos kofta.
DAGENS SMINK: Nada. Jag har semester.
DAGENS FRISYR: Hästsvans.
DAGENS HÄNDELSE: Att jag nästan har tapetserat klart tamburen.
DAGENS LÅT: Tape of love med Flight of the Conchords, framförd av döttrarna.
DAGENS PLANER: Tapetsera klart. Se på film, om jag orkar. Jag vet att det borde vara tvärtom. Men jag orkar inte varna barnen för tapetklistret på golvet också imorgon.
DAGENS SAKNAD: Ordning och reda
DAGENS DUMMASTE: Att det började regna när vi hade två maskiner tvätt på tork. Det regnar fortfarande. Tvätten är fortfarande ute.. på tork.
DAGENS SJUKA: När jag satte mig ner utan att se efter och fick en utstickande metallbit i ena skinkan. AJ!
DAGENS DROG: Drog till plantskolan med min mamma och min moster
DAGENS ROLIGASTE: Lovis som sjöng fula visor tyst för sig själv i baksätet och trodde att vi inte hörde. (Vi låtsades inte höra heller)
DAGENS FAVORIT: Frukosten Caj gjorde. Så oerhört delikat.
DAGENS KÖP: Klädkroken till tamburen som passar perfekt med tapeten
DAGENS HUMÖR: Ganska neutralt och lite trött
DAGENS ORD: Hormoner. Uttalat på munsaladialekt av min moster.

Personlighetstestet

Jag gjorde ett personlighetstest som Peppe rekommenderade.
Så här blev mitt resultat. Väldigt smickrande, må jag säga.

Din personlighetstyp:

Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

(de svärtade grejerna är saker som jag sysslat med, så ganska nära kom testet nog)

Bröllop!

I helgen har min bror gift sig. Bröllopet var vackert och kärleksfullt, brudparet lyckligt och musiken fantastisk. Jag har fortfarande ont i tårna efter många många vansinnigt roliga danser.
Eftersom Saija är ortodox skedde vigseln i Vasa ortodoxa kyrka. Det var fint och annorlunda.

En del av vigseln gick ut på att best mannen och en av brudfrämmorna höll kronor ovanför parets huvuden

Och så till det det jag var mest spänd inför: tårtorna.

De blev långt ifrån perfekta, men både utseendet och smaken verkade behaga bröllopsgästerna och framförallt brudparet.

Tårtorna har jag hållit på med sedan i måndags. Jag började med sugarpasten, på tisdag gjorde jag fjärilar på löpande band, på onsdag bakade jag bottnarna, på torsdag gjorde jag fyllningar och på fredag fyllde jag och täckte dem med sugarpasten. På lördag dekorerade jag tårtorna med spetsar och fjärilar och en timme innan vigseln var de klara. Trots att jag följde olika mängdberäkningsprogram på nätet gjorde jag för mycket sugarpaste, för mycket vaniljkräm, för mycket hjortronmousse och för lite marängsmörkräm. Men allt gick bra ändå. Jag tror också att tårtorna hade blivit snyggare om jag gjort allt i ett svep, men det hade varit helt omöjligt med tanke på mängderna. Gästerna var 136 till antalet och jag bakade fyra trevåningstårtor. Det räckte bra, en halv tårta blev över, så det var riktigt lagom. Det svåraste var att få fjärilarna och spetsen att fästa på sugarpasten när den senare stått i kylskåp några timmar. Men det gick.

Tårtorna färdigmonterade och redo att bäras in

Lite närmare närbild

På söndagen slappade vi med min dubbelkusin Hanna, hennes man, deras båda döttrar, min bror Jakob, samt de nygifta Jonas, Saija och deras söta dotter Tova och hade hur trevligt som helst. Trötta var vi alla, men nöjda och glada över att ha fått vara med om en så fin fest.

Precis när vi hade startat hemåt blev Lovis jättehungrig så då åt vi kvällsmat på Koti-pizza och såg ut så här:

Caj och Idun

Lovis och jag

Den där ämnesomsättningen 2

Eftersom ni hade så intressanta kommentarer till det första inlägget fortsätter jag här genom att spinna vidare på det ni skrev!

Heidi har alldeles rätt i att det finns ett mellanting mellan smal som en sticka och rund som en boll, samt att det är ganska enkelt att gå ner fem kilo. Grejen är att jag vet hur jag fungerar. Jag kan relativt enkelt gå ner fem kilo, men jag har svårt att ändra min livsstil permanent (har testat flera gånger). Dessutom är jag skeptisk för egen del till att köra med Cambridge eller någon liknande kur av två anledningar:

1. Mitt problem är ju mina matvanor, som då får mig att långsamt gå upp i vikt. Att äta påsar ett tag får mig att gå ner i vikt, men ger mig inte en bättre livsstil.

2. Jag gillar inte att behöva förklara för barnen varför jag inte äter. Speciellt Lovis tar väldigt mycket efter vad jag gör just nu och jag vill inte ge henne intrycket av att man inte kan vara nöjd med det man har.

Jag önskar att jag kunde göra som Mikaela och bara äta lite mindre när det behövs. Jag är inte så mycket ett matvrak som ett godis- och bakverksvrak. Att jag dessutom tycker hemskt mycket om att baka gör det inte enklare.

Både Sara, Linn och Peppe (Sara i sin blogg, som är låst, så tyvärr kan ni inte läsa hennes tankar. Men de är intressanta!) är inne på det här med hur ens kroppssyn ändras när man får barn. Det har den faktiskt gjort för mig också, tro det eller ej. Den där tonårsångesten som när jag mådde som sämst fick mig att stoppa fingrarna i halsen efter att jag ätit pizza är ljusår härifrån. Det är mer siffrorna på vågen och att kläderna är lite för små som kan störa mig än hur jag faktiskt ser ut. Jag kan ibland stå och titta mig i spegeln och tänka ”varför tycker jag inte att jag ser värre ut än så här när jag väger mer än någonsin?”. På många sätt bryr jag mig så oerhört mycket mindre nu, men det är ur något metaperspektiv som jag börjar fundera på om jag inte ändå borde ändra på något i min livsstil eftersom jag kanske snart blir så bekväm att jag blir tjock på riktigt. Och det är ju varken hälsosamt eller snyggt.

Hanna poängterar att man kan känna sig fel i tonåren fast man är smal, och det är förstås alldeles sant. Det verkar vara så att om man är rund tror man att allt skulle lösa sig bara man var smal. Inför bröllopet för sex år sedan gick jag ner typ fem kilo och var riktigt slank. Men jag minns att jag, när jag var där vid målet, förvånat tänkte ”är det inte större skillnad än så här?”.

Vidare skriver Hanna om att träningen borde fokusera på styrka och välmående och inte på att bli smal, och det håller jag också med om. Trots att jag inte gick ner i vikt när jag förra våren, vissa perioder, tränade så mycket som fyra gånger i veckan, kände jag mig stark och välmående bara för att jag visste att kroppen hade rört på sig.

Anonym skriver att hon skulle göra en bukoperation om hon hade råd. Det känns drastiskt, i synnerhet om det ”bara” är tio kilo för mycket.

Jag tycker nog att man borde få hjälp med att tycka om sig som man är istället för att få tips på vad man skall göra för att börja se ut som någon annan.

För sent

Så där apropå tidens gång:

Det slog mig när jag läste Finsalongens inslag om iltatyttö-intresset och Linns påföljande kommentar om fåfänga (?) barndomsönskningar att jag redan i tioårsåldern harmades över att jag aldrig börjat åka konståkning. Så där på allvar, ta lektioner och så. För det var för sent för att bli proffs om man började först när man var tio. Man borde börja när man var fem, hade jag fått för mig. Annars var det för sent.

Där skrinnade jag på vintern, på Skogsparkens isbana och harmades. Framåt och bakåt. Något trippelhopp lärde jag mig aldrig. Det var för sent.

(Ett annat minne:Trots att jag inte var nån jumppaflicka närde jag en hemlig dröm om att någon sträng, rysk gymnasiktränare skulle tvinga mig att gå i spagat. Haha. Fysiskt alltså pressa ner mig. Jag hade fått för mig att det skulle vara det snabbaste sättet att bli vig på. Jag tvingade mig själv istället. Det gick långsammare. På sexan klarade jag det. Till vilken nytta, kan man undra?)

Det är faktiskt sant!

Idun är inne i en fantastisk ålder just nu. Trots att hon gör helt knäppa grejer var femte minut är hon så gullig när hon gör dem att man smälter. Sättet hon använder orden på. Det enorma ordförrådet som låter så näpet uttalat med hennes röst. Minerna.

Igår, vid två tillfällen gjorde hon exakt samma sak: Spände läpparna, blåste så ett väldigt tyst, men med god vilja vagt vinande ljud uppstod, spärrade sedan upp ögonen (så de blev ännu rundare än förr), drog efter andan och utbrast: Mamma! Va?! Jag kunde nästan vissla! Det är faktiskt sant!

Några veckor gammal bild. Men så här ser hon ut, vår minsting.

Den där ämnesomsättningen

I många år har jag undvikit att beröra vikt och kroppsformer på min blogg. Det beror säkert på att jag i likhet med många andra aldrig har varit särskilt nöjd med mig själv. Men nu är strandsäsongen här och överallt möts man av löpsedlar och tidningsomslag som ger tips om hur man skall få drömkroppen till beach 2011.

Jag hoppades att det var en myt, det där med att ämnesomsättningen blir långsammare med åren. Dessvärre verkar det stämma. Långsamt men envist kryper min vikt uppåt. Jag trivs inte så bra med att den gör det, jag önskar verkligen att jag var antingen:

- en människa som är fullständigt bekväm i kroppen oavsett hur den råkar se ut och bete sig för stunden
- en människa som kan äta hur mycket som helst och ändå se idealisk ut

Jag vill inte att mina döttrar skall ha en hetsigt kalorijagande mamma som inte är nöjd med sig själv och som ständigt är på någon bantningskur, som aldrig kan slappna av och äta något gott utan att minnas var det sätter sig. Men jag vill inte heller bli en frodig boll som inte räcks ner till tårna när jag är femtio.

Jag skulle lugnt kunna göra mig av med ungefär fem kilo. Det är inte jättemycket men alldeles tillräckligt för att jag skall vara tvungen att anstränga mig för att slippa dem. Och jag har varken tid eller energi att sätta på en ny livsstil just nu.

Hade du kroppsnojor som tonåring? Har du sluppit dem? Är du nöjd med dig själv? Vilken kroppsdel skulle du ändra på om du hade möjlighet?

Frågerundans svar

Anonym: Vill du att dina läsare ska ge sej tillkänna? Jag vet vem du är, men känner dej mest via din blogg. Jag undrar om du tycker det är pinsamt om en halvbekant kommer och säger "jag läser din blogg"? Sen den riktiga frågan som jag vill ställa då du ger chansen: är du nöjd med arbetsfördelningen av hushållssysslorna mellan dej och din man?

Ja, jag vill gärna att mina läsare ger sig till känna, men det är så klart inget tvång. Jag kanske blir lite generad eller överrumplad, men det är alltid roligt att veta att någon läser det jag skriver. Kom fram och säg hej, bara!

Om arbetsfördelningen här hemma: när det gäller barnen är jag supernöjd. Våra barn kunde inte ha en aktivare och mer intresserad och delaktig far än de har. När det gäller hushållssysslorna är jag inte fullt lika nöjd, men vi jobbar på det. Grejen är att min hjärna kontinuerligt spottar ut förslag på sysslor som kunde utföras, och det är svårt för alla, också för mig själv, att leva i kapp med den listan. Min tolerans för rådd är också ganska låg, vilket gör att jag märker sådant snabbare. Men jag jobbar på att bli mer avslappnat inställd och Caj jobbar på att hänga med i mina svängar och vi pratar om det ofta. Så det är nog så bra det kan vara just nu!

Katarina: Vilket är ditt favorithem resp det motsatta bland de reportage du gjort?!
Nej jag skojar bara. Däremot undrar jag vilken person (levande eller död, fiktiv eller verklig) som du helst skulle vilja intervjua?

Haha! Tur att det var ett skämt för jag är så trött just nu att jag nästan inte kommer på ett enda hem jag har gjort reportage i!

Däremot har jag funderat på vem jag skulle vilja intervjua och det var en väldigt svår fråga. Men: Barbro Lindgren. Eller Astrid Lindgren. Jag skulle vilja veta hur de är/var på riktigt när de skriver så fantastiska böcker.

Sara: vad handlar din nya bok om? är det också en bok för barn? är du en barnboksförfattare?

Min nya bok är en uppföljare på Patrik och Pensionärsmakten. Den är också för barn. Om den blir utgiven kan jag väl kalla mig barnboksförfattare (det är den där tvåböckersregeln...) Jag skulle gärna skriva något för vuxna också någon gång. Men mitt språk, min fantasi och min fart passar bättre i barnböcker, tror jag.

Peppe: ditt bästa tips för ett bra förhållande? favoritreceptet? ska jag skicka över några ex av Papper?

Mitt bästa tips för ett bra förhållande är att välja en partner man inte stör sig på. Man måste uthärda varandra, annars går det inte. Det låter kanske som en tråkig sak, att bara uthärda varann, men om man kombinerar det med att man älskar och beundrar och respekterar varandra blir det väldigt bra. Att vara tillsammans skall vara lika skönt som att vara ensam! Sen skall man ha samma humor. Det är viktigt att skratta så man gråter ibland.

Mitt favoritrecept… det var nog en svår fråga. Men jag tror nästan att det är omeletten som kommer i Papper (att jag tänker på det receptet kan bero på din tredje fråga, svaret på den kommer här:)

JA tack, du får hemskt gärna skicka över några ex. av Papper. Jag är jättenervös för bilderna. Både Caj och jag var nyss hemkomna från möhippa/svensexa och var dödströtta. Jag har ingen koll på hur jag såg ut. Men det lär jag få snart.

Karolina: Jag blev väldigt besatt av er tupp. Har den slutat gala? Vad är det äckligaste du någonsin ätit? Ifall ni skulle flytta utomlands, vilket land skulle du helst vilja bo i?

Tuppen har inte slutat gala, men gardinen dämpar ljudet något, vill jag tro. Framförallt börjar den gala MYCKET senare nu än förr. Först klockan åtta.

Det äckligaste jag någonsin har ätit var auraostfyllda köttfärsbiffar som vi köpt i en discount-hörna i butiken. Fy sjutton. Det är fem år sedan och jag får fortfarande kväljningar vid tanken på dem.

Planen är faktiskt på att vi skall åka utomlands ett par månader efter nyår, hela familjen. Om ekonomin tillåter (det är tveksamt, trots att vi har sparat lite pengar) åker vi till.. tadaaa: Nya Zealand! Jag inbillar mig att det ser ut som i Sagan om ringen och att alla är lika roliga som killarna i Flight of the conchords. No pressure där nej.

Anonym: vad är du mest: emotionell, intellektuell eller fysisk?

Emotionell, helt klart. Jag önskar jag kunde säga alla tre, men då skulle jag nog ljuga. Jag är alldeles för ointresserad för att fördjupa mig i fakta, och alldeles för ointresserad av att sporta för att verkligen önska hänge mig åt det. Så jag funderar helst på relationer, människor och känslor.

Frågerunda

Så här lagom inför arbetsveckan ger jag över makten till er, o läsare: ställ mig en fråga så svarar jag på den. Nu är jag innerst inne rädd att ingen skall våga ge sig till känna, men jag sväljer skräcken och skrider vidare i cyberrymden med högburet hufvud.

Huvudet fullt...

... av tårtor. Min brorsa och hans fru gifter sig på lördag (jag vet, jag tog ut det där med fru lite i förskott, men det vågar jag nog) och jag har lovat baka tårtor. Tre stycken trevåningstårtor skall det bli.

Jag är lite nervös. Det kan skita sig. En gång bakade jag en tårta till ett vapp-kalas. Väldigt vingligt klarade den sig helskinnad fram till festen utan blessyrer (den befann sig på ett tårtfat, oövertäckt, i min famn i framsätet på bilen. I två kilometer.) men när jag skulle sätta in den i kylen stötte ena kanten av tårtbrickan i kylskåpsdörren och hela tårtan flög i golvet.

Nå, golvet var nystädat och det var bara känt folk på plats, så vi skrapade ihop tårtan och åt upp den ändå. Den var väldigt ful, men ändå väldigt god. Jag har alltså varit med om en smärre tårtkatastof i mina dagar, och tycker nog att det kan räcka så. Få se på lördag om ödet tycker lika...

Hönsnytt

Tuppen har mognat till att bli hönshusets herre. Äntligen, tyckte vi först. När det kommer en katt, till exempel, är det numera Algot och inte Prippi som kacklar och varnar. När Algot under någon av turerna ute på gården springer in i hönshuset efter att ha kollat in omgivningarna följer hönorna med. Utom Prippi som varit i hönsgården hela tiden och ruvat, förstås. Och utom Milla som också helst håller sig hemma.

Men det medförde en nackdel också. Algot har börjat gala. Klockan fem. På morgonen.
I natt vaknade både jag, Caj och Saija när han satt igång. Han höll på 45 minuter och jag trodde jag skulle bli galen ända tills jag råkade få tag i öronpropparna.

Nu har jag försökt snickra ihop en vägg av en mörkläggningsgardin och två brädbitar för att hålla ljuset ute från den delen av hönshuset som har tak och väggar (utom åt ett håll då, och det är där mörkläggningsgardinen hänger). Jag tror att Martin Timell och Remontti-Reiska skulle skratta ihjäl sig åt min konstruktion. Men om den fungerar (tvivelaktigt) är det jag som skrattar sist.

Hippotävlingen

Igår satte vi oss i vår till all lycka luftkonditionerade bil och åkte norrut. Lovis, Idun och deras bästis Livia skulle tävla i 40 meter löpning och bollkastning. Det gick strålande! Livia var snabbast av alla femåringar, Lovis var också snabb (fast vi fick aldrig veta hennes placering) och Idun var fjärde snabbast av alla fyraåringar (hon är dessutom bara tre ännu). I varje åldersklass var det ungefär femtio barn, så de var verkligen duktiga. Så här glada och söta var de när de hade fått sina medaljer.

Vännerna från Staffansnäs

hettan

jag ligger lågt. det är så hett. jag orkar inte ens inleda meningarna med versaler. puh.

Husvagnssemester

Om jag hade jättemycket tid skulle jag vilja göra så här med en gammal husvagn. Fördelarna med en husbil insåg vi för två somrar sedan, men vi konstaterade ändå att man åker bekvämare i en bil + husvagn, dessutom kan man lämna husvagnen på campingen och åka på kortare dagsutflykter med bara bil, det kan man ju inte med husbilen utan då måste man packa ihop alla bord och grejer man har plockat fram.

Nåja, inte har vi några direkta planer på att skaffa en husvagn eller husbil, men drömma lite får man göra hur mycket som helst!

Hönsnytt

För ett tag sedan lade Agda sitt första ägg, vilket resulterade i att tre av fem möjliga hönor värper. Inte illa. Vi har fått många ägg, så många att vi inte alls behöver köpa ägg för tillfället.

Det verkar som om det pågår lite fortplantning i hönshuset mellan varven, så vi tror att äggen är befruktade. Så vi lånade en hembyggd äggkläckningsmaskin av vår kompis Janne.

Men den verkar inte behövas eftersom min stora, gulliga Prippi har börjat ruva. Tror vi i alla fall. Sedan igår kväll ligger hon stadigt på sina ägg och burrar upp sig och morrar om man kommer lite för nära.

Och just kom Caj inrusande med andan i halsen och meddelade att Malin har lagt sitt första ägg. I hönshuset ligger alltså Prippi på sina ägg, dessutom fanns ett ägg av varje övrig höna i diverse reden (utom av Milla, som inte lägger ägg ännu). Jag samlade ihop äggen och petade in dem under Prippi.

Så: om äggen är befruktade och Prippi hålls kvar på äggen torde vi ha minst fyra små kycklingar om tre veckor. Alla av olika sorter. SÅ spännande.

27 november 1997 i Rimouski, Québec

"Käraste fru

Hoppas innerligt att vi kommer att bo nära varandra. Cirka tre meter. Jag har ingen aning om vart jag skall fara efter gymnasiet, jag tror inte att mina chanser för en konstskola är alltför stora och starka, jag kan inte läsa noter så Sibeliusakademin ligger fjärran, jag har alldeles för dåligt tålamod för att bli lärare så det är också otänkbart, och inom sjukvården -detta vet jag genom erfarenhet- har jag ingen längtan att arbeta. Jag funderar på att bli arbetslös, nej, detta var en lögn, jag funderar inte alls på att bli arbetslös utan mycket arbetskraftig, men inom vilket område?... det vet jag då rakt inte. Kanske författare. Fast det var ju det också att jag håller på att förlora min svenska, så jag vet inte om jag kan bli det heller. Tack och lov för datorernas stavningskontroll............"

Och så blev det, typ. Arbetskraftig och författare (om man nu får kalla sig det efter bara en bok) (men jag har ju skrivit till flera böcker än en, så kanske det räknas).

Det är väldigt kul att läsa de gamla funderingarna med facit på hand. Nu vet jag ju hur det gick. Det gick bra.

Gammal vänskap

Idag fick jag en pärm av en av mina äldsta vänner. Pärmen är full med mail som jag skickade till henne från Canada 1998. Drömmarna, tankarna, kreativiteten sprudlade: OJ vad kul att få läsa. Mailen är fulla med översvallande kärleksförklaringar till mottagaren, tankar om en framtida man som väntade mig någonstans, planer inför hösten när jag skulle återvända till Finland (vi planerade en spektakulär rymning), dikter och filosofiskt drömska utsvävningar.

Vilken bekymmerslös och totalt kreativ tid det där var. Vi började genast längta tillbaka. Som tur finns de där artonåringarna kvar inom oss fortfarande, märkte vi. Jag åkte hem i vetskapen om att vi har nya, roliga idéer och projekt på gång.

Trots att jag tycker att livet bara blir bättre och bättre är det underbart att vissa saker inte förändras.

Förtydligandet

Bara för att ingen skall missförstå: jag vet att det finns en massa godtagbara anledningar till att sätta barnet i dagis för de fyller tre. Det kan vara att man är ensamstående, att man har lågavlönat jobb och bor på ett ställe där det inte går att betala boendet med en lön, att man är egen företagare, jag förstår att man inte vill flytta ifrån sina vänner, sina jobb och sina släktingar för att man skall ha råd att vara hemma med barnen tills de fyller tre eller ännu längre. Det är lättare för oss i Jakobstad att vara hemma längre eftersom bostadspriserna är humanare.

Men det finns två argument för att sätta barnen i dagis som nio månader gamla bebisar som jag inte köper.

1. Av solidaritetsskäl i kampen mot lika lön för lika arbete, som jag skrev om nedan. Missförstå mig inte, jag är verkligen FÖR att alla skall få lika hög lön, men jag tycker inte att det här är rätt väg att uppnå det målet.

2."För att barnen behöver det". Jag är övertygad om att ett barn under tre år klarar sig helt bra utan att bli undervisad av en barnpedagog eller utan att leka med andra barn i samma ålder. Visst kan det vara skoj att träffa andra barn redan när man är jätteliten, men jag tror inte att man behöver det. Vad man däremot behöver är trygghet, och den tryggheten tycker jag det är sundast att hitta hos föräldrarna än hos dagispersonalen.

Men jag tror att de flesta handlar utifrån det man tycker att är bäst för ens barn. Så gott som alla föräldrar älskar sina barn huvudlöst mycket. Orsaken till att den här debatten har gått så het beror förstås på att alla vi inblandade (de flesta av oss har barn) reagerar väldigt känslomässigt på frågorna. Man vill inte känna sig som en dålig förälder, och det gör man ofta om någon förespråkar en annan väg än den man själv valt att vandra. Och jag säger som Peppe: man kan ha olika åsikt i frågor. Men man skall vara snäll när man framför dem.

Drömmen

Jag har för mig att jag snart kommer att sy en ny klänning. Jag sydde en för ett tag sedan (det kan vara ett, två eller tre år sedan, jag minns inte längre) men den har tagit slut. Hela tyget blev alldeles tunnslitet eftersom jag använde den jämt.

Fickan sparade jag. Den hade jag broderat så fint på.

Men syendet blir aldrig av. Jag har köpt tyget. Jag har tvättat det. Men längre än så kommer jag inte.

Flera gånger i veckan tänker jag att "snart, snart skall jag sy den där fina klänningen som jag tänkt så länge". Även ikväll tänker jag så.

Men om en liten stund skall jag gå ner till vardagsrummet och titta på So you think you can dance med Caj. Det kräver så mycket mindre. Det är så mycket mer avslappnande. Det kräver inte att jag röjer på arbetsbordet först. Eller flyttar undan torkställningen för kläderna.

Men det ger mig så mycket färre klänningar.

Mitt inlägg i debatten

Diskussionerna går heta på flera bloggar. Jag tycker allt möjligt. Här kommer en del av det jag tycker.

En trygg familj är det största och viktigaste man kan erbjuda sina barn. Hur man väljer att åstadkomma en trygg familj är säkert olika, men jag hejar på att man skall vara så mycket tillsammans som möjligt. Det går inte om både mamman och pappan jobbar heltid på olika håll och barnen är på dagis många långa timmar i en annan del av staden.

Jag är upprörd över uppmaningen att som kvinna jobba för samhällets bästa genom att ge sig ut i arbetslivet fort, fort för att bereda marken för andra kvinnor som vill göra karriär. Jag skall alltså återgå till arbetet så fort som möjligt efter förlossningen för att bevisa att jag som kvinna minsann är värd lika mycket lön trots att jag dessutom har burit ett barn i nio månader, fött ut det och matat det genom min egen kropp. Jag skall alltså vara allt som mannen är och mer därtill, bara för att jag valt att föda barn. Att föda och uppfostra barn har blivit värdelöst ur ett feministiskt perspektiv eftersom det hindrar mig i kampen mot det patriarkala styret. Att vara gravid och föda barn finns inte i mannens värld, så det bästa är att bete sig som om det inte spelar så stor roll i kvinnans värld heller.

Kunde inte idealet istället vara att arbeta för att alla delar av livet är lika värdefulla, inte bara förvärvsarbetet? Att försörja sin familj, som kvinna eller man, är viktigt, men att ta hand om barnen, som kvinna eller man, är precis lika viktigt. När blev förvärvsarbetet det ultimata beviset på att man gör en insats för jämställdheten?

Jag är säker på att det nästan inte finns någon som på sin dödsbädd önskar att hon hade jobbat mer på karriären och mindre på relationerna. Är det inte det nästan all konst, litteratur och teater lär oss, att relationerna till de nära och kära är det största och viktigaste livet har att erbjuda? Men hur skall man kunna jobba på relationerna eller ens lära barnen vad en relation är om man bara träffar dem några timmar om dagen? Det kan dagispersonalen lära dem, de är dessutom utbildade för lära ut saker och ting på rätt sätt, kanske någon säger, men jag håller inte med. Det viktigaste om relationer lär man sig av sådana som älskar en.

I en värld där man bara ser de stora sammanhangen riskerar man att glömma bort enskilda människor, som de facto faktiskt är väldigt olika. Vi tänker och handlar på olika sätt. Det kommer vi alltid att göra. Är det inte då lite fåfängt att plötsligt tycka att alla måste göra lika i rättvisans namn? Vissa njuter av att göra karriär, andra inte. Vissa njuter av att vara hemma med barnen, andra inte. Alla måste inte göra lika. Det kan bli bra ändå.

Allt börjar hemma. Så jo, det privata är politiskt.

Fritt tolkat: Om du väljer att ta hand om din familj kanske du i förlängningen också tar hand om världen.

Man kan aldrig höra för många gånger att man är älskad

Jag hoppade just på Lovis och Idun som sitter i soffan och tittar på Nemo.

Jag: Visst vet ni att jag älskar er?
Idun ler och nickar lyckligt
Lovis: Jo... eller nä det vet jag inte.
Jag: VA!? Hur kan du inte veta det?
Lovis med ett lurigt leende: För att du aldrig har sagt det!

(Jag tjatar om att jag älskar dem varje dag, många gånger. Men kanske Lovis var rädd att jag slutar påminna henne om saken ifall hon medger att hon vet om det?)