en gul apelsin

Tvivlet

2012-03-10T13:30:00.000-05:00

Att skriva en bok är ett massivt jobb. Bara att åstadkomma en barnbok på dryga hundra sidor tog jättelänge.

Jag minns inte hur det kändes att skriva Patrik och Pensionärsmakten, men jag tror inte att det var ångestfyllt alls. Jag hade aldrig ens provat skicka in något till ett förlag innan, så jag hade absolut inget att förlora. Uppföljaren, som ligger på förlaget som bäst, var inte heller så knepig att skriva eftersom karaktärerna redan ganska långt var uppfunna och jag visste att förlaget önskade sig en fortsättning.

Men nu, när jag håller på med ett helt annat manus är jag osäker på min förmåga. För det första vet jag inte alls om jag är bra på att skriva den typ av texter jag nu håller på med, det är helt nytt för mig. Varken målgruppen eller temat är bekanta. Materialet blir betydligt mer omfattande än tidigare, därmed krävs också en mycket större arbetsinsats, och även om jag verkligen tycker det är superskoj att sitta och skriva på det här -det går mycket lättare än att skriva Patrikböckerna faktiskt- gnager tanken långt bak i huvudet: tänk om de bara refuserar det, rakt av. Tänk om det inte duger. Tänk om det blir en bok som ingen vill ha.

Det är fåfängt att sitta och grubbla på det, de flesta manus blir ju de facto refuserade. Dessutom betyder det inte att processen på något sätt har varit förgäves. Jag vill verkligen skriva det här och jag är beredd att sätta tid på det, men jag vill så innerligt gärna att det skall bli bra!

Så här känner säkert varenda skrivande människa.
Det är bara att skriva vidare.

Bakgrunden till förra inläggets fråga

2012-03-10T09:35:00.002-05:00

Det började med ett städgräl. Konflikten drog ut på fyra eller fem dagar, till och med Caj som brukar vara lugnet själv gick i taket till sist.

Barnen. Vill. Inte. Städa.

Vi har inte världens bästa förvaring här (gammalt hus) och det blir fort kaotiskt. Vilket betyder att det nästan jämt är kaotiskt, tyvärr, vi är inte så jättenoga även om jag blir stressad av att alltför mycket saker ligger framme. Att de dessutom har tillgång till alla sina leksaker hela tiden gör att det är väldigt mycket som kommer fram så fort de sätter igång. Men en gång om dagen, eller varannan dag, skulle det vara önskvärt att få bort deras leksaker från resten av huset och helst på rätt plats i deras rum.

Jag säger bara: Dockor, dockkläder, plastmat, saxar, tejp, oändliga mängder papper, pärlor, pärlor, pärlor, band, leksakskastruller, garn, stickor, mjukisdjur, pussel, böcker, böcker, utklädningskläder, vattenfärger, penslar, stämplar av olika slag, muminhus, plastpåsar, sönderklippta emballage, snäckor, kottar de hittade förra året, tejp, (tejp!!! argh), klistermärken, kritor, paljetter och så vidare. ÖVER HELA HUSET. Nästan varje dag.

Det är viktigt att de får leka tycker jag. Jag vill inte begränsa dem genom att bara låta dem leka med en sorts leksaker åt gången, för det är ofta i de där knäppa kombinationerna den bästa typen av kreativitet föds. De är verkligen suveräna på att leka. Men lika roligt som de tycker att det är att leka, lika hemskt tycker de att det är att städa.

Till en början, när de var yngre, gick det bra att skapa karnevalstämning kring städandet, allt var roligt och gick som en dans, vi hjälptes åt. Men numera är de smartare och går inte på sådana lumpna trick.

Vi har hjälpt dem. De har måst städa själva. De har fått städa i fred, med dörren stängd. Vi har bett dem göra det på tid. Vi har dragit in lördagsgodiset om de inte städar. Inget fungerar i längden.

Vi har dock inte belönat dem så att de får någon grej (bevare mig väl, det är ju bara att skaffa ännu fler saker att bråka om) eller pengar, för min filosofi är att man skall vilja sköta om sina saker, annars har man för många.

Till slut, i torsdags, meddelade vi att om de inte städar NU (efter fyra dagars ihållande irritation och gräl) tömmer vi deras rum på saker. De valde att inte städa. Och en stund senare bar Caj och jag med gemensamma krafter ut alla deras saker.

Nu är alla deras leksaker i mitt arbetsrum. Utom böckerna.

Efter den initiala vreden saknar de inte sakerna det minsta. De vräker soffkuddarna i golvet istället. Flyttar om möblerna, plockar ut de tomma lådorna ur skrivbordet och bygger om dem till ett bibliotek. Har hur kul som helst.

Nu vill de helst att vi gör så i fortsättningen att vi låter dem leka med några saker åt gången och att deras rum är tomt jämt. (Det var ju inte SÅ vi tänkt att det skulle gå). Mitt arbetsrum blir i så fall en leksakscenral. Oh no.

Leksakscentralen

Detta är småsaker, absolut. Men fy vad jobbigt det är att vara förälder ibland. Det är helt omöjligt att veta hur man skall göra.

(Och när barnens rum för en gångs skull är tomt tog vi tag i saken och tänkte att vi gör om i deras rum lite, Caj flyttade in deras gamla sängar från skjulet i matrummet, den enas färg hade börjat flaga och jag började skrapa den ena sängen och nu blev matrummet fullt av målarfärgsflagor och damm och sängdelar så nu är det råddigt där i alla fall, trots att det inte är leksaker den här gången. Jag får lust att sälja allt vi äger och har på Huuto bara för att få lite lugn och ro i ögonen.)

En trave sängar i delar

Och efter en stund såg det ut så här

Frågor till dig med barn

2012-03-10T01:25:00.001-05:00

Hur gammalt/gamla barn har du?
Hur mycket förväntar du dig att han/hon/de hjälper till hemma, till exempel när det gäller att plocka upp efter sig?
Och vad tar du till för knep när barnet/n ställer sig på tvären, varje gång det skall plockas leksaker eller hängas upp utekläder?

hälsn.
Desperat mor -79

I takt

2012-03-08T14:56:00.002-05:00

Det är något särskilt med att lyssna på musik i bilen ochmärka att paret i matchande sportdräkter promenerar i takt med den. Eller att bilenföre i kön blinkar med samma frekvens som basgången i låten på radion. Det varar kanske bara några ögonblick.

Men det känns som om något… stämmer.

Ful

2012-03-08T02:53:00.001-05:00

Sorry att min blogg är lite fulare än vanligt, jag skall fixa det när jag orkar. Det är tyvärr inte just nu, för nu skall jag ut på promenad.

Konspirationsteorin

2012-03-08T02:29:00.000-05:00

Igår kom en av mina kusiner hit på mat och film. Efter filmen kollade jag de bloggar jag läser och på två av ställena (och på flera Facebookprofiler) hittade jag Kony 2012-videon som säkert de flesta sett vid det här laget. Jag bestämde mig för att kolla på den senare, men när jag kom ner tillbaka satt Joakim och Caj och tittade på den, eftersom de hade hittat den samtidigt.

Videon är mäktig! Se den. Jag blev eld och lågor och tänkte genast göra allt de bad om. Fast för säkerhets skull tänkte jag läsa lite mer om det.
Jag läste det här.
Och det här.
Och nu är jag inte hundra procent säker igen.

På många ställen påtalas organisationens oförmåga att styra pengarna till slutmålet, att man stödjer ett militärt ingripande genom att donera pengar samt det märkliga i att allting styrs till Uganda trots att Kony för flera år sedan har flyttat sin armé till andra länder. Nåja, tänkte vi, för oss handlar det inte om stora pengar, om vi betalar finns det ändå en liten chans att vi hjälper till att fånga världens värsta skurk. I värsta fall kanske vi förlorar lite pengar, men spelar det så stor roll? Fast sen började vi fundera. Vad är det värsta som kan hända om man betalar in pengar?

Jo. (Och fy, jag fick så obehag för den här teorin att jag blir riktigt rädd). I videon sägs flera gånger att Kony har ÄNDRAT strategi. Tänk om det är det HÄR som är den nya strategin, att han gör en proffsig video som får hela världen att betala in pengar till ett konto som i själva verket finansierar hans grymma, fruktansvärda handlingar. Att hela världen, intet ont anande, gör Kony känd genom att klistra upp en massa lappar där det bara står hans namn och årtalet (planscherna i sig tar egentligen inte ställning till något alls) och sedan betalar in en massa pengar för att han skall ha råd att ta över världen.

Så här i dagsljus känns den teorin långsökt. Men det är något hemskt med att man alltid är så misstänksam, även om det är nödvändigt för att man inte skall bli lurad. För på grund av den här diskussionen mattades min entusiasm av ganska mycket. Jag är i regel sällan med på konspirationsteorier. Det är dessutom typiskt att man numera får ett budskap som man sedan läser debatter om, varpå man blir så förvirrad att man inte gör någonting alls. Och passivitet, det leder sällan till något.

Egentligen tror jag inte på vår teori, det tror jag ingen av oss gjorde. Det kan gott och väl hända att jag deltar i kampanjen, ibland får man tvinga sig till tillit och handla i god tro. Om man alltid misstänker att folk har baktankar uppnår man ingenting.

Hur tänker du göra?

Voj shit

2012-03-07T13:03:00.003-05:00

I eftermiddags när jag hämtade Lovis och Idun från grannen var de allt annat än nöjda över att bli avbrutna i sina lekar.

Lovis: Nu tänker jag säga VOJ SHIT, mamma.
Jag: Men Lovis, så får man inte säga.
Lovis: Vad DUMT. Vem hittar på ord som man inte får ANVÄNDA???

Ja vem?

Könsneutrala leksaker eller leksaker för alla?

2012-03-06T13:51:00.002-05:00

Efter de diskussioner som uppstod på Facebook efter att den här artikeln delats av flera personer har tankarna snurrat. Det verkar som omflera stör sig på debatten kring frågan. Man uppfattar att målet med motståndetmot uppdelning i flick- och pojkleksaker är att alla barn skall bli likadana. Mantror att man som jämställd förälder har misslyckats om man får döttrar somleker med rosa glitterklänningar och prinsesslott eller söner som gillar bilarför att de då inte bryter traditionen.

Jag tror det är väldigt ovanligt att jämställdhetsförespråkare försöker tvingasina barn att bli något konformt, könsneutralt. Jag tror att manförsöker ge alla alternativ till sina barn istället för ett enbart erbjuda de alternativ somtraditionellt hör ihop med barnets könstillhörighet. Men det här missuppfattasav någon anledning ofta, debatten ses som överdriven och onödig.

Personligen har jag verkligen inget emot att mina döttrarleker med dockor, leker sjukhus, eller leker prinsessor. Men att dela in aktiviteter i pojk- och flicklekar begränsar. I fjol kom Lovis hem från dagis och berättade att en av kompisarna förbjudithenne från att vara pappan i leken, bara för att hon var flicka. I en lek kanman väl vara vad som helst?

Att Lego kommer ut med ”lego för flickor” innehållandesmalare (!) dockor vars huvudsakliga syfte är att göra sig fina eller pysslamed omvårdnad gör mig faktiskt upprörd. Observera: det är inget fel medomvårdnad, det är inget fel med vare sig skönhetssalonger, att sy modeklädereller att baka cupcakes. Men måste man gå från en extrem (krigarlego) till enannan (cupcake- och skönhetslego) för att nå alla barn? Eller är artikelnväldigt vinklad, finns det kanske en massa lego däremellan som inte uppfyllerden där föråldrade uppfattningen om hur en flicka respektive en pojke bör betesig? Och hur lätt är det för en pojke i tioårsåldern att önska sig Lego Friends när de uttryckligen ärskapade för flickor?

Det är mycket möjligt att majoriteten av pojkarna beter sigpå ett annat sätt än majoriteten av flickor. (Huruvida det beror på gener ellerpå socialt inlärt beteende är en annan diskussion.) Men det finns också enmassa människor som inte uppfyller normen hur en pojke ellerflicka beter sig. Och varje gång man betonar hur en pojke "skall" vara (tuff,vild, stark men inåtbunden och oartikulerad) eller en flicka (uttrycksfull,omhändertagande, pysslig men fysiskt svag och lite hjälplös) känner sig de sominte passar in ännu mera utanför.

Verklig samhörighetskänsla uppstår ofta i små grupper.Hälften av världens befolkning är en ganska stor grupp, så att försöka skapasamhörighet utgående från kriterierna pojke eller flicka tror jag är merförödande för dem som inte känner igen sig i de klassiska karaktärsdragen förrespektive kön, än vad det är gemenskapande för de övriga. Läs den här textenså kanske du förstår vad jag menar.

On demand: Ett gott vegetariskt recept

2012-03-06T08:25:00.000-05:00

Emma bad om ett gott vegetariskt recept som barnen gillar. Här kommer vårt bästa recept på vege-lasagne, vi gör den minst varannan vecka. Lätt och snabbt. Och GOTT. (Jag fick receptet för kanske tio år sedan i ett kuvert av min vän och Lovis gudmor Johanna, så om du läser det här kära JR, tack skall du ha!)

GRÖN LASAGNE
1 msk olja
3 purjolökar/3 gula lökar
4 tomater/1 burk hela tomater
1/2 dl tomatpuré
1 grönsaksbuljongtärning
2 1/2 dl matlagningsgrädde
1/2 tsk salt
1 krm vitpeppar
1 msk torkad basilika
9 lasagneplattor
500g grynost
2 dl riven ost

225° 30 minuter
Skölj och strimla purjolöken/skala och grovhacka löken (vi har alltid använt purjolök, så jag vet inte hur det blir med vanlig lök). Fräs i oljan i en stor gryta tills den blir mjuk. Skär tomaterna i bitar. Rör ner tomater, tomatpuré, buljong, grädde, salt, peppar och basilika. Koka upp.

Varva grönsakssås, lasagneplattor och grynost i en ugnssäker form. Avsluta med sås och strö ost överst (jag brukar ibland lägga i osten först 10 minuter från slutet av ugnsvistelsen, så bränns den inte lika mycket). Grädda i nedre delen av ugnen i ca 30 minuter.

Mums! Jag lovar!

Blyg

2012-03-06T02:17:00.001-05:00

Nu då jag skall börja blogga vanligt igen känner jag mig nästan lite blyg. Vad skall jag nu skriva om?

Utvärderingen

2012-03-04T14:10:00.001-05:00

Man skall ju alltid ge feedback nuförtiden. Utvärdera. För att känna att jag kan gå vidare från vår resa har jag därför beslutat mig för att sammanfatta den i några lättöverskådliga punkter, för den som är intresserad. Om jag har utelämnat något viktigt kan man ställa frågor i kommentarsfältet. Volià.

PLUS med resan
+ underbart att slippa mörkret och den värsta kylan
+ ljuvt att få simma i havet utan att frysa
+ superkul att märka att min franska fortfarande håller måttet så pass att jag till och med kan reda ut byråkratiskt (franskt byråkratiskt) krångel med hjälp av den.
+ att barnen visade sig vara utmärkt resesällskap, de krånglade aldrig när det var kritiskt och orkade, orkade, orkade hur mycket som helst
+ att jag lyckades slutföra omarbetningen av manuset
+ att jag kom vidare med ett annat manus jag började på för ett år sedan
+ att jag skrev 33 sidor på ett helt nytt manus
+ att jag inte längre är vinterblek och eländig
+ att vi fick se Dominica, som vi inte alls planerat in från början. Det var underbart, nästan så att man kunde bo där jämt
+ att det fortfarande, efter två månader där vi praktiskt taget tillbringat varenda minut tillsammans, är roligt att vara tillsammans med familjen
+ att vi sov så mycket. Jag har inte sovit så många och långa nätter på år.
+ att resan blev precis lagom lång: barnen tröttnade precis innan vi skulle åka hem
+ att vi inte blev sjuka. Idun hade feber en dag, Caj spydde en gång. Det var allt. Vi mådde toppen.
+ att det ordnade sig smidigt med boendet, hela tiden

MINUS med resan
– att vi åt dåligt, vi hade inte möjlighet att äta ute jämt och kokmöjligheterna var dåliga
– att det gick så hiskeligt mycket pengar
– att vi inte träffade särskilt många människor att hänga med. Jag vet inte om det berodde på att folk utan barn inte vill prata med sådana som har barn. Man verkar inte resa (i Martinique eller i Karibien?) med barn i fyra-femårsåldern på sådana där oorganiserade semestrar, trist. På Dominica träffade vi ett roligt skotskt-tyskt par som vi gärna hade umgåtts mera med, men vi var på väg åt olika håll.
– att det inte var skördesäsong, fruktutbudet var skralare än vi väntat oss.
– att vi trots allt aldrig fick lust att flytta till Martinique, så där som man kan få ibland när man reser. (Det brukar vara en indikator på att man verkligen trivs superbra även om man aldrig flyttar på riktigt) Martinique var ett bra ställe, men inte SÅ bra. Inte så bra att vi vill resa tillbaka dit, till exempel. Vi har sett det och världen är stor.

Så där ja. Nu kan jag börja blogga om annat. Tack för att ni hängde med oss utomlands!

Dygnet

2012-03-04T00:09:00.002-05:00

Jag vaknade klockan sju i morse, efter åtta timmars sömn.

I Martinique är klockan ett på natten. Jag har huvudvärk och känner mig väldigt underlig. Just nu är jag bara två timmar på minus (ja, jag räknade att mina senaste fem nätter bestått av tre, nio, sex, tolv och åtta timmar sömn). Men det kryper i kroppen, värker lite i bihålorna, nacken är spänd och kroppen vet inte om den har varmt eller kallt. Det är tydligen inte så där bara att kasta sig sex timmar framåt i tiden och fyrtio grader nedåt på termometern. Fast vem hade nu trott det?

Hemma

2012-03-02T14:51:00.002-05:00

Så där ja. Nu är vi hemma. Nu är tvätten tvättad (eller lite i alla fall), väskorna tömda, maten handlad, brasan brunnen och... det känns som om vi inte varit borta. Konstigt. Bara den aningen mörkare hudtonen och det att vi inte har nån aning om vad som hänt i hoodsen de senaste två månaderna avslöjar att vi varit någon annanstans.

Det är skönt att vara hemma. Skönt och inte helt självklart. Vi höll nämligen på att missa flyget från Paris igår, eftersom bussresan räckte över en timme längre än vad som uppgavs på RATPs hemsida. Efter en gastkramande bussfärd, en hårresande taxitur med konstant överhastighet (och utan säkerhetsbälten) brakade vi in på flygplatsen en dryg halvtimme innan flyget skulle lämna marken. Vi hann med nöd och näppe checka in vårt bagage, och det tack vare att jag lyckades checka in oss per SMS i bussen. Vi hade extrem tur eftersom säkerhetskontrollen var näsan helt utan kö (jag vet inte om det någonsin tidigare har hänt mig, i vanliga fall kan man få vänta upp till en halvtimme, vill jag minnas) och gaten låg precis innanför. Det var så nära, så nära, att vi hade blivit kvar i Paris ett extra dygn. Även om jag älskar staden djupt skulle mina känslor inte ha räckt till för att kompensera för besvikelsen ifall vi missat vår hemresa.

Men det gjorde vi alltså inte. Lovis och Idun var hjältar som orkade med motgångarna och uppförde sig alldeles utomordentligt väl. Trots sömnbrist, oro och stress orkade de springa när vi hade bråttom, lyda när vi sa åt dem och var glada och ivriga över att få komma hem.
Älskade barn.

Jag återkommer med en utvärdering av resan som helhet, så småningom. Men först skall jag sova. Jättemycket. Jättelänge. Jättegott.

Chez Pierre

2012-03-01T05:24:00.000-05:00

Innan vi åkte från Vauclin igår passade jag på att fotografera hemma hos vår hyresvärd. Pierre är en utomordentligt trevlig typ. Jag gillar verkligen alla småprylar, tavlor och färger han omger sig med, och spåren från hans jobb som inredningsplanerare och importör av indiska möbler syns överallt. Hela huset är väldigt långt ifrån det nordiska, vita, och jag som älskar färger njöt verkligen. Välkommen hem till Pierre!

Stilleben i trappuppgången

Bokhylla i en korridor

Orientalisk skoförvaring

Pierres föräldrar

Färgglada väggar

Ett av rummen som hyrs ut (inte vårt)

Sittplats på en liten upphöjning

Utsikten från grannens balkong. Atlanten. Vågorna.

Pierres ateljé

Trädgården

där det också fanns en liten fiskdamm med myggätande fiskar

Installation med minnessaker

Stor tavla ovanför orientalisk byrå

Utsikt från matsalsbordet

Köket. Notera de snäckfyllda burkarna på översta hyllan.

Harmen

2012-02-28T10:30:00.000-05:00

Igår fick vi veta att ena vessabyttan har spruckit och båda duscharnas kranar har strittat eftersom vårt hus tydligen har frusit inomhus i något skede under vår resa. Vi hade lämnat på luftvärmepumpen på 16 grader och var säkra på att det skulle räcka som grundvärme, det är ändå stor skillnad mellan sexton och noll grader. Men icke. Så nu får vi inleda vår hemkomst med att beställa ny toalettstol, kolla in nya duschkranar och harmas över att luftvärmepumpen inte räckte till. Samt hålla tummarna för att försäkringen täcker skadorna.

Men det känns ändå bra att få komma hem snart. Först lite Paris, bara.

Leken

2012-02-26T08:52:00.000-05:00

Igår, när Caj var på vandring lekte barnen och jag samma lekhela eftermiddagen:

Jag låg i soffan och fick ta emot beställningar på olikabilreparationer Lovis utförde. När hon kom tillbaka hade hon ofta fått betalt,i form av spelkort som hon satte in på banken via min läsplatta. Emellanåt fickLovis sportlov. Och ibland skötte hon om sina bin som hon hade i sittlåtsasrum, hon hette nämligen Pippi i leken (fast ibland hette hon Sofia) ochkunde äta dunderhonung och dra upp hela traktorer ur diken när hon ätit av den.Och så hade hon också hundar, de la hundägg. (haha!)

Idun i sin tur var en sjuk bebis, som samtidigt också varläkare. Ibland fick hon ett larm (också via min kindle) på att hon måste åkaiväg och plåstra om någon. Men för det mesat låg hon under en massa kuddarbredvid mig och hade låtsasfeber och åt låtsasgodis som hon förvarade undertäcket. Hon hade alla sorter som finns. Och drack låtsasbarnkaffe. Hon vet verkligen hur man njuter, den ungen.

I gammeldomens dagar

2012-02-26T08:51:00.000-05:00

Barnen är oerhört intresserade av att höra historier frånnär Caj och jag var små. Vi berättar samma historier om och om igen. Om hurvåra klasskompisar har hoppat ut från fönstret på andra våningen i skolan (dethar hänt oss båda). Om hur flickornas moster Maria ordnade en sjörövarbana isitt rum när jag var liten som slutade med att man stack in fingret i en tomat.Historien från deras morfars barndom om en som fick en julklapp som varförpackad i ett havregrynspaket innanför paketpappret (mottagaren utbrastartigt ”OJ, HAVREGRYN!" när paketets omslagspapper tagits av). Om hur Cajs strängadagistant blev jättearg när Cajs kompis inte visste att man skulle såga medsågen utan hamrade med den istället. Om hålet i granhäcken bredvid mitt barndomshem där man kunde gömma sig. Om hur det gick till när Caj och hansbröder tävlade genom att släppa ner sina leksaksbilar genom ett litetparkeringshus de hade. Och så vidare. Utöver att barnen verkligen gillar att höra dessa berättelser är det ganska intressant för oss att ta del av till synes obetydliga händelser från varandras tidiga år.

(Rubriken syftar på ett uttryck som jag hittade på och använde när jag själv var barn)

Hemlängtan

2012-02-25T19:33:00.003-05:00

I morse när vi åt frukost lekte vi klassikern sten-sax-påse.Barnen har redan tidigare hittat på egna grejer, som snor, öga, öra och spindel, men idag spårade det ur ännu mer än vanligt. Alla freestylade vilt,till en början försökte vi motivera varför våra val överträffade varandra, mensnart slutade vi helt med det, för det var mycket roligare att bara förklaravad man hade valt. En omgång blev det en husvagn (en knuten hand med ett fingersom spretade ut och symboliserade den där grejen man hänger på dragkroken) moten tom hushållspappersrulle (två händer ovanpå varandra som rör) mot en björn(två knytnävar ovanpå varann med spretande fingrar) mot ett lingon (pekfingretoch tummen mot varandra för att visa ett pyttelitet lingon). Dessutom fnittradeCaj och jag i smyg åt Idun som många gånger, helt oblygt kikade vad jag tog ochtog samma sak, trots att det var något helt nytt. (Jag: Idun den här gången fårdu säga först, vad tog du? Idun: ... eller mamma, vad tog DU?)

För första gången (utöver den där första kvällen här medkattincidenten) har barnen börjat ha hemlängtan. Mest längtar de efter Jonas(min ena bror), säger de. Fast ibland säger Lovis att hon längtar mest eftermommo och moffa och då kontrar Idun med att hon längtar mest efter sindockliggvagn. Caj och jag ser också fram emot att få komma hem till släkt och vänner,till hönsen och till vårt mysiga hus. Bra läge för hemlängtan, måste jag säga.Vi skall nämligen alldeles just inleda en av de tre sista karibiska nätterna. Det har gått fort, det har varit bra och det blir fint att komma hem.

Humor i naturen

2012-02-24T09:51:00.001-05:00

Vi besökte ett snäckmuseum igår. Barnen var överförtjusta,hade jag anat att de skulle älska museum så här mycket skulle vi ha gåttbetydligt oftare. Det är inte för sent att ändra sig, som tur är de inte vuxnaän.

Vi såg en massa fina snäckor, det är helt otroligt vilka vackra mönster det finns i havets djup. Och vilka knäppa fiskar, en heldel var uppstoppade i naturlig storlek. Vissa var ofattbart fula (förlåt nubara) och vissa såg helt enkelt galna ut, som om de behövde både tandställningoch glasögon (eftersom jag har både och tycker jag det är politiskt korrekt attjag skriver så här). Se bara på dessa bilder (det var svårt att få dem tydligaför det var så mörkt i museet, med blixt försvann en massa detaljer och utanblev det suddigt och eländigt. Men jag tror ni får en uppfattning i alla fall).

Mån-fisk, tror jag den här hette. Med näbb och fejkögon

I tydligt behov av tandreglering och glasögon

En gapskrattande haj

Jag kan inte fatta att sådana här finns på riktigt

Hålögd och taggig

Blåsfisk, tror jag. Den är rätt gullig under taggarna

Ett annat roligt naturfenomen som vi träffar på här titt somtätt är att alla kossor har sällskap av en fågel. Ser man en kossa har denantingen en vit fågel på ryggen, på huvudet eller pickande i marken bredvidsig. Det har förmodligen en helt naturlig förklaring, men det är på något sättändå så lustigt. En ko och en fågel är trots allt helt olika på så gott som alla sätt. Ändå är de bästisar.Det är kul. Och lite fint. Här är två kompisar på grönbete.

Mamma Mu och Kråkan, Caribbean version

Ännu en Anse

2012-02-23T08:13:00.000-05:00

Det är bra att ha en hyresvärd som känner till ön, han harritat en karta åt oss med lite hemligare och mer gömda stränder, Anse Meuniersom vi besökte igår är en av dem.

Igår var det mercredi gras, den sista av fastlagsdagarna.Eftersom det är en ledig dag fanns det en hel del folk på stranden. Det gjordeinget, stranden var enorm och räckte till åt alla.

Mellan träden vid vattenbrynet fanns små gläntor, viparkerade oss i en av gläntorna och fick på det sättet ett alldeles eget rumatt vara i. Mysigt, och skönt med skugga. Där hängde vi hela eftermiddagen, visimmade, åt upp vår medhavda picknick, solade och flöt på rygg i havet.

Gläntan

Stranden

Barnen

Idun debuterar

2012-02-23T07:56:00.002-05:00

Idun har skrivit sin första bok.

En dag vaknade mamma av sol

När hon for på vessan

(en bild av en penna)

Slut

Å, ljuvliga barn! (Ni som känner Idun vet dessutom atthon stavar som hon pratar: vaknadä och vässan istället för vaknade och vessan.)

Karnevalrapport

2012-02-23T07:51:00.001-05:00

Nu är karnevalen över. Mardi Gras i Fort-de-France varverkligen en häftig upplevelse som nog hade varit ännu häftigare om barnenvarit stora eftersom vi då hade kunnat dansa med i karnevaltåget mer ochlängre.

När vi kom till Fort-de-France var det ganska lugnt, allabutiker och de flesta restauranger var stängda. Vartefter timmarna gick börjadede vimla allt mer, människorna var klädda i rött och svart, som är fettisdagensfärger här. Folk var väldigt lättklädda, många hade benvärmare (!) ochnäthandskar eller nättights, jättekorta shorts och väldigt urringade toppar,gamla som unga.

Det började lugnt med en organiserad parad där olika gruppertågade fram, antingen med färdigt inspelad musik som de stod och åbäkade sigtill på lastbilar (tråkigt) eller med snygga koreografier, ackompanjerade avstora slagorkestrar som spelade olika sorters trummor (jättebra). Vi tittade ien dryg timme, sen gick vi och åt, och när vi kom ut tillbaka hade stämningen trappatsupp till en helt ny nivå, nu deltog alla i karnevalen. Man får hoppa på när ochvar man vill, så stora massor hade stigit ut på gatorna och for dansande framefter de stora slagverksgrupperna. Och de fanns överallt, man behövde inte letaefter paraden eftersom alla gator var fulla av den.

Eftersom vi behövde ta oss genom hela stan för att kommatill bussen tog vi barnen på axlarna och dansade oss dit. Roligt. Plötsligt kundehela paraden byta riktning och backa något tiotal meter, så det gällde attpassa på så man hängde med i svängarna. När det hände hoppade vi hastigt åtsidan, men vi hade nog inte vågat låta barnen gå själva, och att hoppa omkringmed dem på axlarna blev rätt tungt och svettigt.

Och sen hämtade vi vår hyrbil och har fullt program tills vi åker hem. Vi skall bada och sola på en massa olika stränder tills vi blir alldeles svettiga, Caj skall bestiga Mont Pelée och vi skall gå på snäckmuseum och titta på hajtänder.

Svart och rött, svart och rött.

Överallt såldes peruker, paljettplagg, boor och annat krafs

Caj och Lovis

Jag och Idun, fast hon syns lite dåligt

Karnevalflix

2012-02-21T11:55:00.001-05:00

Så här fina blev barnen när de fick lite karnevalsmink på Quickburger. Fort-de-France vimlar av folk i svart och rött, som det (tydligen) skall vara på Mardi Gras. Snart börjar paraden!

Tävlingen avgjord!

2012-02-21T08:23:00.002-05:00

Rätt rad i tävlingen hade Aja, Elina, Joannna och Saija (jättetrist att du råkade vara borta, men vi ses om en vecka, hurra!).

Jag är irriterad (jämt och ständigt, det är så tungt, haha)
Caj är trött (han kan sova hur mycket som helst!)
Lovis är arg (hennes humör är helt otroligt. Hon kommer att gå långt när hon lär sig placera sin energi på annat än att vara ilsken)
Idun har ont (hon stöter sig för jämnan, kanske en växtspurt? Dessutom "får hon huvudvärk" när hon äter mat hon inte tycker om).

Jag lovar, vi har positiva egenskaper också. Men de framträder inte lika tydligt alla dagar.

Nu händer det!

2012-02-21T08:19:00.001-05:00

Och med ett ryck blir vi aktiva igen, för idag får vi bil, idag är det Mardi Gras och vi skall på carnaval, hurra. Det blir jättespännande. Dessutom håller jag på att boka hotell i Paris till nästa vecka, kollar upp aktiviteter (via Saras blogg fick jag tipset om cité des sciences som lär skall vara väldigt roligt för barnen) och letar efter en taxi så att vi kommer oss till flygplatsen efter bilen idag.

Hela Martinique påverkas av karnevalen. De allmänna transportmedlen är helt urusla från förr, men idag fungerar inget. Eller jo, före klockan elva går det en minibuss till huvudstaden, och den skall vi ta.

Nu skall vi suga ut det sista ur vår resa. Vi har gjort upp ett skriftligt program för de återstående dagarna (som vi säkert inte kommer att följa, om jag känner oss rätt) och har en plan. Det känns bra efter en dryg veckas letargi.

Skrivet för några dagar sedan

2012-02-21T08:11:00.003-05:00

(Våra internetstunder blir alltmer sporadiska, därav de stora glappen i uppdateringarna. Det här skrev jag för någon dag sedan, utan att kunna publicera det.)

Vi skypade med min bror Jonas och barnens kusin Tova för etttag sedan, de frågade vad vi gör på dagarna här i Martinique. Jag visste intevad jag skulle svara. Och kom att tänka på att vi verkligen inte gör någotsärskilt. Vi bara… är.

Jag brukar i vanliga fall vara en sådan som hur enkelt somhelst kan redovisa för allt jag har gjort under en dag ifall någon undrar. Jagbrukar vara effektiv och handlingskraftig och får de flesta dagar ganska mycketgjort. Därför var det konstigt att upptäcka att vi inte gör något särskiltnumera.

Vi ser till att alla äter med jämna mellanrum, vi diskarefter maten. Ibland går vi till stranden, men inte varje dag. Vi läser mycket.Ibland spelar vi lite kort, ibland går vi och handlar. På det hela tagetåstadkommer vi väldigt lite.

Någonstans inom mig känner jag en lätt skam över att inte fåmer till stånd än så här. Man ska ju åstadkomma saker för att... ja varföregentligen? Vara värd att få finnas till? Därhemma går jag sällan sysslolös.Medan jag utför en uppgift planerar jag nästa. Men här… dagarna bara går. Jaggör inte så mycket.

På ett sätt börjar jag småningom längta efter vardagen igen.Lite struktur skulle inte kännas helt fel. Jag längtar också efter att ha egentvättmaskin, att kunna göra vanlig mat, att få träffa släkten och vännernaigen.

Men paradoxalt nog känns det också väldigt jobbigt att denhär långa semestern snart tar slut. Hur skall jag orka ta itu med det därvanliga igen, utan att ha något nytt äventyr att se fram emot? Ändlöst många,slaskiga vårvinterdagar på rad, mörker, kyla och plikter. Plikter, framförallt.

Beatrice och Steven

2012-02-17T13:36:00.001-05:00

I Dominica träffade vi ett par jättetrevliga holländare alltid nu som då. De tog ett foto på oss, jag tror det är det enda vettiga fotot från den här resan där vi alla är med. (Man kan kanske, kanske få hjälp av bilden när man skall svara på den här frågan)

Brännan

2012-02-17T13:28:00.001-05:00

”Mamma, jag tycker du ser trevlig ut med röd panna”, sa Idunkärleksfullt åt mig i morse.

Vi alltså har bränt oss. Igen. På samma ort som senast.

Vi smorde in oss i vanlig ordningigår innan vi gick till stranden, men vi var i solen för länge. Barnens armar,kinder och näsor blev lite röda, min näsa och panna, min rygg och mittdecolletage (finns det inte något bättre ord för det?) är jätteröda och Cajbrände sig i ansiktet. Solen här är stark. Stark och farlig. Vi skallhålla oss i skuggan idag.

Det känns så fånigt och passé att bränna sig. Som om man inte hade bättre förstånd i den här åldern, i den här världen.

Idag hänger vi här hemma i skuggan, sitter på balkongen och läser och försöker få barnen att vara nöjda med det enkla livet (ritpappret är nämligen slut).

Vi har bestämt oss för att stanna kvar i Vauclin ända tills vi återvänder hem, gillar plötsligt stället betydligt bättre och har reserverat bil igen, så att vi får köra runt lite. Dessutom upptäckte vi en frukthandlare och en slaktare på vår gata, alldeles bredvid bageriet som bakar fabulösa pain au chocolat. Allt känns bra utom solbrännan. Hurra!

(Och när jag tröttnade på att känna mig som en stopplykta iansiktet pudrade jag näsan lite, för första gången sedan början av januari.Idun tittade noga på den och sa ”Nu är den lila. Ljuslila. Det är fint mamma,du är alltid fin”.)

Gissa vem

2012-02-17T13:24:00.002-05:00

En liten tävling. I min familj finns jag som är mamma, Caj som är pappa, Lovis som är fem år och Idun som är fyra år. En är ofta arg, en har alltid ont, en är jämt irriterad och en är alltid trött.

Vem är vad?

Stenåldern

2012-02-16T08:50:00.000-05:00

I tisdags var vi till Mac Donalds, så att barnen skulle fåleka av sig i deras lekborg, ett Touhutalo/Hoplop/Leoslekland i miniatyr. Vi åtockså där, barnen delade på ett Happy Meal. Vi fick världens suraste betjäning.”Är det en flicka eller en pojke som skall ha maten” frågade kassörskan.”Spelar det någon roll?” frågade jag. ”Jo, jag måste veta så jag vet vilkenleksak jag skall ge”. Jag sade att jag tar pojkleksaken eftersom jag tänkte attde kanske… håller bättre eller nåt. Känner jag världen rätt förväntas flickorsitta stilla och leka med sina fragila glitterdjur medan pojkar tros vararörliga och vilda.

Nåja. Vi fick en jätteful, svartgrå drake med ondsint uppsyn.Inte mitt första val, helt klart. Egentligen hade vi klarat oss helt och hålletutan plastskräpet.

Så förlegat att de väljer leksak åt en baserat på om man ärflicka eller pojke. Är det likadant på alla Mac Donalds eller är det bara härsom man lever kvar i stenåldern?

Småuselt

2012-02-15T14:39:00.002-05:00

Vi hittade ett internetcafé med fungerande internet till sist, och nu har vi letat boende i flera timmar men vi hittar ingenstans att bo. Så kanske vi blir kvar här i Vauclin trots allt. Lite till letar vi, sen kanske vi bestämmer oss för att bli kvar här och hyr bil några dagar istället så att vi får åka till finare ställen.
Jag håller på att bli galen av allt oljud. Men det är kanske lättare att åka hem till kylan om vi har det lite småuselt först. Eller hur?

(Jag läste just igenom mitt senaste inlägg, hemska saker vilket feel-bad inlägg det var. Sorry. Men det speglar vår känsla...)

Oflyt

2012-02-14T19:51:00.001-05:00

Vi har några tunga dagar bakom oss. Vauclin är Martiniquesvarmaste stad, lägenheten är tack och lov rätt sval och luftkonditionerad,annars vore vi helt miserabla. Igår handlade vi mat, vi tänkte äta lunch ute påstan, men alla restauranger varstängda. Vi var tydligen lite för sent ute. Så efter ett envist sökande fick vivända om, gå hem och koka tomatsoppa istället, och efter maten var klockan förmycket för att vi skulle hinna gå till stranden mera den dagen.

Det är kanske det som är det största problemet, att det ärett sånt projekt att ta sig till stranden. Egentligen borde det inte vara det,men det är hett och barnen orkar inte gå sträckan utan att gnälla. Jag trorinte det är så jättelångt, egentligen, men det är tungt, för tungt för att manskall orka gå dit flera gånger om dagen.

På båda sidorna om huset vi bor i pågår byggnadsarbeten. Detdammar och har en massa ljud. Matbutikens urval är helt uselt, jag tror inte vinågonsin har ätit så dålig mat som vi äter här. Konstigt att det är så svårt atthitta färska frukter och grönsaker i ett tropiskt land. Jag misstänker att detinte är skördetid just nu.

Idag har vi haft extrem otur. Vi åkte in till le Marin, enstad som ligger tio kilometer härifrån, för att gå till arbetskraftsbyrån igen.Vi tänkte kolla varför pengarna inte kommit in på kontot. Mannen vi pratade medpåstod att blanketten vi letade efter inte existerar i Frankrike. Så nu måstevi kolla upp saken med Finland och återkomma på fredag.

När vi hittade ett internetcafé fungerade inte nätet där.När vi letade efter en strand fanns det ingen. När vi letade efter ett öppetcadé fanns det inga. När jag köpte öronproppar var de för stora.

Och sen missade vi bussen och fick åka på irrfärder genombergen innan vi kom oss hem. Förvirrande. Kaotiskt. Som tur var barnen som änglar, skrattade och skämtade och busade utan att bry sig om att vi var stationerade i ingenstans.

Jag brukar ha extrem tur och bra flyt tycker jag. De senastefyra dagarna har varit idel motgångar. Rättvist kanske. Men jobbigt.

Igår tog jag mod till mig och berättade för Pierre(hyresvärden) att vi funderar på att byta stad om vi hittar något annat boendeoch om han går med på det. Jag tror nog han blev lite besviken, men han sadeatt han förstår om vi vill flytta. Så nu är ett av mina bekymmer ur världen.Det är aldrig roligt att göra någon besviken, men ibland måste man. Detsom återstår att lösa är var vi skall bo istället. Det vimlar inte direkt avlediga ställen att bo på och eftersom vi inte har internet hela tiden utan baranågon kort stund per dag (när vi täcks sitta i Pierres rum och surfa) har vibesvär med att hitta något.

Nå, jag skall gaska upp mig. Tre fjärdedelar av resan ärförbi och vi har haft det fantastiskt, dessutom försöker vi ändra på vårboendesituation, så vi gör vårt bästa!

Nakna barn på nätet del 2

2012-02-13T20:01:00.002-05:00

Ju mer jag tänker på det där med nakenbilderna, desto mer inser jag att min tveksamhet till att lägga upp avklädda bilder handlar mer om deras integritet än om pedofilfaran. Faktiskt.

Och när jag har tänkt den tanken går jag osökt vidare till att fundera på vad jag egentligen skriver om dem. Att outa deras personligheter på nätet är på ett sätt mycket mer personligt än att visa upp dem på bild.

För någon kanske det verkar som om jag skriver om vadsomhelst gällande barnen. Det gör jag inte. Det finns en massa grejer som inte passerar censuren. Fantastiskt lustiga saker de har sagt som ändå inte platsar att skriva om på nätet eftersom det kanske kan komma upp någon gång senare, och de kan bli generade över dem.

Men det är svårt att veta om jag drar gränsen på rätt ställe. Jag hoppas verkligen att de inte kommer att vara arga på mig senare för att de tycker att jag har missbedömt var gränsen för deras integritet går.

Samtidigt tror jag att de växer upp i en helt annan verklighet än vi gjorde. Nästan alla är på nätet nu. Det finns så oändligt mycket material att harva sig igenom om så många människor. Man sticker inte längre ut om man har en blogg eller om man lägger upp bilder på sig på nätet på samma sätt som för bara tio år sedan.

Jag tror som många av dem som kommenterade i Linns blogg att den verkliga faran kommer senare, när barnen/ungdomarna själva laddar upp bilder av sig. Deras uppfattning om integritet kan skilja ganska mycket från en vuxens. Behovet av bekräftelse kan vara större än instinkten att skydda sig.

Systrarna

2012-02-13T19:52:00.006-05:00

För det mesta är jag glad och tacksam över att barnen lekerså bra tillsammans. Att de inte har särskilt många leksaker med sig är ingetproblem, de är väldigt uppfinningsrika ibland.

Idag har de lekt att de har skal och kan plocka fram olikasaker ur sina kroppar. Lovis kropp fungerar så att hon har ett stort hål ibröstkorgen där sakerna kommer ut, Iduns saker kommer ut ur armhålorna,pysselsaker ur den vänstra och andra grejer ur den högra. Jag och Lovis harspelat låtsasmemory med osynliga kort från hennes kropp, Lovis vann eftersomhon fick par varenda gång.

En annan lek är hund, remmarna från deras kappsäckar fungerar som koppel. Eller att de åkermotorcykel på barstolarna i köket (jag tror att motorcyklarna saknar ljuddämpare). Eller så leker de att de åker båt, köperbiljetter och trip och korv och annat av mig när jag ligger och läser.

Det är oförskämt enkelt att ha barnen så här nära varandra. Nästan varje dag frågar någon om de är tvillingar. Tänk hur det kommer att vara senare när de nästan är lika långa.

Ibland ser jag ändå fram emot nästa höst när vi delar på dem,Idun fortsätter på sitt dagis och Lovis börjar förskolan. Jag tror det kan blinyttigt för dem att tvingas leka med andra och nödvändigt för dem att forcerasut ur sin lilla trygga bubbla där de har sina givna roller.

Och så får de längta efter varandra lite.

Som det är nu är de så gott som aldrig ifrån varandra. Depratar redan om hur glada de kommer att vara om eftermiddagarna i höst när defår ses igen efter att ha varit ifrån varandra i flera timmar.

Syskon. Det bästa som finns.

Ja- och nejleken goes to the beach

2012-02-13T19:50:00.002-05:00

Igår var vi på stranden och spelade ja- och nejleken. Igen.

(Det var Iduns tur att tänka på någon eller något, hon haderedan avslöjat att hon tänkte på ett djur.)

Caj: Har den päls?

Idun: Jå.

Jag: Brukar den bo på en bondgård?

Idun: Den kan ibland men inte så ofta.

Lovis, blixtsnabbt: Är det en leopard?

Idun: Jå.

Haha

Dessutom håller vi på att lära barnen spela kort. Vi köpte en kortpacke för ungefär 20 cent i en billighetsbutik i Roseau och korten är så. dåliga. De är helt matta och går knappt att blanda. Men barnen älskar att spela det anrika spelet "Lappen" som min svåger lärde sig när han jobbade på ett äldreboende i Sverige.

Nakna barn på nätet

2012-02-13T08:47:00.001-05:00

Kan ni upplysa mig om faran med att lägga ut strandbilder påbarnen på internet? Jag vet ju i teorin att man bör låta bli eftersom det finnsen risk att någon pedofil valsar in här och använder bilderna, och jag brukarlåta bli.

Men nu har jag till exempel en lustig och väldigt talandebild där jag ligger och läser och båda barnen ligger ovanpå mig, som om jagvore en bekväm soffa. Jag skulle gärna lägga upp den, den säger väldigt mycketom det fåfänga i att försöka få lite läsro med två barn i huset, men eftersomLovis bara har underbyxor på sig låter jag bli.

Vari ligger faran? Är det inte lika stor risk, eller tilloch med större risk att någon snuskgubbe fotograferar dem på stranden utan attjag märker det och sedan använder bilderna? Borde man hålla sig borta frånstranden också? Och hur stor risk är det egentligen att någon letar just påengulapelsin efter bilder av helt vanliga barn?

Och är det värre att visa en flicka i bara underbyxorna änen pojke i simbyxor? Som barn ser de ändå likadana ut. Eller är det också tabuatt lägga upp bilder på pojkar i simbyxor?

Jag vill inte ta några risker, och det är därför jag oftastundviker bilder där de har lite kläder på sig, men kan någon förklara för migexakt varför det är jättefarligt attlägga ut bilder på barnen utan tröjor. Vaddet är som kan hända på nätet, som inte kan hända i verkligheten?

Proppar

2012-02-12T18:17:00.001-05:00

Le Vauclin är en liten stad. Vibor ganska centralt.

I går kväll när vi skulle somna böljadesoundtracket från lördagsfirarna in genom våra öppna dörrar, musiken frånnågons liveframträdande pulserade fram med varierande volym beroende på vartvinden vände.

I morse klockan sex ringdekyrkklockorna för första gången, just nu hörs psalmer och blåsmusik från någonav de tre kyrkorna, bilar brummar och grannar pratar och skrattar högt.

Både barnen och Caj kan sovatrots den nya ljudmattan. Jag med, tack och lov att jag tog med minaöronproppar.

Tack för synpunkterna på boendet, förresten! Vi har ännu inte bestämt oss, det är ganska svårt att hitta boende här med kort varsel. Men jag försökte i alla fall skapa god feelis genom att köpa ett par Pains au Chocolat åt Pierre när jag gick till bageriet i morse.

Det var för övrigt de bästa pain au chocolat-varianterna vi har ätit. Det var så SAGOLIKT gott. På riktigt. Så evigt gott.

De goda vanornas förfall

2012-02-12T18:15:00.004-05:00

De höll i sig länge, de goda vanorna. Jag vaknar fortfarandetidigt, redan kring sex, sju. Lovis också, pigg som ett svin. Men insomnandetblir av allt senare, ibland först framemot halv elva.

Jag förfasar mig, helt seriöst, trots att jag hemma sällankommer mig i säng före tolvsnåret även om jag skall upp vid sju.

Jag vill gå och lägga mig tidigt. Det är så skönt att sova.

Men jag vill också läsa. Massor. Och skriva massor.

Den här ekvationen går inte ihop här heller. Tiden räcker aldrig till för allt jag vill göra. Jag börjar nästan vara rädd för att komma hemoch virvla in mig i mina vanliga, hektiska vanor. Ansvar, föredrag, kurser,intervjuer, artiklar. Företagstänkande, en känsla av att inte riktigt hinna medallt jag kunde hinna med.

Ansvar.

Nej, jag vill förstås inte heller vara på resande fot för evigt.

Naturligtvis vill jag komma hem och leva vardagsliv såsmåningom.

Men det är så skönt att inte behöva finnas till för någonannan än familjen och mig själv.

Det är kanske just för att mitt vanliga leverne är inomräckhåll som jag njuter så totalt av min nuvarande fritid, av avsaknaden avplikter och måsten.

Och det är som det skall vara. Det var meningen att jagskulle njuta, vila upp mig och skriva.

Jag njuter.

Jag vilar upp mig.

Jag skriver.

Allt är som det skall vara. Utom det där med sovtiderna då.

Smygaren

2012-02-12T11:00:00.000-05:00

Jag har sagt det förr och säger det igen: Idun är en sånsmygare. Lovis lärde sig att simma för ungefär en och en halv vecka sedan. Vivar mäkta imponerade och hon var själv jätteglad. Idag när vi var och simmadevisade det sig att Idun också lärt sig att simma. I smyg, som när hon lärde sigläsa småbokstäver. Lovis lärde sig att flyta på rygg. Alla är glada.

Le Vauclin

2012-02-12T05:00:00.000-05:00

Det är meningen att vi skall stanna i nästan tre veckorpå detta ställe. Men jag är inte övertygad. Stranden är så oändligt långgrundoch full av sjögräs och blåser gör det så hattarna flyger, jag vet inte om jagvill tillbringa min sista tid i Karibien så där halvnöjd. Å andra sidan är vårvärd så fantastiskt snäll och viker sig dubbel för vår skull, idag kom han inmed en stor klase gröna bananer och en bit torkad torsk och instruerade oss hurvi skulle göra lokal kreolsk mat, det blev inte särskilt gott, men omtanken ärså hjärtevärmande. Han kom också och hämtade våra smutskläder i morse,levererade dem en dryg timme senare för att vi skulle få hänga upp dem ochmeddelade samtidigt att han hängt upp de största plaggen nere på sin gårdeftersom de knappast ryms på vår torkställning här uppe. Nu ikväll knackade hanpå och levererade nämnda kläder, prydligt vikta. Barnen gav också honom ett parsnäckor, han återvände sedan med två stora, jättefina snäckor åt dem, de blevjätteglada.

Jag vill inte göra honom besviken genom att meddela att vifunderar på att sticka tidigare. Hans bil hade ju gått sönder och han harknappt råd att reparera den, samma sak gäller tvättmaskinen har jag på känn.Dessutom har vi ingen annanstans att bo.

Jag tror vi ger det några dagar för att kolla vilka vibbarvi börjar få av trakten. Vad tycker ni? Skall vi jaga efter något bättre föratt maximera vår tid här eller skall vi vara snälla och nöja oss för att intetrampa någon på tårna? Skall vi tänka på oss själva eller på vår snällahyresvärd?

Åringarna

2012-02-12T03:30:00.000-05:00

Lovis kniper fast näsan med pekfingret och tummen och andassamtidigt in så att näsan förblir jättesmal och stängd när hon släpper den.Efteråt ger hon mig en stolt blick.

”Mamma, vet du vad, det här är något som inte vuxna kan,bara sådana här åringar kan göra det,fem och fyraåringar, inga vuxna.”

Tur och otur

2012-02-11T18:41:00.000-05:00

Vi tog inga risker igår när vi skulle med färjan utan köptehallonsmakande åksjuketabletter med det slagkraftiga namnet ”Joyride”. (Namnetfick mig dels att tänka på vad Roxette sysslar med numera, dels att undra omdet finns personer som tar åksjukepiller bara för att kunna gå på nöjesfält.)

I alla fall såg det lugnt ut ända tills båten anlände, tilloch med efter att den förtöjts gungade den så mycket att vi inte kunde gå invia landgången utan fick äntra skeppet via bildäck, en i taget, med handgriplighjälp av styrmännen. Och vi lämnade Dominica, det gungade och gungade, de andrapassagerarna spydde medan vi lutade oss bakåt och tittade på vågorna. Vi hadeotur med vädret men mådde SÅ mycket bättre än sist.

I hamnen mötte vår nya hyresvärd Pierre oss. Hans bil hadegått sönder. Men som tur hade han fått låna en av sin kompis, så han kundehämta oss.

Alla våra väskor var fulla med smutstvätt och i två dagarhar jag gått omkring och upprepat för min familj hur skönt det skall bli att fålite rena kläder. Dessvärre hade Pierres tvättmaskin också gått sönder. Eftersom han inte har någon bil kan han inteföra den han har på reparation. Han hänvisade oss till ett tvätteri längre nerpå gatan.

Otur och elände. Det är dyrt och framförallt omständligt ochkrångligt att inte kunna tvätta hemma, när man är en fyrapersonersfamilj. Härmorskade jag upp mig lite och medgav högt men vänligt att jag var rättbesviken. Några timmar senare knackade han på och berättade att han ordnat såvi får låna grannens tvättmaskin imorgon. Hurra! Lite tvättar vi för hand redanikväll, resten i en maskin imorgon. Tur!

Utöver avsaknaden av fungerande tvättmaskin, att det intefinns någon ugn här (vi drömde under båtresan om att göra både lasagne ochpizza, men får strunta i det nu) och att vi inte har internet (mycketbesvärligt med tanke på bloggande och.. ja, slösurfande. Och informationssökning!) är lägenhetenjättefin. Den är mysigt inredd med fina indiska detaljer, roliga, gamla skåpmed dekorativa tinnar och spröjs, fina färger på väggarna och tavlor med roligamotiv, samt röda myggnät ovanför sängarna. Vi har en liten balkong där visitter och äter och ett jättefint helt nyrenoverat badrum.

Vi märkte till vår stora fröjd att vi bor bara ett stenkastfrån ett bageri. Imorgon skall vi definitivt bjuda oss själva på pains auchocolat till frukost. Mums.

ps. jag postar fler inlägg på en gång nu, men testar bloggerstidsinställningsfunktion, bara för att göra det lite mer spännande för er. Sådet kommer fler inlägg snart! Utan att jag sitter vid datorn.

Kakao och påvert leverne

2012-02-09T19:34:00.000-05:00

Det var det.

Imorgon lämnar vi Dominica. Det känns som om vi har varit på semester, som att Martinique är vardagen vi nu återvänder till. Knasigt, för vi är ju i allra högsta grad på resa fortfarande. Kul att det inte tar slut riktigt ännu.

Israeliska Iris på Cocoa Cottages visade oss innan vi åkte iväg igår hur man behandlar kakaofrukter för att göra choklad. Hon plockar dem på sin egen gård. Tänk vad lyxigt att kunna göra egen choko. Det slår äppelmos och jordgubbssylt med hästlängder.

Igår snorklade vi vid Champagne Beach, jag har aldrig snorklat på allvar förr och blev helt biten. Diversiteten var stor och fiskarna var oerhört vackra. Alla världens färger, former och mönster.

Sen lämnade vi tillbaka bilen och flyttade till ett hotell inne i stan. Haha. Det är verkligen en stor kontrast att bo här, jämfört med Cocoa Cottages, som var helt underbart. Vi har ett litet rum, med ett litet fönster och tre enkelsängar i bredd. Mer än så ryms inte in. Vi behöver visserligen inte särskilt mycket mer, men standarden ger lägerskolevibbar. Alla lakan är olika färger, en del av dem av något underligt konstmaterial, gardinerna känns som plast och den enda belysningen är ett naket lysrör i taket. Och duschen. Oj vad vi skrattade igår när vi skulle duscha, den spottar ut någon deciliter i minuten, åt alla håll och kanter utom just där man står. Att den dessutom heter superdusch gör det lite lustigare.

Idag har vi traskat omkring på stan, gått på café, titta på två enorma kryssningsfartyg som ligger i hamnen just nu och jagat den berömda Macoucherie-rommen, som var slut överallt... tills vi lyckades hitta en butik som sålde den i lösvikt, så nu har vi lokal rom i en gammal vinflaska att ta hem.


Iris på Cocoa Cottages visar hur man fermenterar kakaobönor

Champagnge Reef: som att simma i ett akvarium

Vårt påvert inredda hotellrum

Den ytterst ostrukturerade och snåla duschen

Han bereder oss glädje och tårar

2012-02-07T19:32:00.004-05:00

Caj har bloggat om en annons som vi skrattat mycket åt under vår resa, nämligen Roi Mongin. Vi sitter här och fnittrar så vi smågråter och jag vet att min syster och hennes man i Sverige gör detsamma.

Det måste vara århundradets konstigaste annons. Med århundradets sämsta rabatt. Come on, fem procent, Roi. Hur tänkte du där? Och bilden längst nere till höger... jag undrar vem som är tänkt att attraheras och inspireras av den.

I och för sig har vi tillbringat oproprtionerligt mycket tid åt att dissekera den här annonsen. På det sättet är den faktiskt rätt lyckad.

Ännu ett långt inlägg om vad vi sysslar med

2012-02-07T19:17:00.001-05:00

De här senaste dagarna har varit rätt kaotiska. När vi kom till Dominica hade vi planerat att bo på ett och samma ställe hela tiden, men eftersom det inte motsvarade våra förväntningar och eftersom vi fort insåg att vi inte kommer att hinna se något alls av ön om vi inte hyr bil, bestämde vi oss för att åka runt och boka boende vartefter.

Länge hade vi tur. Heaven's best gick an ett tag, Jacoway inn var fantastiskt. Efter att vi lämnade Jacoway inn i söndags sov vi en natt i Zen Gardens, mitt ute i ingenstans, vi bodde i en liten bambuhydda i en vildvuxen trädgård i regnskogen och hade två underbara, väldigt intressanta värdar, men stannade bara en natt eftersom det fanns några grejer till vi ville se i södra delarna av landet.

Dominica är en fantastisk och inspirerande plats att befinna sig på, men eftersom vi inte planerat alla våra övernattningsställen i detalj råkade vi på ett bottennapp igår. Det var så äckligt att vi inte ens ville äta frukost där i morse, vi packade ihop våra grejer så fort vi vaknade och åkte ner till Roseau, huvudstaden (som jag för övrigt har på känn att är världens minsta huvudstad. Man går från ena sidan till den andra på tio minuter, max).

Här begick vi vårt första misstag: att inte äta frukost tillräckligt snabbt. Samtliga i familjen var helt utan livslust när vi kom så långt att vi fick mat i oss. Sedan insåg vi att hotellet vi tänkt bo på (vi hade tänkt det alltså, utan att kolla om det fanns plats) var fullbokat, så vi fick börja leta efter andra alternativ. Till sist fick vi fnatt på att vara i stan och åkte ut till Trafalgar Falls och tittade på vattenfallen där, utan att ha bokat någonstans att bo. Det var vackert, men sinnesfriden var ändå lite svag.

Slutligen hittade vi ändå ett trevligt ställe tio minuter från stan, som drivs av en israelisk kvinna, Cocoa Cottages heter det. Vi lämpade av våra grejer och åkte tillbaka in till Roseau för att äta, sedan åkte vi till en varm svavelkälla och badade. Det var avslappnande att få plaska omkring i riktigt varmt vatten som värmts upp av jorden själv. Som ett jättestort badkar. Och jag som älskar att bada badkar.

Djungeln på väg till Emerald Falls

Jag simmar i ett exotiskt vattenfall

Floden utanför Zen Gardens

En bild av mig och Caj. Om nån undrar hur vi ser ut numera.

Rita och Kirk som driver Zen Gardens

Jag och barnen på Scotts Head. Ett ställe med dåliga vibbar, vi åkte genast vidare

Trafalgar Falls

Cocoa Cottages. Det är finare än bilden förtäjer

En oerhört märklig tavla med lutande horisont, vi hittade tavlan på en restaurang

Skymningen tillbringade vi nedsänkta i varma svavelkällor

Krisen

2012-02-06T20:12:00.002-05:00

Hej hej. Det är lite svårt med Internet här, förra natten sov vi i en bambuhydda mitt i skogen, långt ifrån allt vad wifi heter. Nu är vi på ett annat ställe, här finns wifi, men det är extremt långsamt. Det är skitigt och äckligt här och jag vill mycket hellre vara någonstans där man serverar oss frukost och där det finns en liten flod att simma i, eller ett hav.

Vår tid på Dominica börjar närma sig sitt slut och det märks. Även om vi har haft det jättefint och roligt på alla sätt börjar vi nu vara trötta och orkar inte aktivera oss. Men eftersom vi inte har planerat var vi skall bo är vi så illa tvungna.

Så. Jag återkommer.

Äggvita

2012-02-04T19:33:00.002-05:00

Jag har nog aldrig tidigare har sightsett (märkligt ord, jag vet) så mycket som på den här resan. Jag tror vi måste ta paus snart, för få saker imponerar på oss längre. Imorgon flyttar vi till Zen Gardens, som ligger i närheten av Emerald Pool och Trafalgar Falls, två av de mest berömda sevärdheterna här på Dominica. Dem skall vi se, men jag tror vi skall satsa hårt på att bara vara någon dag här emellan nu, så vi inte får turistburnout. Ack ack, den är så ansträngande, denna resenärsvardag.

Idag hängde vi här på Jacoway Inn ända till efter lunch, jobbade och pratade med hostelägaren Carol Ann som kommer från Canada. Därefter hoppade vi i bilen och åkte för att leta reda på en kall svavelkälla som ligger i en död vulkankrater.

Vi körde och körde och vägarna var slingriga, branta och på sina ställen eländiga. Men vyerna, alltså oj. Det är inte ens lönt att försöka fotografera utsikten (fast det är klart att jag försökte), inga bilder gör den rättvisa. Vi befann på över tusen meters höjd och såg oändligt långt, berg, dalar, grönska och så det massiva, turkosa havet där i bakgrunden.

Vi hittade både den döda vulkanen och källan.

"Här luktar ÄGGVITA!" "MMMM" ropade Lovis och Idun när vi närmade oss. Ägg tyckte jag också det luktade, men snarare ruttna än färska. Källan var rätt torr, men överallt fanns små vattenpölar som det bubblade och fräste i. Exotiskt. Vandringen tog oss också förbi några bananträd och ett par vattenmelonodlingar.

Frukost med hembakt bröd och färsk vattenmelon

Nikita, Lovis och Idun leker i barnens säng

Lime som växer i trädgården

Mangon utanför balkongen

Den oerhörda utsikten från bergsvägarna

Vi såg jättejättejättelångt

Bubbel från en vattenpott i svavelkällan

Idun och jag i en vulkankrater

En strand vi simmade vid på kvällen

Öde strand

2012-02-04T10:53:00.003-05:00

Igår åkte vi till Batibou Bay, en svårtillgänglig och följaktligen helt oexploaterad strand en bit från Calibishie där vi bor just nu. I butiken varnade man oss för att vi kan bli bestulna på våra värdesaker där, men vi hade inga dylika med oss och bestämde oss för att åka ändå. Vår värdinna på B&Bn där vi bor hade gett anvisningar för hur vi skulle ta oss dit och även om hon varnade oss för den oländiga vägen ner till stranden (1,5 kilometer galen skogsväg med gropar, stenar och whatnot) sa hon att det är oförglömligt. Så rätt hon hade!

Stranden var helt tom. Stor, full av kokospalmer och helt tom. Vi simmade, solade, åt bananer och byggde sandslott. Efter några timmar dök ett par andra turister upp, vi befann oss längst borta på stranden, de stannade ungefär halvvägs och vi såg dem knappt.

Stora, gröna berg bakom ryggen, Karibiska havet framför oss, lokalt odlade bananer i handen och böcker och sandleksaker i väskan. Härligt.

Om det inte var för familjen och alla vänner i Finland kunde jag gott tänka mig att flytta till Dominica några år. Det finns frukter överallt, fiskar i havet, inga farliga djur och goda möjligheter att vara helt självförsöjande. Men vi skulle nog sakna alla för mycket, tror jag.

Hursomhelst är det ett ljuvligt resmål. Krångligt att ta sig hit från Finland, men väl värt besväret.

Uppifrån såg det ut så här

När vi kom fram var det helt tomt

En liten flod med sötvatten mötte havet, man kunde bada i båda

Vi gick och gick tills vi kom till andra ändan av stranden

Där vi simmade, åt och byggde ett sandslott tillsammans

Och Caj klättrade upp i en av palmerna som sträckte sig över havet

Je ne regrette rien

2012-02-03T19:15:00.000-05:00

Jag minns att Peppe skrev i en Papper-ledare för en tid sedan om vilka saker folk ångrar mest på sin dödsbädd. Idag snubblade jag igen över en artikel i ämnet och när jag läser den blir jag igen både glad och tacksam. För jag ångrar ingenting.

Det kanske låter arrogant. Naturligtvis har jag gjort en massa fel, antagligen en del dåliga val, men på det stora hela finns det ingenting jag skulle göra annorlunda. Och jag är så innerligt tacksam över att vara medveten om det här. Tacksam över att uppskatta att jag har fått en trygg och kärleksfull barndom, goda, lojala vänner, möjlighet och mod att göra sådant jag tycker att är viktigt samt att jag har träffat Caj, som jag gärna hänger med hur mycket som helst och att vi har förärats med två fina barn.

Ofta, nästan varje dag faktiskt, tänker jag på hur tacksam jag är över allt jag har fått, allt jag har. Och jag lagrar upp lyckokänslorna, väl medveten om att det kanske inte alltid kommer att kännas så här bra. Om det blir sämre vill jag inte titta tillbaka på mitt tidigare liv och ångra att jag inte förstod att uppskatta det jag hade.

Navelskåderiet är idag större än någonsin. Den generation jag vuxit upp i funderar massor på sig själv, analyserar och sammanfattar. Ibland är det destruktivt och onödigt. Men gällande den egna lyckan tror jag det är bra. Jag har på känn att vi har lättare att bli lyckliga än generationerna före oss eftersom vi ständigt utvärderar vad vi håller på med, känner efter vad vi vill. Förskönar jag? Vad tror du?

Här kommer ett utdrag ur artikeln:
____________________________________

Det ångrar vi människor

1. Uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra.
– Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra.

2. Inte jobbat så hårt.
– Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.

3. Vågat säga ifrån.
– Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta.

4. Haft bättre kontakt med vännerna.
– Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket desaknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem närde dog.

5. Tillåtit sig själva att vara gladare.
– Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen.
____________________________

Hela artikeln hittar du här

Öl

2012-02-03T11:26:00.001-05:00

Idun och jag har varit vakna i natt. Det gör inte så mycket när man inte har några tider att passa. Det var dessutom rätt roligt.

Till en början ackompanjerades vår vaka av två tuppar som gol sjukt högt och fult.
Idun: Mamma, vet du varför jag tror tupparna gal så där?
Jag: nä?
Idun: Jag tror att hönorna gör olika TRICK för dem.
Vi fnissade lite.
Så låg vi tysta, en stund. Läste lite i våra böcker.
Sedan petade hon mig i armen och frågade "Mamma. Hur gör man öl?"

Sånt funderar man tydligen på när man är fyra år, klockan fyra på natten.

Turista turista

2012-02-02T19:06:00.003-05:00

Idag lämnade vi bed & breakfast-stället med det anspråkslösa namnet Heaven's Best (haha) och åkte på sightseeing. Vädret var äntligen lite bättre, så vi tog chansen och åkte på Indian River-turen som vi egentligen tänkte göra redan igår. Vacker och inspirerande, naturen är oerhört fin här.

Efteråt gjorde vi om regnskogsturen vi också hade tänkt göra igår.

På vägen dit körde vi i bergen, i lugn och ro.

I en kurva mötte vi en bil som körde rätt snabbt, och när de väjde för oss körde de i diket. I en halvtimme försökte Caj och snubbarna i bilen att få upp fordonet och till sist lyckades de. Jag är så glad att de valde att köra i diket istället för på oss. SÅ glad!

Idag hann vi slutföra vandringen innan det värsta skyfallet brakade ner. Dessvärre syntes inget vattenfall, inga papegojor såg vi heller. Som tur finns här hur många floder och vattenfall som helst, så vi försöker med något annat vattenfall senare.

Lovis fick göra det hon längtat efter i flera dagar: hänga i en lian.

Hotellrummet på Heaven's Best

Vyn från Heaven's Best

Gregory, vår guide på Indian River

Magiska trädrötter

Vi ser alla konstlade ut, men vi var där!

Här spelades en del av scenerna från Pirates of the Caribbean in

Och här

Alldeles magiskt

Lovis hängde i en lian

Cobras Bush Bar, jag drack en Pina Colada och köpte schampoo

En bil körde i diket strax efter att vi mött den. Det var inte vårt fel. Tror vi.

Stort, snyggt blad

Lovis andra lian

Den mörka regnskogen

REGNskogen, sa jag

Free Million Dollar View

Regn

2012-02-01T18:16:00.000-05:00

Vi fick ett ryck igårkväll, planerade och bokade hotell och fixade så det stod härliga till.
Men så regnade det idag.
Vi lät det inte hindra oss utan väntade tills det blev uppehåll och åkte ner till Indian River och pratade med Gregry som skulle ta oss på en guidad rundtur där. Vi bestämde oss för att avvakta en stund och sen började det spöregna igen.

Men vi ville inte ge upp, så vi åkte ut till Syndicate Falls, en timmes bilresa härifrån. På vägen dit körde vi förbi en massa fina, frodiga fruktträd. Väl framme var allting stängt men vi gick ändå in i djungeln. Det var så fint, så mäktigt och jag hade så gärna velat gå till vattenfallen, men så öppnade sig himlen ännu en gång.
Hela familjen kröp ihop under familjens enda regnjacka (Cajs) men regnet bara ökade i styrka så det slutade ändå med att vi sprang tillbaka till bilen.

Vi åkte hem och kokade tomatsoppa istället.
Och så åkte vi en sväng till stranden och simmade. Och märkte att Lovis lärt sig simma ungefär fyra meter utan simpuffar eller hjälp. Wow!

En syrsa som sitter på vår grannes dörr

Grapefrukter som Lovis slog huvudet i igår

Apelsinträd

Bananträd

Papaya? Eller något annat? Ingen aning.

Här gick vi in, för att rusa ut igen tio minuter senare

Plaskvåta


Men helt glada ändå

För vem vill vandra i sådana här skyfall?

Nu skall jag bli bättre

2012-02-01T09:40:00.000-05:00

Jag har varit en dålig mor de senaste dagarna. Sur och tvär och eländig. Lättirriterad och argsint. Fräsig och hemsk.

Idag skall jag bli bättre. Jag har redan ansträngt mig och spelat en omgång djurspelet, en omgång Pettson och Findus räknespel, läst två kapitel ur Lotta på Bråkmakargatan och engagerat mig i vad barnen skall rita med mina vuxen-tuscher.

Barnen är redan gladare och jag likaså, så jag skall fortsätta anstränga mig trots att jag inte är jätteintresserad av att leka.

Mest är det jag och Lovis som ryker ihop. Men inte idag.

En liten bildkavalkad

2012-01-31T19:25:00.001-05:00

Dominica är ett bra ställe att semestra på om man är ung, flexibel, rik och bra på att vandra. Vi är två till åren komna individer med begränsade tillgångar, vi gillar visserligen att vandra, men det känns smått sadistiskt att tvinga Lovis och Idun att bestiga berg. Jag vantrivs inte, men känner mig lite nervös i de bergiga omgivningarna och tycker att tillvaron var betydligt lättare på Martinique. För att trivas på Dominica måste man aktivera sig, det går inte att bara slappa. Och alla med barn vet att saker och ting fungerar bäst när man har något slags vardag. (Dessutom går det väldigt dåligt att skriva här, av den enkla anledningen att vi inte har ett ordentligt bord en gång. Jag sitter och bloggar på golvet och min rygg håller på att få fnatt, jag har nästan inte skrivit något alls sedan vi kom hit. Men det ordnar sig bara vi byter boende.)

Idag beslöt vi oss hursomhelst för att hyra en bil, så nu kan vi ta oss runt här på ön. Det känns genast som om vi har lite fler möjligheter att göra saker. Här finns alla möjliga galna naturfenomen, kokande sjöar, vattenfall att simma i och exotiska naturreservat med utdöende papegojor. Vi har bestämt oss för några av punkterna och fortsätter att leta efter boende på andra ställen än just här. Vi blev nämligen lovade en massa saker som inte fungerar och det är lika dyrt ändå. Fast morgonmålet är gott och städningen av rummet är en dröm, vi behöver inte ens diska efter oss.

Vädret har varit väldigt ostadigt hela dagen, gassande sol varvat med hällregn och plötsliga vindbyar som vält stolar och bord på terrassen utanför. Imorgon håller vi tummarna för bättre väder.

Snubbe nr 1 som försökte hjälpa oss med boende igår

Hus i Portsmouth

En klädbutik

En produkt som inte passar mig. Jag förlorade all färg när jag spydde

Under morgonen såg det ut så här på en bergstopp i fjärran

Och plötsligt såg det ut så här, här utanför

Vi väntade på bussen i över en timme

Barnen roade sig med att titta på en liten rännil som letade sig nedför gatan

I en butik hittade jag en urtjusig kitsch-telefon

tyvärr var den inte mobil

Vi såg ett mäktigt skepp

Och plötsligt såg vi slutet av regnbågen! Otroligt fint.

På vägen hem körde vi förbi det här huset. Jag tror isoleringskraven är rätt små.

Guava guava

2012-01-31T09:17:00.001-05:00

Igår promenerade vi omkring i Portsmouth på nordvästra Dominica och var med om flera lustiga saker.

Först besökte vi en matbutik. Det är något vi gillar och brukar göra vart vi än kommer: att gå omkring och titta på vad folk handlar, hur urvalet ser ut. Det var helt som att komma till USA. På Martinique är man i Europa.

På vägen från butiken stannade vi och tittade på en ko som betade på en liten sluttning. Och så prasslade det till i buskarna och en liten man med korta fingrar stack ut huvudet och frågade om vi vill ha frukt. "Jag älskar frukt, här, ta en guava", sa han och gav oss några små gröna bollar som han plockade från träden. Vi smakade artigt. De var lite bittra, ganska konstiga men också lite goda.

Sedan frågade han varifrån vi kommer och sa att han förr har jobbat på havet med någon som pratade svenska, men att han glömt allt han kunnat... eftersom han nyligen har blivit släppt från fängelset, där han suttit i fem år för att han försökte smuggla en massa knark men blev fast. Han förlorade 250.000 dollar på kuppen. Hoppsan.

Han frågade om vi har nånstans att bo och drog med oss till en lägenhet med en trevlig hyresvärdinna som erbjöd oss ett rum och kök för hälften av det vi betalar nu. Så nu kan det hända att vi flyttar så småningom.

Han gav oss också en del andra, faktiskt riktigt värdefulla tips. Mycket trevlig typ.

Och en stund senare träffade vi på en annan snubbe (som visade sig vara tjugo år äldre än vi först trott) som också hade en massa bra tips, bland annat på var det lönar sig att äta lunch. Vi gick dit och åt och det var den bästa maten vi har ätit hittills under vår resa. Mums.

Så hittills kan vi konstatera att fast det är knepigare att ta sig runt här än på Martinique, och trots att standarden överlag är sämre och priserna ändå är rätt höga klår dominicanerna fransmännen med hästlängder gällande attityd, vänlighet och människobemötande.

Idag hade vi tänkt fara till en nationalpark, men det regnar. Jag tror vi far på café istället och äter en chokladkaka som Orlando Bloom rekommenderar. En del av (någon av) Pirates of the Caribbean har nämligen spelats in här i Portsmouth, vi har också planer på att åka båt uppför Indian River, en tropisk och fin flod som också har synts i filmen. Jag hoppas i hemlighet på att Johnny Depp skall sticka fram huvudet bakom ett bananträd och hälsa. Jag kan återkomma ifall han gör det.

Och snart skall jag ladda upp lite bilder! Lovar!

Vi hade flyt

2012-01-30T14:29:00.000-05:00

Igår var den underligaste och längsta dagen hittills under resan.

Vi städade och packade. Det tog länge och det blev jättefint. Vi åt en sista måltid och städade och packade lite till. Sedan smorde vi in oss i solkräm och blev klara fem minuter innan hyresvärdarna skulle komma och inspektera lägenheten. Allt löpte perfekt. Planen var att vi sedan skulle hänga på beachen ett par timmar innan pendelbåten till Fort-de-France skulle ta oss till hamnen och färjan norrut till Dominica.

Men när vi berättade om våra planer för hyresvärdarna sa de att båten inte går på söndagar. Vilket var konstigt eftersom jag kollat med snubben på båten när vi åkte tidigare i veckan om den går och han uttryckligen sade att den gör det. De allmänna transportmedlen på Martinique är synnerligen bristfälliga, så några bussar var inte att räkna med. "Jag kör er" sa Sylvain, den ena av våra hyresvärdar, och så var det bestämt.
Vi hade flyt.

När vi närmade oss huvudstaden berättade Sylvain att karnevalen pågår för fullt. Mycket riktigt: gator var avstängda, ljudet högt och stämningen på topp. Vi fastnade i en trafikstockning, fick hoppa av för att Sylvain skulle få köra vidare, Idun behövde kissa men vi fick omedelbart låna en toalett på polisstationen, och så hamnade vi rakt in i en karneval. Jippii. Det var häftigt, trots att vi hade allt vårt bagage med oss.
Vi hade flyt.

På söndagar är det mesta stängt i Martinique, och när det är karneval är allt stängt. Vi var på plats fyra timmar innan båten skulle gå, men det kändes ganska bra att få titta på en karnevalparad istället för att bara sitta och stirra. Vi hade ätit ordentligt innan och fick dessutom köpa popcorn av en tant, och hade en massa vatten med oss, så vi led ingen nöd.
Vi hade nämligen flyt.

Här är min man och våra oändligt många väskor.

Att åka båt brukar vara en piece of cake för mig. Jag har ju till och med jobbat på båt. Flera somrar. I smyg har jag till och med nedlåtit mig till att tycka att folk med sjösjuka vid några sekundmeters vindstyrka är lite mjäkiga.

Båten var rätt liten och full med Guadeloupe-bor som varit på karneval. Det var svettigt och uppsluppet, jag fruktade en vild färd med överförfriskade festprissar och drog en lättnadens suck när alla somnade som stockar efter en stund. På den allmänna teveapparaten visades en verklighetsbaserad film om slavhandel. Den verkade bra.

Sedan.
Sedan började det skumpa. Och när jag säger skumpa menar jag att båten hoppade, skakade, smällde, skrällde och kastades hejvilt mellan vågtopparna. Farten var hög och lika snabbt som båten kastade sig fram i natten började vi känna oss lätt grönskiftande.

Det var varmt, svettigt och vi satt längst framme. Och började må allt sämre.
Utan att vända ut och in på mig desto mer ingående (obs. notera ordvitsen) spydde vi alla fyra upprepade gånger i påsarna som delades ut. (Och för alla som vill veta mera: gissa hur fräscht det är att sitta med en påse varma spyor i famnen men inte våga lämna den ifrån sig av rädsla för flera uppkastningar. Idun sade att hennes spyor smakade som en "mjuk stol", fråga mig inte vad hon menade med det.) Jag har aldrig ens varit i närheten av att vara åk- eller spysjuk tidigare och får nu ödmjukt be om ursäkt för att jag tidigare bröstat mig med min oförmåga till dylika svagheter. förlåt.

Vi satt två bänkrader från teveskärmen och medan våra inälvor målmedvetet försökte ta sig ut kunde man skymta de tillfångatagna slavarna, även de på ett vansinnigt gungande skepp, som också låg och spydde och dog. Ibland åt de gröt. Den gröten såg också ut som spyor.
Vi hade flyt, kan man kanske också säga i det här sammanhanget, men med lite sorgsnare stämma.

Sen kom vi fram till Dominica, åkte bil med en snubbe som heter Cobra i över en timme och kom fram till ett hotell som är tomt och som saknar fungerande vatten i toaletthandfatet (som tur har vi kök och dusch och toalettstol som fungerar, så det går verkligen ingen nöd på oss.)

Nästa gång jag bloggar skall jag berätta om hur en ex-con stack fram huvudet ut en guavabuske och bjöd oss på frukt.

Som naglar mot griffel

2012-01-28T15:30:00.001-05:00

Det är en underlig dag idag. Idun håller på att repa sig från gårdagens feber (39,2 som högst, och det är högt för hon har så gott som aldrig feber), hon vägrade gå till stranden, ville vara hemma med mig istället. Caj och Lovis tog en simtur medan vi satt hemma i solstolarna och läste.

Läget är smågnälligt och lite frustrerat, vi går alla varann på nerverna idag, Caj och jag grälar med barnen så det blixtrar om det, småsaker blir oproportionerliga och vi vet inte riktigt vad vi skall göra av oss.

Jag har skrivit en mening på nya manuset idag (det är inte så lätt att koncentrera sig då man blir avbruten hela tiden). Igår gick jag igenom de tidigare skrivna fyrtiotre sidorna och korrigerade anföringen, för jag fick Svenska skrivregler av min kära syster i julklapp och nu skrivs dialogen enligt konstens alla regler. Tror jag.

Vi borde börja packa, imorgon klockan tre kommer hyresvärdarna och inspekterar städningen och hämtar nycklarna. Trots att jag tyckte vi var rätt modesta beträffande mängden bagage när vi började packa i december tycker jag nu att vi har alldeles för mycket grejer med oss som vi inte använder. Med längtan i hjärtat minns jag gångna tider: den bästa packningen jag någonsin åstadkommit var när vi åkte till Indien i två månader 2002 och hela mitt bagage, inklusive väska, vägde under fem kilo.

Frågan

2012-01-28T08:18:00.002-05:00

Lovis: Mamma... om man inte ser någonting, och inte har några öron... var ska man då ha glasögonen?

Vidare

2012-01-27T10:30:00.000-05:00

På söndag är första etappen av vår resa slut. Vi lämnar Trois-Ilets och åker vidare, inte bara till en annan stad utan till en helt annan ö. Vi har bokat biljetter till Dominica trots allt, vi bestämde oss för att se oss runt nu när vi en gång är i Karibien.

Boendet för den sista tiden av resan har också ordnat sig. Igår kom vår framtida hyresvärd Pierre och hämtade oss på en heldagstur till Vauclin (på Atlantkusten) så att vi skulle få titta på den sista lägenheten vi kommer att bo i. Staden heter Vauclin (vi har varit där förr) och lägenheten, ja hela huset var underbart. Fullt med sirliga, indiska möbler, helt märklig och rolig planlösning och fina, färgglada tavlor på väggarna. Vi kommer att bo där de sista tre veckorna av vår resa, lägenheten vi hyr är en del av Pierre och Michelles hus, så det känns bra att de var så trevliga som de var.

Men sen gick vi till stranden. Förra gången hade vi verkligen gillat att det är så extremt långgrunt som det är, men det blir nog lite tråkigt att vandra i över en kilometer med vattnet bara till vaderna för att komma djupare och kunna doppa sig. Stället är ypperligt om man vind- eller kitesurfar, men det gör vi inte. Blåsigt som sjutton var det, och när vi frågade fick vi veta att det är det normala på Atlantsidan av Martinique. Dessutom fick vi veta att Vauclin är Martiniques hetaste stad, vi har nästan en kilometer till stranden och jag brände mig för första gången sedan vi kom hit (trots spf 20).

Jag har inte världens bästa känsla för Vauclin just i detta nu, men det löser sig kanske när vi är där. Det återstår att se om hyresvärdarnas trevlighet och husets snygghet väger upp läget. Precis mittemot vår balkong höll man på med ett bullrigt husbygge, så det lär inte bli så mycket arbetsro dagtid heller. Och inget internet fanns det. Det löser sig nog, antingen genom att vi trivs jättebra eller genom att vi ordnar om boendet så vi bor sista veckan nån annanstans.

Idag blåser det mycket här också. Idun har lite feber (hon är helt som vanligt i övrigt) så jag tror vi stannar hemma. Gör lasagne, lyssnar på radio, läser saga, ritar, läser och spelar spel. Skönt.

PS: alltid när jag skall skriva SPF skriver jag SFP istället. Det står säkert fel på flera ställen i bloggen. Det är bara att konstatera, som finlandssvensk är man betydligt oftare i kontakt med SFP än med SPF, och det oavsett om man är intresserad av politik eller inte.

Hotet

2012-01-27T08:19:00.000-05:00

Idun kom just gående med en förgrymmad blick och morrade åt mig: Mamma! Mamma, kom genast och titta vad vi har ritat. Annars.... annars vill jag ha GODIS!

Hon har tydligen inte förstått detaljen att mottagaren av hotet borde känna sig... hotad. Haha.

Exotiska fenomen

2012-01-25T20:39:00.000-05:00

En sak som jag nästan aldrig ser i Flitiga Finland, men desto oftare här i Martinique, är att folk sitter stilla och gör absolut ingenting.
Det är en så ovanlig syn att jag reagerar genast.
Människorna i fråga sitter bara alldeles stilla på en stol, eller en bänk, och bara är. Tittar. Sysslar inte med något som måste göras. De bara sitter och tittar. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har sett det förr, i alla fall inte i den här omfattningen.

Att besitta förmågan att glida in i ett sånt där tillstånd där man bara blir, utan att vara på väg nånstans, är en gåva. Eller en förmåga man kanske kan träna upp? Nyttigt tror jag det är hursomhelst.

glasspromenad

2012-01-24T18:28:00.001-05:00

Vi tar väldigt god tid på oss om morgnarna. Vi vaknar vid halv sju, ungefär, sedan kan det ta till tolv eller ett innan vi är på stranden. Skönt. Idag har vi solat och simmat, skypat med mina föräldrar och tagit det lugnt.

Nu på kvällen skulle vi ta en promenad till vår lokala butik, 8-huit (huit-à-huit) heter den. Eftersom barnen råkade vara utklädda till prinsessor var de ovanligt eleganta. Och när jag ser på bilderna, på barnens kläder samt på Lovis pose, verkar jag säkert agera precis tvärtemot vad mitt senaste inlägg antydde. Jag tror hon lärde sig hur man skall posera i söndags på modevisningen.

När vi kom hem fick vi stoppa barnen i duschen och starta tvättmaskinen. Varför får ni se på följande bilder.

De hoppade och skuttade, ystra som kalvar

Sen tog de en liten paus för att posera

Så här ser det ut där vi handlar baguetter och yoghurt

... och glass

Dessvärre öppnade vi av misstag Lovis glass i båda ändorna

Och efter en stund såg hon ut så här

Och jag har ingen aning om varför Idun är lika klottig

Och far är stark och modig och mor är god och mild

2012-01-23T18:58:00.000-05:00

I söndags råkade vi vara på stranden samtidigt som ett glatt jippo pågick. En massa fina Martiniqueska barn i färgglada bikinis höll på med något slags skönhetstävling, alla skulle paradera, dansa inför en jury och sjunga solo.

De vuxna var uppsluppna och glada, publikstödet var enormt. Barnen, som till största delen bestod av flickor, var duktiga, men såg inte alls glada ut utan var mer nervösa. Flickorna dansade så sexigt de förmådde och de två pojkarna som var med uppmanades visa musklerna.

Jag reagerade mest på hur flickorna, som jag gissar att var i åldern fyra till elva, förde sig. Det är en väldigt fin linje mellan roligt och underhållande och obehagligt när barn (tvingas?) uppträda på det här viset. Något som klingar falskt när små flickor dansar lika utmanande som vuxna människor på MTV. När de rullar på höfterna och skakar på brösten (som inte ens hunnit börja växa ännu), när man ser precis att de apar efter något de själva tycker att är fint och häftigt utan att förstå vilken typ av känslor den sortens dansande egentligen är ute efter att väcka.

Ikväll när vi läste tomtebobarnen och jag kom till strofen "Och far är stark och modig och mor är god och mild" kom jag att tänka på söndagens tävling. Det slog mig hur långt vi i Finland har kommit från de här klyschorna om hur man skall vara. Stereotyperna känner vi alla till tror jag (starka och tuffa pojkar, söta och duktiga flickor, modiga, starka fäder och milda och goda mödrar), men jag vill och hoppas och tror att vi inte sitter fast i dem hemma på samma sätt som tidigare. Jag hoppas att mina barn får växa upp och vara som de är, och inte känna att de behöver passa in i en könsbunden modell. Och jag hoppas att de hittar andra sätt att bli bekräftade än att ställa upp i skönhetstävlingar där de måste stå och skaka på rumpan inför en gapskrattande och visslande jury.

Svar till Maria

2012-01-23T18:42:00.001-05:00

Maria frågade på facebook: Om frågelådan ännu är öppen skulle jag vilja veta mer vad Lovis och Idun tycker. Saknar de kompisar, mommosar, dagis, vanlig mat, vanlig vardag osv...?

Första kvällen vi var här blev Lovis uppskrämd av en vildkatt (hon försökte klappa den och den rev henne lite lätt på armen). Hon blev värre sårad psykiskt än fysiskt men kombinationen av tröttheten efter den långa resan och hennes förkrossade ego gav henne akut hemlängtan. Hon grät och längtade jättemycket till vårt gula hus.
Och jag tänkte "hjälp, hur skall det här gå?"

Men sedan dess har det gått utan problem. Vi har skypat med mommo och moffa och kusinerna i Sverige ett par gånger. Lovis och Idun tycker det är oerhört skönt att inte behöva skynda iväg till dagis, de har varann att leka med och när jag frågar om de saknar något kommer de bara på ett par av sina gosedjur som de gärna hade haft här (just i den stunden, de byter från dag till dag).

Ibland blir de gnälliga och frustrerade, speciellt efter frukost när både Caj och jag gör annat (surfar på nätet eller läser eller skriver eller gör musik) och speciellt Idun klagar på att hon inte har något att göra. Men till sist kommer de alltid på något. Alltid. Utan att vi hittar på åt dem.

De leker lite med de grejer de hade med sig men mest med annat. Lovis har hittat en snäcka på stranden idag, den har fått namnet Godis och hon har inrett en plastpåse åt den där den bor, möblerna består av bitar från ett sönderrivet myslipaket. De har också byggt sig en städskrubb bakom dörren i vårt sovrum där de förvarar handdukar de har vikt ihop och där de har konstruerat en byklina av en dragrem till kappsäcken. Också där har Lovis byggt, den här gången en korg av ett gammalt flingpaket.
Och så ritar de. Vi har redan förbrukat ett 50-sidors ritblock, det gick i ett huj.

Varje dag går vi till stranden, minst en gång, och simmar och solar. Idun och Lovis har köpt simpuffar, Lovis övar sig på att dyka och Idun säger alltid "försök att ta mig" och sen simmar hon undan med ögonen vitt uppspärrade, näsborrarna likaså och hakan högt lyft över vattnet, och det är så sött, för hon har ingen chans eftersom det går så långsamt, men det tror jag inte hon vet.

De är förvånansvärt förnöjda. Och det är skönt. Skönt att upptäcka att det faktiskt inte innebar större emotionella omskakningar än så här att släpa med dem över halva jordklotet.

Konkurrenten

2012-01-22T19:52:00.001-05:00

Även om man kunde tro det är det inte jag som figurerar på bilden

När Caj promenerade till grannbyn fick han syn på min värsta konkurrent. Som tur tog han med sig bildbevis hem, så att jag inte skulle bli överrumplad.

Svar till Marica

2012-01-22T09:58:00.001-05:00

Marica frågade: Vad hade du förfördomar om Karibienholmen ni är på innan ni reste dit och hur mycket av defördomarna besannades/förintades?

1. Jag trodde att det skulle vara jättevarmt, på gränsen till olidligt. Här är jättevarmt, men alldeles lagom, jag svettas inte alls till döds utan trivs och njuter. Dygnet runt.

2. Jag trodde det skulle finnas oändligt med lokal, exotiskt och billig frukt att köpa. Dessvärre hade jag bara delvis rätt, här finns visserligen en hel del lokal frukt, men den är dyr och inte alltid jättegod. Det var lite tråkigt.

3. Jag trodde turistfaunan skulle vara mycket mer internationell än den är. Här finns bara fransmän.
Fast igår träffade jag på två svenskar på genomresa. Jag hoppade genast på dem och frågade en massa om deras resa, de blev nästan lite besvärade. Men jag kunde inte låta bli, jag var så förvånad över att de inte var franska pensionärer.

4. Jag hade inte insett hur väldigt kuperat det är. Inte för att jag aktivt gick omkring och trodde att det var platt, men här är SÅ stora höjdskillnader, det var på många sätt en positiv och intressant överraskning.

5. Jag trodde att havet skulle vara turkost och klart överallt, och att stränderna skulle vara vita. De är det på vissa ställen på ön, men inte överallt. Förra veckan var vi på en vulkansandstrand, den var svart och sanden så het att jag faktiskt fick springa som en dåre för att inte bränna sönder fotsulorna.Här är sanden så där finskt gul. Och i Vauclin, där vi kommer att bo mellan 10 och 28.2 är havsbotten alldeles vit (av söndermalda snäckor) och det är långgrunt som i Vexala.

Svar till Sara

2012-01-22T09:47:00.000-05:00

Sara skrev: Dessutom, om man får fråga ännu mer, undrar jag vilkensorts musik som är hipp på martinique. typ vad är soundtracket.

Man får gärna fråga hur mycket som helst!

Vi har lyssnat en hel del på radio här jo. Det finns två sountrack som snurrar konstant. Det ena är samma hitlåtar, samma klubbmusik som spelas överallt i Europa (det här hör ju också till Europa trots den geografiska avlägsenheten).

Det andra är Calypso-covers. Kanske inte det jag skulle välja om jag fick välja själv. Men hej, man ska ju ta seden dit man kommer!

och, om man får fråga precis vad man vill, undrar jag om du har nån åsikt ommarseille. känner för att stoppa familjen under armen och dra till marseille.man har ju vårdbidrag.

Marseille har jag inte någon åsikt om, egentligen. Jag har aldrig varit där. Jag föreställer mig att det är trångt, nordafrikainspirerat (tror det är rätt stor inflyttning från tex marocco och algeriet), rätt varmt och helt annorlunda än Paris, vilket kan vara riktigt bra.

Gör det! Ta familjen under armen och dra dit och berätta sedan för mig (obs, det är viktigt) hur det var!!!

Svar till Pia och Maria: Den nakna sanningen.

2012-01-22T09:39:00.000-05:00

Pia och Maria ville ha bilder på var vi bor just nu. Så gärna, så gärna.

Eftersom jag inte vill tråka ut mig med att städa inför en fotografering får ni först titta in här för att få ett hum om hur det kan se ut här, när det är stylat och fixat.

Här på bloggen publicerar jag däremot den nakna sanningen om hur det faktiskt ser ut på riktigt. När vi bor här alltså. Jag är säker på att andra skulle ha det betydligt prydligare. Det har vi också, ibland. Men oftast ser det ut ungefär så här.

Här äter vi. Här jobbar jag också ...

... och här hänger vi när vi inte är på stranden

Här gör vi mat.

Här är badrummet med tvättmaskinen.

Om man vänder sig om från köket ser man var barnen sover

Här är utsikten från barnens säng

Här är den halvan av vårt sovrum där barnen bygger koja

Och här leker de också, i vår obäddade säng

Så här ser det ut utifrån. Vi har övre våningen.

Bakar

2012-01-21T12:17:00.000-05:00

Hurra! Det har (delvis) ordnat sig med boendet: åtminstone till slutet av månaden, samt från 10-28.2. Jag är glad och tacksam. (Dock finns fortfarande ett glapp på elva dagar där vi är bostadslösa. Men vi fick fem dagar till på oss att lösa det, så det kommer att hinna ordna sig, jag tror hårt på det!)

Vi har varit hemma hela dagen idag. I morse regnade det och sedan har vi bara lallat omkring på terrassen och här inne (visserligen med alla fönster på vid gavel). Jag har gjort lasagne och har en kladdkaka i ugnen. När vi har ätit går barnen och jag till stranden så får Caj bli hemma och jobba en stund. Jag skall simma. Och flyta lite på krokodilen tror jag.

Billös och snart bostadslös

2012-01-20T19:30:00.000-05:00

Nu är bilen returnerad och vi är snyggt parkerade där vi befinner oss. Rätt skönt, faktiskt, att inte behöva åka runt så mycket på ett tag. Vi har bunkrat upp med mat och det vi inte har får vi här i byn. Nu är det strandliv och hemmahäng som gäller.

Men vi har bara fem dagar kvar här i vår bostad. Och vi vet fortfarande inte vart vi skall bege oss efteråt. Jag har försökt ta kontakt med en hel drös uthyrare, men antingen svarar de inte eller så är det fullt. Vi får nog göra en ännu aktivare drive nu i helgen och kolla vad som finns här i byn. Håll tummarna för att det fixar sig på något bra sätt. Det brukar göra det. Men lite extratummar kan hjälpa, har jag en känsla av.

Svar till Maria

2012-01-20T19:20:00.001-05:00

Maria frågade: Hur gör du när du skriver, har duen plan (och hur detaljerad i så fall) eller far det så att säga dit det far?

När jag skriver har jag nästan aldrig en plan för vart berättelsen är på väg. Jag har känt mig lite onormal eftersom jag ofta bara börjar skriva en text som sedan blir till vad som helst. Men jag har på senaste tid fått veta att det i många fall är precis så här författare gör, de börjar bara, sen blir det vad det blir.
(En gång hade jag en plan. Inte i detalj, men jag hade en berättelse med ett slut i huvudet och skrev ner den. Då vann jag Arvid Mörne-priset, Med tanke på det känns som om det kan vara rätt bra att ha en plan, men för mig föds idéerna när jag skriver, inte innan.)

Och tacka vet jag efterarbete. Man kan styra upp en helt märklig och dålig text genom att bearbeta den till tusen. Jag kan gilla den delen också, att efterarbeta, plocka bort oväsentligheter och formulera om. Slipa. Det har sin charm.

Sällan känns det som om jag brinner av skaparlust, kanske mest när jag skall börja med någon ny text, när det bara finns ett frö i mitt huvud och möjligheterna är oändliga. När jag väl har kommit igång får jag sparka mig i baken gång på gång för att få något gjort.

Men när jag väl sitter här vid datorn är det roligt att skriva, hitta på, och formulera mig. Annars skulle jag nog inte orka fortsätta.

Pia och Maria:

2012-01-20T19:12:00.001-05:00

Jag lovar att ladda upp bilder från våra boplatser så småningom. Men här är jämt så råddigt (till och med fast vi städade idag) att det tar emot att fota.

Men de kommer!

Dagens ord

2012-01-20T19:07:00.001-05:00

I vattnet, när vi simmade skulle Idun pussa mig, men missade.
– Mun-snopet, sa hon och skrattade. Sen förklarade hon att "munsnopet" betyder just det, att man missar när man ska pussa nån. Gullunge.

Svar till A

2012-01-19T20:20:00.001-05:00

A skrev: Jag kommer här helt fräckt med tre frågor (undertecknad tycker dock det är väldigt trevligt och inte det minsta fräckt):

- tips på något roligt pyssel som man kan

a) göra själv

b) med barnen

- du som är sådär mångsidigt kreativ av dig (oh, tack!) vilken "gren"(författandet, tygfixandet, bakandet, journalistiken, ...) skulle du helstlivnära dig på (utan att ta ekonomin bakom i beaktande) och varför?

Nu befinner jag ju mig väldigt långt från allt vad pyssel heter eftersom jag lämnade nästan precis alla mina grejer hemma (till och med saxen, that's a first!) så jag är lite trög just på pysselfronten. Men ett roligt pyssel är att göra egna skissböcker. Om man inte vill göra den enligt konstens alla regler kan man bra gå och köpa en billig bok från Tiimari, lösgöra pärmarna, klä om dem, göra nya försättsblad och limma ihop hela härligheten igen.

Men stoltast blir man och finaste resultatet får man (kanske) om man gör dem från scratch. Nu kom jag på att jag ju kunde hålla en virtuell kurs i bokbindning här på nätet, inte nu men kanske sen när jag är hemma igen och kan illustrera med bilder. Det skulle vara något!

Ett roligt pyssel med barnen är att klippa ut ögon, öron, näsor och munnar från tidningar och låta dem limma ihop sina egna gubbar och rita det som saknas runtomkring, hitta på namn på dem, vad de har för vänner och familj, husdjur, var de bor osv.

Om jag kunde livnära mig på något, utan att ta ekonomin i beaktande... ÅH vad svårt! Allt är ju så himla roligt. Men just nu känns det som om författande och bakande faktiskt konkurrerar om förstaplatsen.

Sista utflykten

2012-01-19T20:11:00.002-05:00

I morse skrev jag tills jag nästan somnade (det gick rätt snabbt, jag sov lite dåligt i natt och var trött), sen kom familjen hem från stranden, vi skypade lite med min syster Maria och hennes familj och sedan begav vi oss iväg på något vi trodde var en liten tur tvärs över ön.

Ha!

Ha!

Vi tänkte ta en genväg. Över bergen. Redan där borde vi ha insett att det kanske inte skulle gå så fort. Vi körde och körde och kom hela tiden högre upp. Vägarna var smala, branta och krokiga. Utsikten var fantastisk, men vi hade inte ens ätit lunch och det som vi trodde skulle ta en dryg halvtimme tog åtminstone det dubbla. Med råge.

Väl framme var vi både hungriga och sura, men det gick om när vi nådde målet: Pointe Faula. En Atlantstrand med en helt annan atmosfär än vår "egen" strand. Det var långgrunt och turkost, folk kitesurfade och solade. Vi åt lite vid ett strandhak och tog sedan ett par turer med vår nyaste familjemedlem: krokodilen. Jag blir lite nostalgisk av den eftersom vi hade en likadan vid mommos och moffas sommarstuga när jag var barn.

Utflykten avslutade vi med att handla mat för en hel vecka, för från och med imorgon är vi billösa igen. Det har varit intressant och roligt att se sig omkring, det känns som om vi känner till ön oerhört mycket bättre nu än för en vecka sedan. Men det blir också skönt att hållas på plats ett tag igen, tycker vi alla.

Krokodilen och barnen. De har inte sovit med den.

Vyerna var hisnande

Vi passerade flera bananplantager

Bananerna är inplastade. Insektbekämpning?

Sen kom vi till en underbar strand

Där Atlanten bredde ut sig som en blå, österbottnisk åker

Blandade bilder

2012-01-19T09:30:00.000-05:00

Här kommer en del blandade bilder från de senaste dagarna.

Stranden med den bästa snorklingen

En Atlantstrand med lite väl vilda vågor

Idun väntar på en drink vid baren.

En av världens fem farligaste vulkaner, som vi såg igår...

... nämligen Montagne Pelée (det syns tyvärr inte hur hög den är)

Pelikaner och fiskebåtar i le Prêcheur

När vi handlade överöstes vi med en helt galen mängd plastpåsar

Samma fina ressällskap som vanligt

Idun hittade en vandringsstav

Svar till Sara

2012-01-18T19:36:00.002-05:00

Sara frågade: Hur kan man så lätt gå frånnattsuddare i norden till en glad djungelskit som lägger sig kl 10 och skuttarupp kl 6? om det blir för mycket tidiga kvällar+tidiga morgnar härhemma kännsdet som att jag bli berövad min identitet. i Afrika däremot: inga problem.Aktuellt när jag nu håller på att uppfostra en ny generation nattsuddare...

Först tänkte jag skylla på tidsomställningen, men sedan såg jag att det var lika för dig när du åkte till Afrika, så det stämmer ju inte. Kanske det beror på att inomhus-livet i varmare länder är obefintligt? När det blir mörkt är det bäst att gå och sova, för det finns inte så mycket att göra utan dagsljus?

Fast det håller på att förskjutas lite här. Nu har vi varit här i två veckor och från att ha somnat mellan åtta och nio blir det mer och mer nio-tio som gäller. Jag skall försöka fortsätta lägga mig tidigt. Det är många år sedan jag sist sovit så många niotimmarsnätter som jag gjort här, och jag vill gärna fortsätta med den vanan.

Fråga två: hur känns det att konfronterasmed pärmbildsförslag? Brukar du ha idéer och ge direktiv eller hur blir mannöjd?

Jag har ju bara upplevt en illustrations- + pärmbildsomgång än så länge, och eftersom min illustratör och goda vän Joanna Vikström-Eklöv är både duktig och enkel att diskutera med har det aldrig varit några problem. Det var hon som bestämde, men vi diskuterade under planeringens gång, vill jag minnas. Hur blir din pärm? ÅH vad jag ser fram emot att läsa boken!

Svar till Evis

2012-01-18T19:32:00.000-05:00

Evis frågade: Vad GÖR egentligen era höns nu? Husvaktar? Har ni demmed er? :)

Våra höns har fått flytta in tillfälligt hos en bekant i Sundby som också har hönor.

När vi förde dit dem insåg vi hur pyttesmå de är. Nästan alla är dvärgraser och dessutom är individerna små i sig. Vår tupp, Pricken, försökte genast försvara sina damer och mopsade upp sig mot en tupp som var ungefär fyra gånger större än han själv. Dessutom gol han i falsett. Det var väldigt lustigt att bevittna.

De verkar ha det bra. Men vi ser fram emot att hämta dem igen när vi kommer hem. Vi har ju blivit en riktig hönsfamilj, trots allt.

Svar till Eva

2012-01-18T19:29:00.001-05:00

Eva frågade: Hur träffades du och Caj? Dettycker jag att du ska berätta. Och friade han till dig? Eller du till honom?

Jag och Caj träffades i Åbo 2001, när vi studerade. Han sjöng i Brahe Djäknar och jag i Florakören. På en sitz efter en konsert med Moskvas symfoniorkester (det var en jätterolig konsert att göra f.ö.) blev han min bordsherre. Vi hade inte så jättemycket att prata om, men jag kommer ihåg att jag tyckte han var fruktansvärt söt.

Sedan gick det några månader. Jag höll på att springa med huvudet in i väggen, mådde skit och bestämde mig för att ta lite paus i studierna. Caj hade nästan inga föreläsningar alls och våren började extremt tidigt det året. Vi sprang på varandra överallt. Jag menar det verkligen: överallt. Om jag gick någonstans var Caj redan där, eller så kom han efter en stund. Vi gick på kaffe, flirtade med varandra och hade det väldigt trevligt.

På vappen ordnade han och hans kämppis Mikko en maskerad hemma hos dem. Vi var oskiljaktliga hela kvällen och har varit det sedan dess. I början kunde vi få kriser ibland, men sedan, vid ett tillfälle när vi varit ihop i två år bestämde vi oss för att sluta fåna oss och satsa fullt. Vi var så kära så vi höll på att dö. Igen av oss friade till den andra utan vi beställde ringar och gick till Åbo domkyrka där vi förlovade oss framme vid altaret, omringade av en hop ryska turister. (Det var underligt och oplanerat att ryssarna råkade komma precis då vi skulle förlova oss, men så blev det.) I augusti samma år gifte vi oss och vi har det fantastiskt bra. Caj är den snällaste människan i världen, jag orkar vara med honom hur mycket som helst. Han blir aldrig arg och irriterad på mig utan är alltid bara behaglig och jätterolig, trygg, lojal och mysig. Och fortfarande fruktansvärt söt.

Svar till Aja

2012-01-18T19:17:00.001-05:00

Fru Lundagård frågade: Jag undrar om ni har sett läskiga spindlar? Något somhelt seriöst gör mig tveksam till att resa till ett varmt land där jag tror attspindlar frodas som bara den.

Spindlar är hemska, men jag har inte sett en enda här. Det verkar vara lugnt. Däremot såg Caj något som såg ut som en liten orm i havet i helgen när han snorklade. Då gick vi upp. Hu. Men jag tror inte det var nån fara, det var fullt med lokala personer som simmade där, om det var livsfara skulle nog inte de andra ha hållits där heller tror jag.

En del ödlor finns det. Men de äter bara upp flugor och brödsmulor så dem gillar vi!

Svar till Sus

2012-01-18T19:14:00.001-05:00

Sus undrar: Hur har ni resonerat kringeventuella faror, risker med att resa och bo utomlands med barnen?

Det är farligt att leva. Jag är ganska lättskrämd och orolig av mig och har tänkt ut ett oändligt antal skräckscenarier där barnen blir kidnappade, drunknar, överlever en bilolycka där vi dör och ingen pratar deras språk, blir uppätna av hajar, störtar med flygplan och så vidare. Speciellt om kvällarna, innan vi åkte iväg låg jag och funderade.

Men jag vill inte låta oron vinna. Hittills har det gått bra i 100% av fallen, (och de flesta olyckorna sker i hemmet), så jag försöker bara lita på att allt fortsätter att går bra.

Och så har vi valt att åka till ett EU-land där sjukvården lär vara fantastisk, om man behöver anlita den. Vi har en reseförsäkring. Vi känner oss dessutom väldigt trygga här, som vi anade. Indien, där vi reste ett par månader när vi var yngre, var aldrig ett alternativ, det hade inte känts tryggt. Men här är det bra.

Frågestunden

2012-01-17T14:07:00.000-05:00

Bloggmotivationen tryter. Ni är många som läser men få som kommenterar och jag vill ha lite interaktion. Därför arrangerar jag en liten frågestund.
Vad vill du veta? (Det kan vara vad som helst, om vår resa, om mig, om livet i allmänhet! Jag svarar enligt bästa förmåga)

Oh joy

2012-01-17T11:08:00.003-05:00

Caj och barnen gick till stranden för ett par timmar sedan och jag fick världens flyt, har skrivit massor! Yes!

Nu vet jag i och för sig inte alls vad som skall hända, hur det skall sluta, för hela berättelsen är en annan än den var för ett par veckor sedan.

Men jag kommer att komma på det. Och om det blir dåligt skriver jag om.

Annat vi skrattar åt

2012-01-17T06:30:00.002-05:00

Igår i bilen lekte vi den där leken när man skall tänka på någon och de andra skall gissa vem det är genom att ställa ja- och nejfrågor. Det är så oerhört roligt att spela med Idun. För det första fristajlar hon rätt friskt och byter objekt mitt i, utan att erkänna det.
För det andra ger hon villigt tilläggsinformation. Här kommer ett exempel, Cajs person strax innan var en gubbe som säger "sprichen sprachen" och hoppar Bomben i vattnet i Gittan och fårskallarna, ursvårt, men ganska givet att Iduns person inte skulle vara så långt ifrån.

Caj: Är det en man?
Idun: Nej det är en fru. Och hon finns i en bok och är ett barn.
Jag: Finns hon i en film?
Idun: Jo vi har den
Lovis: Är det Gittan?
Idun: Jå
Vi börjar alla skratta.
Idun: men jag är inte fäärdig ännu, det är Gittan och nån till.
Lovis: Är det Gittan och älgbrorsorna?
Idun: Nä.
Jag: är det Gittan och gråvargarna?
Idun: Nä.
Caj: Är det Gittan och fårskallarna?
Idun: Jå.

Men det gick i alla fall bättre nu än förra gången när vi lekte medan vi väntade på ett försenat tåg. Då bytte Idun personen hon tänkte på efter varje fråga. Haha. Det var omöjligt att gissa rätt.

Skrattet

2012-01-17T05:29:00.002-05:00

Det här fick oss att skratta så vi grät i förrgår. På riktigt. Jag kan inte sätta fingret på vad som är så himla kul, jag dör inte lika mycket nu längre när jag ser det men alltså... haha!

Det finns också en massa annat roligt på fulheten.com

Solkräm

2012-01-16T20:46:00.001-05:00

Vet ni vad, det fungerar verkligen med solkräm. Jag har inte bränt mig förrän idag då jag dumdristigt nog lade mig på stranden utan att smörja in mig först. Inga stora brännskador, men onödiga. Tur att vi var noggrannare med barnen.

Men hur är det, måste man smörja i en evighet eller kan man lugna ner sig vartefter man blir brun? Hjälp en amatör. En röd amatör.

Vi har tagit en tur till nordväst idag. Atlanten är mycket argare, kallare och ogästvänligare än Karibiska havet. Bra att veta.

Och så tittade jag på kartan och insåg att de svindlande höjderna jag skrev om för några dagar sedan bara var lite under 400 meter höga. Ha ha! Så österbottniskt att tycka att den höjdskillnaden är hisnande. Imorgon eller på onsdag skall vi bege oss till Mt Pelée, en vulkan på 1400m som fortfarande är aktiv. Jag är redan lite rädd, men jag litar på att någon stoppar oss ifall den håller på att få ett utbrott.

(Oh! Jag ser just nu en albinoödla på väggen! Måste hämta Caj!)

Liv med bil

2012-01-15T18:50:00.000-05:00

Jag gick och lade mig klockan nio igår, hurra, och vaknade utvilad och glad tio i sex. Men det tog sex timmar (ja, ni läste rätt) för oss att komma oss iväg. Sex timmar. (Vi försökte i och för sig inte alls skynda oss heller, det kan ha berott på det. )Vi tog bilen till en vik här i närheten och hängde där, snorklade, simmade, solade och tog det lugnt. Sedan åkte vi hem igen, åt kvällsmat och så fick barnen gå och lägga sig. Aldrig har en dag gått fortare. Knäppt.

De som ifrågasatte mina avsikter att skriva en massa under vår resa visste vad de gjorde. Jag svarade glatt och disciplinerat att det kommer att gå som en dans, men jag hade fel, fel, fel. Jag vet inte riktigt när jag skall hinna, det var inte bara den här dagen som gick fort, utan alla dagar gör det.

Men: åtminstone vid ett tillfälle varje dag har jag manuset framför mig, och de här stulna momenten ögonblicken gör att jag ändå avancerar. Mindre än planerat, men ändå.

Samtidigt raderar jag frikostigt en massa saker i manuset (också saker som jag verkligen älskar, men de passar inte in längre) så det handlar inte alls bara om tekniska ändringar utan... ja, bokens arbetsnamn får till och med bytas ut snart. Så samtidigt som arbetet går framåt vet jag mindre om berättelsen nu än på länge.

Hälsning till Maya och Sisse

2012-01-15T18:43:00.000-05:00

"Alltså Maya och Sisse måste bara se den här bilden" säger Lovis varje gång hon tittar igenom bilderna i vår kamera. Sen håller hon och Idun på att skratta sig fördärvade åt Iduns min.

Så, här kommer en liten, offentlig (och samtidigt personligt riktad) tillbakablick på nyåret. Som känns som om det var en evighet sedan, och inte bara två veckor.

Det här är alltså bilden som vållar gapskratt

Själv stod jag bakom kameran

Österbotten i Karibien

2012-01-14T08:26:00.001-05:00

Hamnen i Le Marin, samt den mörka himlen.

Igår fick vi vår lilla, vita Seat Ibiza som vi skall ha en vecka. Vi såg vår chans och åkte på en utflykt till sydöstra delarna av ön. Det regnade rätt mycket för ovanlighetens skull, Caj körde och jag satt bredvid och kastades mellan att lamslås av skräck för de krokiga vägarna och att känna vördnadsfull beundran för de otroligt vackra vyerna. Det är så grönt och frodigt här, bergen är höga och utsikten fantastisk, till och med fast det duggar. Eller regnar.

Vi såg en massa saker. Bland annat besökte vi hamnen i Le Marin, där Hetairos, a.k.a. Panamax som tillverkats i Larsmo låg inne för underhåll. På bryggan utanför satt sex Österbottningar som flugits in för att serva den. En ganska märklig upplevelse att hitta ett gäng Balic-anställda på en brygga i Martinique (tack för tipset Madeleine!).

Att bilderna inte innehåller ett enda motiv som får en att tappa andan beror delvis på regnet, men mest på att jag... tja, hade fullt upp med att titta och inte hann fotografera, antar jag.

När vi kom hem var klockan rätt mycket, barnen somnade först halv åtta och vi var vakna till elva, halv tolv, kanske. Stön. Precis som hemma. Ikväll skall jag gå och lägga mig nio, basta.

Glasspaus i St Anne

Kalla glassar kräver klänningsbarriärer

Après-simtur vid les Salines

Respekten

2012-01-12T19:45:00.002-05:00

Att skriva bok just nu är som att mjölka en sinad ko. Föreställer jag mig. Jag har inte särskilt stor erfarenhet av att mjölka kor i som gått i sin. Men jag antar att det går trögt. Trögt trögt trögt.

Jag fortsätter jobba ändå. Och långsamt blir det bättre och färdigare. Det är helt sanslöst vilken tid det tar. Min respekt för författarna bakom stora tegelstensromaner bara växer. Hur lyckas de få allting att hänga ihop, hur får de dialogen att flyta, hur lyckas de med sina smidiga perspektivbyten, hur gör de för att inte missa alla de där småsakerna som kan göra att berättelsen inte stämmer om de får stå kvar? Jag har så mycket att lära mig. Så mycket.

Bråkdagen

2012-01-12T18:36:00.000-05:00

Det har varit mulet och regnigt idag, det är lustigt för det märks nästan inte att det regnar här. Solen fortsätter ofta att lysa och regnet är så varmt och försiktigt att man helt kan strunta i det om man vill. Så vi har varit ute hela dagen ändå, utom när vi var inne och städade. Det är inte klokt hur mycket sand man drar in på en vecka, fast vi har sopat undan det värsta några gånger sedan vi kom behövdes en rejäl städning. Jag får en helt annan förståelse för kulturer där gränsen mellan ute och inne är luddigare än i Finland, varmare ställen där man går inomhus med skorna på. Det kommer ju in så mycket skräp att man inte ens vill ta bort dem.

Husen här har snygga färger, eller hur?

Lovis och jag har varit på varandra som hund och katt hela dagen. Jag bestämmer något, hon säger emot, eller struntar i mig, eller försöker komma med en motorder. Eller alltihop på samma gång. Helt normalt, antagligen, men tungt likväl. Hon är mycket argsint och bestämd, dessvärre har jag mig själv att skylla, för jag tror jag är lite likadan. Jag känner mig själsligen urvriden efter dagens alla gräl och hoppas innerligt på bättre humör imorgon.

Flipsflops

2012-01-12T08:24:00.000-05:00

Just kom Idun springande uppför trappan, samtidigt som hon ropade "jeeelp ja fallär åppåt, ja fallär åppåt". Haha. Och om en stund skall vi gå och köpa "flipsflops" åt henne. Det låter så gulligt att jag inte har lust att rätta henne.

Livet

2012-01-11T19:10:00.001-05:00

Jag kan inte låta bli att säga det om och om igen: jag älskar vår nya dygnsrytm! Jag vaknade fem i sex i morse efter en niotimmarsnatt, steg upp och satte mig på terrassen med datorn för att skriva lite. Efter en stund dök Lovis upp, också hon hade sovit en lång och skön natt, vi satt här och pysslade (hon löste korsord) tillsammans en stund tills de andra vaknade.

Sedan packade vi våra väskor och åkte båt till Fort-de-France, Martiniques huvudstad. Vår höjdpunkt (jag har inte diskuterat saken med Caj, men jag gissar att han håller med) var frukt- och kryddmarknaden vi besökte, samt att vi fick handla ordentligt med mat just innan vi åkte hem igen. För barnens del var det nog lekplatsen i snabbmatsrestaurangen där vi åt. Lite som Touhutalo i miniatyr. Riktigt bra.

På vägen hem höll vi på att svettas ihjäl. Så vi bytte hastigt om och kastade oss i havet i en timme eller så. Idun tycker plötsligt betydligt mer om att bada och Lovis håller på att lära sig att simma. Till kvällsmat gjorde vi getost och honungsgratinerade baguetter och en sallad.

Nu är klockan lite över åtta, jag skall försöka jobba en timme eller så, barnen sover och Caj sitter i sovrummet och gör musik. Själv befinner jag mig på terrassen med ett glas rött, lite choklad och ett manus som sakta men säkert blir något helt annat än jag tänkte mig. Det är varmt, mörkt och nattljuden ljuder i bakgrunden. Jag kunde ha det mycket, mycket sämre. Ah! Livet!

Mellanrapporten

2012-01-10T19:51:00.001-05:00

Nu har vi varit här i sju dagar. Dags för en liten mellanrapport.

På plussidan:
- Vädret. Solen skiner varje dag, det är varmt, men långt ifrån olidligt.
- Att simma i det perfekt tempererade havet.
- Vår lägenhet som har allt vi behöver, men inget utöver det.
- Att det känns tryggt och säkert där vi bor.

På minussidan:
- Bristen av trevliga människor i vår egen livssituation att hänga med.
- Avsaknaden av allmänna transportmedel (det går en buss till grannbyn, men det finns ingen tidtabell, det enda man vet är hur många gånger per dag den förväntas köra).
- Att vi bor långt ifrån alla former av livsmedelsurval och är hänvisade till den pyttelilla lokala affären.
- Bristen på variation i aktiviteterna. Caj och barnen orkar inte hänga på stranden varje dag medan jag skriver, men det finns inte så många andra alternativ just här.

På det stora hela har vi det i alla fall väldigt bra och vi längtar inte hem.

Imorgon skall vi göra en utflykt till Fort-de France med båt och på fredag får vi bilen vi kommer att hyra i en vecka. Det finns en massa ställen vi gärna vill se.

Dessutom måste vi börja boka boende för resten av tiden snart, det gäller att välja noga så vi hittar det ultimata stället! Då kommer bilen väl till pass.

Vi har funderat lite på att utforska någon annan av öarna häromkring, Dominica minns jag att Heidi har pratat om, så kanske vi skulle tillbringa ett par veckor där? Vi får se.

Jag kan inte fatta att det bara är en vecka sedan vi åkte hemifrån. Det känns som om vi har varit här jättelänge redan. Konstigt hur den verklighet man befinner sig i blir den enda som räknas, medan allt man annars ser varje dag bleknar bort så fort det är geografiskt avlägset ...

Diverse bilder

2012-01-10T19:31:00.001-05:00

I söndags när vi satt och åt hörde vi en lustig melodi eka mellan bergen. "Kanske det är en glassbil" sa jag och tyckte jag var lite lustig. En stund senare stannade en glassbil utanför vårt hus och jag kände mig inte så lustig längre.

Idun på stranden. Hon tycker inte så förskräckligt mycket om att simma, men älskar att göra köttbullar av sand och vatten.

I slutet av förra veckan var vågorna ovanligt stora. En segelbåt slet sig och åkte upp på stranden.

Den här båten är något av det första vi ser när vi kommer ner på stranden om morgnarna.

Utflykten

2012-01-09T19:16:00.000-05:00

Byn vi bor i är liten. Här finns en bensinmack, en bostadsförmedling, en turistbutik, en jättedyr, liten matbutik med dåligt urval och en frisersalong. Några restauranger på stranden. Och en massa franska pensionärer. Vi har alltså hamnat i Frankrikes variant av spanska solkusten (visst är det där som många nordiska pensionärer bor halva året?)

För att få lite variation i pensionärstillvaron beslöt vi oss för att göra en liten vandring till grannbyn. Vi tänkte att den kanske har lite mer variation att erbjuda. Vi utrustade oss med vattenflaskor och glasspengar och promenerade iväg. Via google maps hade jag nämligen förstått att det går att ta sig till grannbyn via en skogsstig på knappa två kilometer istället för att ta landsvägen som är ungefär fem (något barnen knappast skulle orka i trettio graders värme).

Det första vi såg var det här:

Vi smet förbi skylten men när vi kom fram till ett bostadshus insåg vi att vi kanske var på fel väg och testade en annan istället.

Uppifrån berget såg vi ut över viken där vi brukar bada. Synd att det inte alls syns på bilden hur högt uppe vi var!

Vi passerade två getter och ett betonghus och steg in i djungeln, utan att vara riktigt säkra på om det var rätt väg. Det var spännande. Stigen var verkligen usel, på sina ställen var den bara trettio centimeter bred. Vi gick och gick. Ibland kändes det som att gå i ett dike, ibland kändes det som att gå i en ravin. Vi svettades som fyra små grisar men barnen gnällde inte ett dugg.

Och sedan tog stigen slut och vi brakade rakt in i en semesterort, ännu mer extrem än den vi bor i. Den första vi stötte på var en tant som hette Michelle, hon var ute och promenerade med sin hund Caramelle. Michelle berättade att hon bor sex månader i året i Martinique. De följde oss den sista biten av vägen till centrala Anse Mitan, där husen var målade i glada och overkliga pasteller och varannan butik säljer souvenirer och bikinis.

Därefter delade vi på en gigantiskt glassportion och tog sedan bussen hem till vår egen by.

Det bästa med att vara här är otippat nog att vi går och lägger oss så tidigt. Vi fortsätter att gå och till sängs mellan åtta och tio om kvällarna, jag vaknar fem eller sex och det gör inget! Man kan stiga upp i lugn och ro och när alla morgonsysslorna är gjorda är det ännu jättetidigt. En helt ny erfarenhet för vår familj som ofta äter helgfrukost vid elva eller tolv går i pyjamas så länge det bara är möjligt när vi inte har några tider att passa.

Synd

2012-01-09T10:50:00.001-05:00

Det är ju synd att grannen hade beställt lövblåsning (!?) och trimning av gräsmattan precis när jag satte mig ute på terrassen för att jobba. Jag har avverkat 2,5 h manuspetande med ett enerverande oljud i bakgrunden. Jag känner mig duktig. Men hoppas innerligt på att det är tystare imorgon.

Om varför vi befinner oss i Karibien

2012-01-08T18:35:00.000-05:00

Situationsdiktaren frågade varför vi åkt till Martinique och jag lovade henne ett eget inlägg.

Det har knappast undgått någon som följt med min blogg en tid att jag tycker om att skriva. Gärna fantasifyllda äventyr för barn. Helst i bokform. Hittills har jag gett ut en bok, Patrik och Pensionärsmakten, som kom ut 2010.

Att skriva böcker är inte särskilt lukrativt, utan sker för de flesta vid sidan om ordinarie jobb, så och för mig. I och med att jag skriver massor också på mitt vanliga jobb på Dagens Tidning har jag varken orkat eller hunnit jobba med mina fiktiva texter så mycket som jag velat. Med hjälp av stöd från ett par finlandssvenska fonder samt våra egna besparingar jag har därför tagit tjänstledigt i två månader för att ägna mig helt åt mitt eget skrivande.

Följdfrågan: varför måste man åka så långt som till Martinique för att kunna skriva? (Det frågade inte Situationsdiktaren, men många andra har ställt den frågan). Det måste man givetvis inte. Men.
1. Jag har tänkt (det kan mycket väl hända att det inte lyckas både med tanke på det massiva jobbet med manuset och på förlagsfusionen mellan Schildts och Söderströms, men jag har forsättningsvis tänkt försöka) komma ut med en bok till hösten och behöver verkligen koncentrera mig på att skriva den. Det är betydligt fridfullare att sitta i Karibien och skriva än hemma, där det finns tusen andra saker som pockar på uppmärksamheten, människor jag vill träffa, evenemang jag vill besöka och så vidare. Här kan jag inte göra något annat än vara med familjen och jobba. Inte en enda ursäkt för att skjuta upp manusarbetet.
2. Caj är arbetssökande för tillfället. Han kan tillfälligt flytta till ett annat EU-land för att söka arbete där utan desto större byråkratiska arrangemang (Martinique hör till Frankrike trots att det ligger i Karibien). Han har alltså skrivit in sig på arbetsförmedlingen här. Inga konstigheter, egentligen. (Jag tvivlar på att jobbet med stort J i Finland dyker upp under de två månaderna vi befinner oss här, då det inte har gjort det under halvåret innan...).
3. Barnen är i den perfekta åldern just nu, de är relativt självgående, man behöver inga specialarrangemang (barnvagnar, blöjor, speciell mat) för att de skall överleva och trivas och de är tillräckligt små för att inte vara fast i skolåret än.
4. Vi tycker om att resa. Vintern är deprimerande och kall. Här är det varmt och skönt.

På måndag, imorgon, börjar allvaret. Då skall familjen gå till strands utan mig och jag skall bli kvar här hemma med datorn, ensam några timmar. Roligt. Spännande.

Rovkatter och Lohundar

2012-01-07T05:44:00.004-05:00

Jag vaknar alltid först av alla. Jag skrev lite igår kväll, men var så sömnig att jag bestämde mig för att utnyttja morgontimmarna idag istället.

Halv sex vaknade jag (Vi är fortfarande jetlaggade och utnyttjar det till fullo för att inte sova bort de ljusa timmarna, barnen somnar vid sex, sju, vi går och lägger oss vid nio och vaknar när vi vaknar, i mitt fall blir det mellan fem och sex), steg upp och tog ut datorn på terrassbordet. Men Lovis vaknade också. Och nu sitter hon här och löser korsord och har en massa frågor, så jag får inte så mycket gjort. Min ursprungliga plan var att börja jobba på allvar först på måndag, så det är helt okej.

Första kvällen vi var här blev Lovis lite rädd. Caj var inne med Idun och jag hade min fulla uppmärksamhet på att prata med hyresvärdarna, så jag märkte inte att Lovis böjde sig ner för att klappa en katt som passerade. Dessvärre var det en vildkatt som försvarade sig genom att riva henne, hon fick bara några skrapsår som inte ens började blöda, men blev skrämd och ledsen. Vi tröstade, plåstrade om och förklarade att man inte får klappa katterna här, eftersom de är vildkatter. Det har varit mycket tal om händelsen efteråt, både Idun och Lovis kallar katterna för rovkatter. Här promenerar också en del lösa hundar omkring, av någon anledning kallar Idun dem för Lohundar. De är snälla, men man skall inte klappa dem heller.

Rovkatter och Lohundar. Låter ganska snyggt, tycker jag. Lite som djurvärldens svar på Dårfinkar och Dönickar.

För övrigt anlände ytterligare två familjemedlemmar med flyg igår: barnens låtsaskompisar Lisa och Ida (som Lovis pliktskyldigt uppfann efter ett rådgivningsbesök där vår hälsovårdare frågade om Idun har några låtsaskompisar.) Nu är vi en sexpersonersfamilj igen. Jag är inte odelat förtjust eftersom många saker tar dubbelt så länge och vi hela tiden uppmanas ta Ida och Lisa i beaktande. Men naturligtvis är jag innerligt tacksam över att barnen har sån fantastisk fantasi.

Same old, same old

2012-01-06T18:31:00.002-05:00

Jag fruktar att det kanske inte kommer att vara så stor variation på mina inlägg de närmsta dagarna, vi gör typ.. ingenting. Läser. Äter. Barnen leker. Vi solar. Vadar. Badar.

När vi vaknade i morse (jag klockan fem) hördes en massa ljud från havet. Det har varit stora vågor hela dagen, så vi har inte simmat nästan alls, till barnens harm. Det lär vara ovanligt med sådana här vågor, så imorgon är det säkert lugnare vatten igen. Nu på kvällen satt vi under några palmer och bevittnade hur en man försökte få ut sin lilla motorbåt från stranden för att ta sig till sin segelbåt som låg förtöjd en bit ut i havet. Det tog minst en halvtimme innan han lyckades, båten hann bli full med vatten både en och två gånger innan dess. Jag tror hans sandaler också spolades bort. Det är typ det mest spännande som har hänt idag. Och jag är väldigt nöjd.

Jag hade någonstans långt inombords tänkt tanken att jag skall äta nyttigt och fräscht här i Martinique, som motvikt till julfrossandet. Det har emellertid misslyckats å det grövsta. Vi äter mest läckra, nybakade baguetter, en massa franska ostar och glass. Man måste ju ta vad som bjuds, eller hur?