27 april 2015

Ett inlägg om städning

Oj nog ÄR det ju ändlöst det här städandet. (Och som jag går på om det kunde man ju tro att vi strävar efter tipptoppskick hos oss. Haha.)

"Att städa när man har småbarn är som att skotta snö i snöstorm" har jag hört nånstans, och precis så är det. Ett exempel: jag hade städat jättefint i köket idag. Sen bakade jag bullar och lagade mat och så var allt det förstört. Sen tvättade jag lite fönster (jag vet, undrens tid är inte förbi, det är bara ett år sen sist, rekord!) och måste flytta på sofforna, soffbordet och annat och det såg värre ut än nånsin. Vi åt kvällsmat, lämnade allt efter oss på bordet, barnen och Caj for på dans och jag satt mig ner för att skriva och då var det minsann inte läge att städa, ska jag tala om för er.

Nu har jag städat igen, det är jättefint (på vissa ställen, obs), men jag vet ju att det ser ut som ett bombnedslag efter frukosten igen.

Så där mal det på. Varje dag. Alltid när det är riktigt usligt tänker jag att det nog blir upprett nån gång. Det blir det alltid. Och ibland, när det är riktigt städigt, tänker jag dystert att det ändå inte är nån vits, för det blir snart eländigt igen.

Jag tror givetvis inte att jag är ensam om detta problem. Vi är säkert många som lever i västerländsk hushållshygienisk misär (alltså jag jämför mig på inga vis med dem som har problem med riktiga saker, jag har mer perspektiv än så. Nu känns detta klagande plötsligt mycket förmätet. Jag vill därför passa på att uppmana er att hjälpa t.ex. offren i Nepal. Här!)

Fast jag inbillar mig att det finns en grupp människor som alltid har det fint och fräscht i sitt kök, som kontinuerligt, vips vips, bara får undan all disk på studs. Som torkar lite fläckar med trasan medan de går genom livet. Som minns att vattna blommor och som aldrig har oanvändbara saker i sina garderober.

Jag hör bara inte till den gruppen.


12 kommentarer:

  1. Jag hör inte heller till den gruppen.

    Trevligt inlägg. Jag gillar texter om städning. =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. BRA, då fortsätter jag komma med sådana ibland! Tur för mig, jag verkar ju hursomhelst inte kunna låta bli att skriva dem...

      Radera
  2. Jag blir imponerad över det här: "det såg värre ut än nånsin. Vi åt kvällsmat, lämnade allt efter oss på bordet, barnen och Caj for på dans och jag satt mig ner för att skriva". Fantastiskt att du satte dig ner för att skriva då! Så rätt prioriterat. Städningen består, men skrivtiden ... så mycket viktigare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det. Under många år prioriterade jag att städa, då blev det inga böcker (för städningen tar aldrig slut). Nu har jag skrivit fyra.

      Radera
  3. "som torkar lite fläckar med trasan medan de går genom livet" Underbar beskrivning! Och nej,inte jag, tyvärr, men jag känner flera...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gör du? Är det faktiskt alltid, alltid fint hos dem? Jag känner iofs också några, men man vet ju aldrig om de bara är bra på att röja snabbt innan man kommer...

      Radera
  4. Ha, ha! Känner igen mig så. Jag måste dock erkänna att jag börjar bli ganska bra på att acceptera att det är stökigt och lite fläckar här och där hos oss - men det har tagit LÄNGE! Sisådär 20 år var pedanternas moder redan i unga år och i min första lägenhet fanns inte ett dammkorn, nånsin. Nu finns det inte ett hörn utan dammtroll, för det mesta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man blir ju faktiskt mer tolerant med åren. Jag hoppas att det inte gäller bara städningen, utan livet överlag. Tolerans är alltid hemåt.

      Radera
  5. Kan inte låta bli att kommentera att jag, trött och okoncentrerad, läste "soptippsskick" istället för "tipptoppskick". Blev rätt lustigt ☺.

    SvaraRadera
  6. Rekommenderar starkt facebookgruppen Family Living-The True Story när du känner att stöket kväver dig. Folk delar bilder från sina ostädade hem och anti-inredning. När jag borde städa men inte orkar går jag alltid in där och plötsligt känner jag mig inte så hopplöst uppgiven längre �� // Emma

    SvaraRadera
    Svar
    1. O ja, den gruppens bilder tittar jag på för jämnan. Mycket inspirerande. Det hjälper verkligen en i mörka stunder :)

      Radera
  7. Dom finns. Jag har sett dom. Jag har mött dom. Jag har sett dom in action. Bara ett VIPS så är allt borta, samtidigt som dom pratar och sällskapar. En tung sten sjunker ner i magen på mej. Fast jag vet att det finns många oss som inte VIPSar bort allt. Men ändå...

    SvaraRadera